"Socialism eller barbari" - Revolutionens Venezuela 2
• • Venezuelas revolutionära process har inneburit stora förbättringar av levandsförhållandena för den fattiga folkmajoriteten.
Men Venezuelas president Hugo Chávez menar att landet måste gå längre,
måste dumpa kapitalismen på historiens skräphög och bygga 2000-talets
socialism. Detta diskuteras nu för fullt i Venezuela, och de första
stegen för att förverkliga det nya samhällsystemet har tagits.
*
"Idag måste vi säga som Karl Marx och Rosa Luxemburg: Vårt val står mellan socialism eller barbari!”
Orden från Hugo Chávez möts med ett jublande bifall från de tusentals
åhörarna på arenan i Caracas. Här trängs unga venezuelaner med
antiimperialister, socialister och kommunister från över 100 länder.
När Chávez talade vid Världsungdomsfestivalens invigning en vecka
tidigare var budskapet detsamma: Det perversa kapitalistiska systemet
måste ersättas med en verklig socialism för det tjugonde århundradet.
Socalismen är nödvändig för att rädda vår planet för kommande
generationer.
Det känns märkligt att år 2005 höra en statschef tala om att bygga
socialismen. Men för oss som var på plats i Venezuela i augusti är det
uppenbart att det samhällssystem som borgarna dödförklarade för femton
år sedan åter står på dagordningen.
"Idag måste vi säga som Karl Marx och Rosa Luxemburg: Vårt val står mellan socialism eller barbari!”
Orden från Hugo Chávez möts med ett jublande bifall från de tusentals
åhörarna på arenan i Caracas. Här trängs unga venezuelaner med
antiimperialister, socialister och kommunister från över 100 länder.
När Chávez talade vid Världsungdomsfestivalens invigning en vecka
tidigare var budskapet detsamma: Det perversa kapitalistiska systemet
måste ersättas med en verklig socialism för det tjugonde århundradet.
Socalismen är nödvändig för att rädda vår planet för kommande
generationer.
Det känns märkligt att år 2005 höra en statschef tala om att bygga
socialismen. Men för oss som var på plats i Venezuela i augusti är det
uppenbart att det samhällssystem som borgarna dödförklarade för femton
år sedan åter står på dagordningen.
*
De första åren efter att Hugo Chávez blivit president och lanserat den
”bolivarianska revolutionära processen” fick han många gånger frågan om
han förespråkar kapitalism eller socialism. Svaret blev att Venezuelas
alternativ var ”bolivarianism”, utifrån den latinamerikanske
befrielsekämpen Simón Bolívars idéer.
Detta synsätt var ständigt närvarande under besöket i Venezuela 2003.
”Vi har ingen socialdemokratisk, kristdemokratisk eller kommunistisk
ideologi, vi står för något helt nytt, bortom den traditionella
partipolitiken”, var det återkommande svaret från venezuelaner vi
mötte.
Idag är tongångarna andra. Stora väggmålningar deklarerar att
socialismen är vägen framåt, och människor vi träffar förklarar
spontant sitt stöd till inte bara Chávez och revolutionen utan också
socialismen.
– Efter sex år står revolutionen stadigare och den har radikaliserats.
Nu ska vi skapa en socialism för Venezuela, en ny socialism anpassad
för 2000-talets Latin-amerika, säger Ivan Brito, som representerar
Chávez parti, Femte republikens rörelse (MVR), i nationalförsamlingen.
Det var i januari i år, inför 15000 åhörare på World Social Forum i
Brasilien, som Hugo Chávez för första gången offentligt deklarerade att
han blivit övertygad om att kapitalismen måste ersättas av socialismen,
en demokratisk och humanistisk socialism.
”Det är omöjligt att inom det kapitalistiska systemets ramar lösa det
allvarliga problemet med fattigdomen, som drabbar majoriteten av
världens invånare”, konstaterade Chávez.
Veckan innan tog Chávez emot 350 pappersarbetare i presidentpalatset.
Efter att ha skrivit under ett dekret om att förstatliga det privata
pappersbruket Venepal, vilket var vad dessa arbetare länge kämpat för,
höll presidenten ett brandtal mot kapitalismen.
”Nyliberalismen är det högsta stadiet av kapitalistisk galenskap”, sa
Chávez och slog fast att USA:s ilska mot Venezuela beror på att landet
vill göra sig av med kapitalismen och skapa en ny samhällsmodell, där
arbetarklassen har verkligt inflytande.
Det finns många faktorer som bidragit till radikaliseringen av processen.
Att miljoner fattiga venezuelaner, revolutionens främsta pådrivare,
genomgått något av utbildningsprogrammen har spelat en viktig roll för
att höja medvetenheten. Samtidigt har arbetarklassen, främst genom
organiseringen i den revolutionära landsorganisationen UNT, börjat
ställa krav och sätta sin prägel på revolutionen. Ofta som ett resultat
av en konk-ret kampsituation, där arbetarna tagit strid för jobben och
mot industrinedläggelse, som nämnda pappersarbetare.
De första åren efter att Hugo Chávez blivit president och lanserat den
”bolivarianska revolutionära processen” fick han många gånger frågan om
han förespråkar kapitalism eller socialism. Svaret blev att Venezuelas
alternativ var ”bolivarianism”, utifrån den latinamerikanske
befrielsekämpen Simón Bolívars idéer.
Detta synsätt var ständigt närvarande under besöket i Venezuela 2003.
”Vi har ingen socialdemokratisk, kristdemokratisk eller kommunistisk
ideologi, vi står för något helt nytt, bortom den traditionella
partipolitiken”, var det återkommande svaret från venezuelaner vi
mötte.
Idag är tongångarna andra. Stora väggmålningar deklarerar att
socialismen är vägen framåt, och människor vi träffar förklarar
spontant sitt stöd till inte bara Chávez och revolutionen utan också
socialismen.
– Efter sex år står revolutionen stadigare och den har radikaliserats.
Nu ska vi skapa en socialism för Venezuela, en ny socialism anpassad
för 2000-talets Latin-amerika, säger Ivan Brito, som representerar
Chávez parti, Femte republikens rörelse (MVR), i nationalförsamlingen.
Det var i januari i år, inför 15000 åhörare på World Social Forum i
Brasilien, som Hugo Chávez för första gången offentligt deklarerade att
han blivit övertygad om att kapitalismen måste ersättas av socialismen,
en demokratisk och humanistisk socialism.
”Det är omöjligt att inom det kapitalistiska systemets ramar lösa det
allvarliga problemet med fattigdomen, som drabbar majoriteten av
världens invånare”, konstaterade Chávez.
Veckan innan tog Chávez emot 350 pappersarbetare i presidentpalatset.
Efter att ha skrivit under ett dekret om att förstatliga det privata
pappersbruket Venepal, vilket var vad dessa arbetare länge kämpat för,
höll presidenten ett brandtal mot kapitalismen.
”Nyliberalismen är det högsta stadiet av kapitalistisk galenskap”, sa
Chávez och slog fast att USA:s ilska mot Venezuela beror på att landet
vill göra sig av med kapitalismen och skapa en ny samhällsmodell, där
arbetarklassen har verkligt inflytande.
Det finns många faktorer som bidragit till radikaliseringen av processen.
Att miljoner fattiga venezuelaner, revolutionens främsta pådrivare,
genomgått något av utbildningsprogrammen har spelat en viktig roll för
att höja medvetenheten. Samtidigt har arbetarklassen, främst genom
organiseringen i den revolutionära landsorganisationen UNT, börjat
ställa krav och sätta sin prägel på revolutionen. Ofta som ett resultat
av en konk-ret kampsituation, där arbetarna tagit strid för jobben och
mot industrinedläggelse, som nämnda pappersarbetare.
*
Bygget av 2000-talets socialism debatteras idag flitigt i Venezuela.
Svaret på frågan hur den ska se ut varierar naturligtvis beroende på
vem man frågar. Ett vanligt svar är följande: Den nyliberala
kapitalismen innebar att makt och rikedomar samlades i händerna på en
liten elit medan folkmajoriteten trycktes ner i fattigdom utan
möjlighet att påverka. Socialismen är motsatsen. Socialism är
demokrati, rättvisa och jämlikhet, att alla invånare garanteras arbete,
utbildning, sjukvård, bostad, kultur osv.
Parlamentsledamoten Ivan Brito, med bakgrund i den marxistiska
gerillarörelsen, trycker hårt på att Venezuelas samhällsomvandling
måste anpassas till aktuella venezuelanska förhållanden.
– I Ryssland, Kina, Kuba och Vietnam kom revolutionärerna till makten
genom väpnad kamp. Vår revolution skiljer sig från dessa då vi kommit
till makten genom parlamentariska val, säger Ivan Brito.
– I Sovjetunionen infördes proletariatets diktatur, det har vi inte
här. Med Venezuelas nya konstitution har vi skapat en annan slags
representativ demokrati, en deltagande demokrati, där folket
kont-rollerar de folkvalda. Vi måste forma vår egen väg och vår egen
socialism.
Grundläggande för vilket samhällssystem som råder är ägandefrågan.
Venezuelas värdefulla naturresurser är i samhällelig ägo liksom landets
största och viktigaste företag, oljebolaget PDVSA. Den offentliga
sektorn har de senaste åren vuxit kraftigt genom de sociala
satsningarna och genom startandet av nya statliga företag. Dessutom har
regeringen, som ett sätt att bekämpa arbetslösheten, understött
skapandet av tiotusentals kooperativ. Resultatet är att den privata
sektorns roll minskat.
När det gäller de stora utländska och inhemska kapitalisternas
fabriker, banker och andra företag har regeringen Chávez agerat ytterst
försiktigt. Visst har saker och ting ändrats. Till exempel pågår en
massiv kampanj för att bryta med den nyliberala anarkin och tvinga
företagen att följa de lagar och regler som finns, inte minst betala
skatt. De utländska oljebolagen fick nyligen beskedet att de måste
betala sina miljardskatteskulder eller lämna Venezuela.
Men i och med att diskussionen om socialismen initierats reses också
frågan om ägandet och makten över produktionen. Och små men
betydelsfulla steg har tagits.
Övertagandet av Venepal, som dessutom innebar att arbetarstyre infördes
på pappersbruket, var den första konkreta åtgärden. Chávez förklarade
då att förstatligande ska ses som en undantagsåtgärd. De som driver
företag i nationens intresse har inget att frukta. Men när giriga ägare
lägger ned samhällsnyttig produktion, som till exempel ett pappersbruk,
eller saboterar ekonomin, som lockouten årsskiftet 2002/2003,
kommer staten att gripa in.
Principen liknar den som ligger till grund för jordreformen. Jord-ägare
som låter stora arealer ligga obrukade riskerar att få dem beslagtagna
av staten. Denna jord fördelas till jordlösa bönder som odlar upp den,
vilket stärker nationens självständighet genom att importberoendet av
jordbruksprodukter minskas.
Efter Venepal har ytterligare några företag förstatligats. I juli
förklarade Chávez att regeringen undersöker möjligheten att ta över och
starta upp 700 stängda företag i olika storlekar. Flera av dessa
ockuperas redan av arbetarna, vilket pressar regeringen att agera. UNT
har gjort upp en egen lista på 800 företag, vilkas förstatligande
skulle rädda 20000 jobb.
Parellellt med denna process görs försök att införa demokrati på
arbetsplatserna, vilket också är ett krav som kommer underifrån. Ett av
de mest avancerade exemplen på detta sker på den statliga
aluminiumindustrin Alcasa. Genom stormöten utövar arbetarkollektivet
kontrollen och väljer sina chefer. Fackföreningen har slagit fast att
de valda cheferna ska ha en arbetarlön och inget annat.
Ivan Brito ger sitt fulla stöd till utvecklingen.
– Arbetarna ska ha makten på sina arbetsplatser och få ta del av de frukter de skapar, säger han.
Bygget av 2000-talets socialism debatteras idag flitigt i Venezuela.
Svaret på frågan hur den ska se ut varierar naturligtvis beroende på
vem man frågar. Ett vanligt svar är följande: Den nyliberala
kapitalismen innebar att makt och rikedomar samlades i händerna på en
liten elit medan folkmajoriteten trycktes ner i fattigdom utan
möjlighet att påverka. Socialismen är motsatsen. Socialism är
demokrati, rättvisa och jämlikhet, att alla invånare garanteras arbete,
utbildning, sjukvård, bostad, kultur osv.
Parlamentsledamoten Ivan Brito, med bakgrund i den marxistiska
gerillarörelsen, trycker hårt på att Venezuelas samhällsomvandling
måste anpassas till aktuella venezuelanska förhållanden.
– I Ryssland, Kina, Kuba och Vietnam kom revolutionärerna till makten
genom väpnad kamp. Vår revolution skiljer sig från dessa då vi kommit
till makten genom parlamentariska val, säger Ivan Brito.
– I Sovjetunionen infördes proletariatets diktatur, det har vi inte
här. Med Venezuelas nya konstitution har vi skapat en annan slags
representativ demokrati, en deltagande demokrati, där folket
kont-rollerar de folkvalda. Vi måste forma vår egen väg och vår egen
socialism.
Grundläggande för vilket samhällssystem som råder är ägandefrågan.
Venezuelas värdefulla naturresurser är i samhällelig ägo liksom landets
största och viktigaste företag, oljebolaget PDVSA. Den offentliga
sektorn har de senaste åren vuxit kraftigt genom de sociala
satsningarna och genom startandet av nya statliga företag. Dessutom har
regeringen, som ett sätt att bekämpa arbetslösheten, understött
skapandet av tiotusentals kooperativ. Resultatet är att den privata
sektorns roll minskat.
När det gäller de stora utländska och inhemska kapitalisternas
fabriker, banker och andra företag har regeringen Chávez agerat ytterst
försiktigt. Visst har saker och ting ändrats. Till exempel pågår en
massiv kampanj för att bryta med den nyliberala anarkin och tvinga
företagen att följa de lagar och regler som finns, inte minst betala
skatt. De utländska oljebolagen fick nyligen beskedet att de måste
betala sina miljardskatteskulder eller lämna Venezuela.
Men i och med att diskussionen om socialismen initierats reses också
frågan om ägandet och makten över produktionen. Och små men
betydelsfulla steg har tagits.
Övertagandet av Venepal, som dessutom innebar att arbetarstyre infördes
på pappersbruket, var den första konkreta åtgärden. Chávez förklarade
då att förstatligande ska ses som en undantagsåtgärd. De som driver
företag i nationens intresse har inget att frukta. Men när giriga ägare
lägger ned samhällsnyttig produktion, som till exempel ett pappersbruk,
eller saboterar ekonomin, som lockouten årsskiftet 2002/2003,
kommer staten att gripa in.
Principen liknar den som ligger till grund för jordreformen. Jord-ägare
som låter stora arealer ligga obrukade riskerar att få dem beslagtagna
av staten. Denna jord fördelas till jordlösa bönder som odlar upp den,
vilket stärker nationens självständighet genom att importberoendet av
jordbruksprodukter minskas.
Efter Venepal har ytterligare några företag förstatligats. I juli
förklarade Chávez att regeringen undersöker möjligheten att ta över och
starta upp 700 stängda företag i olika storlekar. Flera av dessa
ockuperas redan av arbetarna, vilket pressar regeringen att agera. UNT
har gjort upp en egen lista på 800 företag, vilkas förstatligande
skulle rädda 20000 jobb.
Parellellt med denna process görs försök att införa demokrati på
arbetsplatserna, vilket också är ett krav som kommer underifrån. Ett av
de mest avancerade exemplen på detta sker på den statliga
aluminiumindustrin Alcasa. Genom stormöten utövar arbetarkollektivet
kontrollen och väljer sina chefer. Fackföreningen har slagit fast att
de valda cheferna ska ha en arbetarlön och inget annat.
Ivan Brito ger sitt fulla stöd till utvecklingen.
– Arbetarna ska ha makten på sina arbetsplatser och få ta del av de frukter de skapar, säger han.
*
Revolutionen sker på många plan, inte bara ekonomiskt och socialt, utan
också kulturellt. I juli lanserades ”Misión Cultura”, som beskrivs som
den kanske viktigaste satsningen som regeringen gjort.
Juan Carlos González, en av många frivilliga lärare som nu ska
förverkliga den kulturella revolutionen, berättar med stor entusiasm om
programmet.
– ”Misión Cultura” är vår andra frigörelse. Vi måste försvara oss mot
den kolonialistiska och imperialistiska ideologin som påtvingats oss
och slå vakt om vår egen historia och kultur. Det är viktigt att
studera Simón Bolívar, Fransisco Miranda och andra ledare. Där finns
rötterna till vår socialism.
Under de kommande fyra åren ska 20000 kulturarbetare genomgå
universitetsutbildningen. Denna revolutionära förtrupp, som Juan Carlos
González kallar dem, ska sedan verka i bostadsområden och på
arbetsplatser för att höja medvetenheten och fördjupa den deltagande
demokratin.
– För att bygga 2000-talets socialism måste vi, precis som Che Guevara
talade om på Kuba, skapa en ny människa, en bolivariansk människa.
Men vem som helst får inte komma med i den revolutionära förtruppen.
För det första riktas Misión Cultura främst till ungdomar, som inte är
fast i det gamla tänkandet. För det andra kan endast den som
rekommenderas från sitt bostadsområde eller av den organisation där hon
eller han verkar gå kulturutbildningen.
– Vi måste skapa en ny typ av akademiker, säger Juan Carlos González.
Istället för egoister och pengaälskare behöver vi akademiker som är
solidariska patrioter.
Revolutionen sker på många plan, inte bara ekonomiskt och socialt, utan
också kulturellt. I juli lanserades ”Misión Cultura”, som beskrivs som
den kanske viktigaste satsningen som regeringen gjort.
Juan Carlos González, en av många frivilliga lärare som nu ska
förverkliga den kulturella revolutionen, berättar med stor entusiasm om
programmet.
– ”Misión Cultura” är vår andra frigörelse. Vi måste försvara oss mot
den kolonialistiska och imperialistiska ideologin som påtvingats oss
och slå vakt om vår egen historia och kultur. Det är viktigt att
studera Simón Bolívar, Fransisco Miranda och andra ledare. Där finns
rötterna till vår socialism.
Under de kommande fyra åren ska 20000 kulturarbetare genomgå
universitetsutbildningen. Denna revolutionära förtrupp, som Juan Carlos
González kallar dem, ska sedan verka i bostadsområden och på
arbetsplatser för att höja medvetenheten och fördjupa den deltagande
demokratin.
– För att bygga 2000-talets socialism måste vi, precis som Che Guevara
talade om på Kuba, skapa en ny människa, en bolivariansk människa.
Men vem som helst får inte komma med i den revolutionära förtruppen.
För det första riktas Misión Cultura främst till ungdomar, som inte är
fast i det gamla tänkandet. För det andra kan endast den som
rekommenderas från sitt bostadsområde eller av den organisation där hon
eller han verkar gå kulturutbildningen.
– Vi måste skapa en ny typ av akademiker, säger Juan Carlos González.
Istället för egoister och pengaälskare behöver vi akademiker som är
solidariska patrioter.
*
Behovet av ”en ny typ av akademiker” poängeras också av Ivan Brito. På frågan om det största hotet mot revolutionen, svarar han:
– Byråkratin! Många av dagens tjänstemän och politiker är samma
människor som satt vid makten före Chávez. De saboterar processen. Vi
måste rensa ut dem ur statsapparaten.
Detta problem, att byråkrater från de tidigare maktpartierna Copei och
Acción Democrática har kvar sina jobb, finns på alla nivåer. Arbetet
med att få in de fattiga på universiteten är tillsammans med ”Misión
Cultura” åtgärder som på sikt ska lösa byråkratifrågan.
Även om regeringen Chávez tagit över den gamla statsapparaten har man
ställt delar av den tungrodda organisationen åt sidan. Till exempel har
utbildningsdepartementet inget att göra med alfabetiseringskampanjen
”Misión Robinson”. Istället har en ny organisation byggts upp direkt
under finansiären, oljebolaget. Samma sak med vårdprogrammet ”Misión
Barrio Adentro”. Orsaken är att den gamla ordningen ansågs vara för
trög och korrumperad för att snabbt kunna genomdriva dessa
satsningar.
Inte bara byråkraterna utan också de folkvalda politikerna utgör ett
problem, vilket Ivan Brito själv påpekar. Många av dem som officiellt
stöder Chávez har endast bytt partibok för att sko sig själva eller
sabotera inifrån. Partierna anses inte kunna axla uppgiften som
”revolutionär förtrupp”.
Det märks tydligt att det existerar en utbredd misstro mot de politiska
partierna, inte minst mot Chávez egen rörelse, MVR, där karriärister
och alla möjliga politiska uppfattningar frodas.
Det finns ett glapp mellan de styrande partierna, som saknar eller har
dåligt utvecklat basarbete, och de sociala och politiska organisationer
som förverkligar revolutionen i bostadsområden och på arbetsplatser.
Inte sällan har MVR-politikers beslut ovanifrån och folkliga
organisationers krav underifrån resulterat i öppna konflikter.
Ett exempel på den senare typen av förening är marxistiska Tupamaros,
som i kommunvalet 7 augusti för första gången ställde upp egna
kandidater. Tupamaros medlemmar deltar dagligen i arbetet med de
sociala programmen, och de har utan stöd från regeringen börjat bygga
upp informations-center med gratis tillgång till Internet i fattiga
bostadsområden. Istället för röstfiskande karriärister är dessa
politiker vanliga människor, som redan innan Chávez kom till makten
arbetade bland de fattiga för att förändra landet.
Behovet av ”en ny typ av akademiker” poängeras också av Ivan Brito. På frågan om det största hotet mot revolutionen, svarar han:
– Byråkratin! Många av dagens tjänstemän och politiker är samma
människor som satt vid makten före Chávez. De saboterar processen. Vi
måste rensa ut dem ur statsapparaten.
Detta problem, att byråkrater från de tidigare maktpartierna Copei och
Acción Democrática har kvar sina jobb, finns på alla nivåer. Arbetet
med att få in de fattiga på universiteten är tillsammans med ”Misión
Cultura” åtgärder som på sikt ska lösa byråkratifrågan.
Även om regeringen Chávez tagit över den gamla statsapparaten har man
ställt delar av den tungrodda organisationen åt sidan. Till exempel har
utbildningsdepartementet inget att göra med alfabetiseringskampanjen
”Misión Robinson”. Istället har en ny organisation byggts upp direkt
under finansiären, oljebolaget. Samma sak med vårdprogrammet ”Misión
Barrio Adentro”. Orsaken är att den gamla ordningen ansågs vara för
trög och korrumperad för att snabbt kunna genomdriva dessa
satsningar.
Inte bara byråkraterna utan också de folkvalda politikerna utgör ett
problem, vilket Ivan Brito själv påpekar. Många av dem som officiellt
stöder Chávez har endast bytt partibok för att sko sig själva eller
sabotera inifrån. Partierna anses inte kunna axla uppgiften som
”revolutionär förtrupp”.
Det märks tydligt att det existerar en utbredd misstro mot de politiska
partierna, inte minst mot Chávez egen rörelse, MVR, där karriärister
och alla möjliga politiska uppfattningar frodas.
Det finns ett glapp mellan de styrande partierna, som saknar eller har
dåligt utvecklat basarbete, och de sociala och politiska organisationer
som förverkligar revolutionen i bostadsområden och på arbetsplatser.
Inte sällan har MVR-politikers beslut ovanifrån och folkliga
organisationers krav underifrån resulterat i öppna konflikter.
Ett exempel på den senare typen av förening är marxistiska Tupamaros,
som i kommunvalet 7 augusti för första gången ställde upp egna
kandidater. Tupamaros medlemmar deltar dagligen i arbetet med de
sociala programmen, och de har utan stöd från regeringen börjat bygga
upp informations-center med gratis tillgång till Internet i fattiga
bostadsområden. Istället för röstfiskande karriärister är dessa
politiker vanliga människor, som redan innan Chávez kom till makten
arbetade bland de fattiga för att förändra landet.
*
Venezuela har på några få år gjort imponerade framsteg när det gäller
att förbättra levnadsförhållandena för folkmajoriteten. Men att bryta
med det kapitalistiska systemet och skapa något nytt är en oändligt
mycket större uppgift. Det måste poängteras att denna process precis
påbörjats, och att vägen framåt och målet inte på något sätt är
utstakat.
Det är som alltid en kampfråga, där arbetarklassens agerande spelar en
stor roll. Än så länge är till exempel arbetarstyrda företag enstaka
undantag.
Trots att starka krafter gjort och fortfarande gör allt som står i
deras makt för att sätta stopp för förändringarna, har regeringen
Chávez hela tiden hittat en väg framåt och steg för steg fördjupat och
utvecklat revolutionen.
Det är alldeles för tidigt för att säga vad Venezuelas omvandling till
socialismen betyder. Men man måste slå fast att det som nu sker, att
ett land ifrågasätter det näst intill världsomspännande kapitalistiska
systemet för att istället bygga ett annat mänskligare samhälle, är näst
intill ovärderligt i dagens värld.
Vi avslutar med ett citat av Lizandro Peña, från den sociala
organisationen Fransisco Miranda-fronten, som sänder följande hälsning
till Proletärens läsare:
– Socialismen är den enda vägen att nå ett solidariskt, rättvist och
jämlikt samhälle. Men socialismen är inte bara något för Venezuela.
Socialismen är faktiskt enda vägen för att rädda mänskligheten från
imperialismens galenskap, som riskerar att förgöra oss alla.
PATRIK PAULOV
Proletären 38, 2005
Venezuela har på några få år gjort imponerade framsteg när det gäller
att förbättra levnadsförhållandena för folkmajoriteten. Men att bryta
med det kapitalistiska systemet och skapa något nytt är en oändligt
mycket större uppgift. Det måste poängteras att denna process precis
påbörjats, och att vägen framåt och målet inte på något sätt är
utstakat.
Det är som alltid en kampfråga, där arbetarklassens agerande spelar en
stor roll. Än så länge är till exempel arbetarstyrda företag enstaka
undantag.
Trots att starka krafter gjort och fortfarande gör allt som står i
deras makt för att sätta stopp för förändringarna, har regeringen
Chávez hela tiden hittat en väg framåt och steg för steg fördjupat och
utvecklat revolutionen.
Det är alldeles för tidigt för att säga vad Venezuelas omvandling till
socialismen betyder. Men man måste slå fast att det som nu sker, att
ett land ifrågasätter det näst intill världsomspännande kapitalistiska
systemet för att istället bygga ett annat mänskligare samhälle, är näst
intill ovärderligt i dagens värld.
Vi avslutar med ett citat av Lizandro Peña, från den sociala
organisationen Fransisco Miranda-fronten, som sänder följande hälsning
till Proletärens läsare:
– Socialismen är den enda vägen att nå ett solidariskt, rättvist och
jämlikt samhälle. Men socialismen är inte bara något för Venezuela.
Socialismen är faktiskt enda vägen för att rädda mänskligheten från
imperialismens galenskap, som riskerar att förgöra oss alla.
PATRIK PAULOV
Proletären 38, 2005