Skälet till Wolfowitz avgång
Den 16 maj deklarerade den tyske ministern för
utvecklingsfrågor att ordföranden för Världsbanken, Paul Wolfowitz,
inte var välkommen till ett forum i Berlin som Världsbanken skulle
hålla. Ministern förklarade att Wolfowitz ”skulle göra banken och sig
själv en stor tjänst ifall han avgick...Det vore den bästa lösningen
för alla inblandade”.
I diplomatiska sammanhang var detta en stor käftsmäll rakt i trynet på
Paul Wolfowitz och uttalandet bedömdes vara spiken i kistan för hans
knappt tvååriga karriär som chef för Världsbanken.
Några dagar senare lämnade också Wolfowitz in sin avskedsansökan.
Den formella anledningen till hans avgång var bråket om att Paul
Wolfowitz hade beviljat sin flickvän, som även hon var anställd på
Världsbanken, en löneökning på 60.000 dollar årligen.
Wolfowitz hade dessutom falskeligen påstått att andra instanser i
banken hade godkänt löneökningen till flickvännen. Att Wolfowitz gjort
stor affär av att han var den bäst lämpade att bekämpa korruptionen i
världen gjorde inte saken lättare för honom. Därmed hade alla de länder
som var missnöjda med USA:s ensidiga användande av Världsbanken fått en
möjlighet att få bort Wolfowitz, utan att de behövde gå ut med vad
motsättningarna egentligen handlar om inför den allmänna opinionen.
Imperialistisk agenda
I korthet kan man säga att både Internationella valutafonden (IMF) och
Världsbanken används av imperialistiska länder för att driva igenom sin
agenda. Medan den Internationella valutafonden anses representera de
hårda kraven på räntor och direkt inblandning i svaga länders
inrikespolitik har Världsbanken setts som den mjukare varianten, med
lägre räntor och ibland rent av räntefria lån, framförallt till länder
i Afrika.
Enligt ett 60-årigt arrangemang har USA tillsatt chefen för
Världsbanken medan cheferna för Internationella valutafonden tillsats
från något europeiskt land.
Wolfowitz, en av arkitekterna bakom Irakkriget, tillsattes av Bush som
chef för Världsbanken 2005 som en ren maktdemonstration gentemot
Schröder i Tyskland och Chirac i Frankrike, vilka båda av olika
anledningar hade motsatt sig Irakkriget.
Dessa två befann sig i ett politiskt skede där de ville förbättra
relationerna med Bush, och protesterade inte öppet mot Bushs utnämning
av Wolfowitz vid den tidpunkten.
Men motsättningarna om Världsbankens politik hade bara sopats under
mattan. Vad Wolfowitz och amerikanarna försökte göra var att ändra
bankens policy till att rent operativt underställas den amerikanska
utrikespolitiken.
Att europeiska länder under-ordnat sig USA och accepterat det
amerikanska ordförandeskapet i Världsbanken är inte samma sak som att
helt och fullständig överlämna alla enskilda beslut till de
neokonservativa krafterna i USA.
Ensidigt agerande
Det ensidiga amerikanska agerandet doldes till en början av kamp mot
korruptionen och att de fattigaste länderna i Afrika skulle gynnas.
Bakom denna humanitära ridå kom Wolfowitz att agera för den amerikanska
imperialismen utan att ens konsultera sina imperialistiska allierade i
Europa. Lån till Uzbekistan avbröts direkt efter att regimen inte
längre tillät amerikanskt bombflyg att ha sin bas i landet. Andra
generösa lån på mycket förmånliga villkor gavs däremot till de
amerikanska marionettregimerna i Afghanistan och Irak. Även andra
länder som gjorde som Bush sade fick friostiga lån.
Wolfowitz tog dessutom in ett antal neokonservativa tjänstemän i
banken. I april blev det känt att hans tjänstemän rensat ut ord som
”familjeplanering”, ”aborträttigheter” och ” klimatförändringar” i
bankens policytexter. De två förstnämnda orden togs bort som en del i
den amerikanska kristna högerns inrikespolitiska målsättningar, och
”klimatförändringar” togs bort helt i enlighet med Bushregimens vilja
att sopa miljöhotet under mattan.
Europa protesterade
Detta ensidiga agerande i en rad frågor blev för mycket för de
europeiska länderna. I synnerhet som Europa ger dubbelt så mycket
pengar till Världsbanken som vad USA gör. Frontlinjerna formerades. På
USA:s sida fanns till slut endast Japan och Kanada, medan europeiska
länder som Storbritannien, Frankrike och Tyskland tillsammans med Kina,
Brasilien, Indien och en rad fattiga länder, krävde Wolfowitz avgång.
USA försvagas
Även om USA utan tvekan är världens mäktigaste land, så befinner sig
landet inte i riktigt samma styrkeposition som för två år sedan när
Wolfowitz tillsattes.
När skandalen med flickvännen rullades upp gavs ett gyllene tillfälle
att få bort Wolfowitz, utan att de egentliga storpolitiska
motsättningarna behövde komma upp till ytan.
ERIK ANDERSON
Proletären 22, 2007