Sydafrikas fattiga hoppas på Zuma

Valresultatet var en seger för ANC och dess allierade. Men det var också en seger för Jacob Zuma och de som ställt sig på hans sida i de interna striderna. (se nedan)

Den förre ANC-ledaren Thabo Mbeki förde under sin tid vid makten en marknadsliberal politik. Storföretagen och västvärlden var nöjda. Bland miljontals svarta växte däremot missnöjet över att levnadsvillkoren var lika usla som under apartheidtiden.

Med Jacob Zumas tillträde som ANC-ledare i december 2007 väcktes hopp om en politisk kursändring. Korruptionsanklagelserna och svartmålningen av Zumas person påverkade inte stödet. Inför årets valkampanj sägs Zumas popularitet bland de fattiga, löftena om förbättrade levnadsförhållanden samt ilskan mot utbrytarpartiet Cope ha vitaliserat ANC och mobiliserat dess aktivister.

Under Mbekis maktinnehav var ANC:s allianspartners, Sydafrikas kommunistparti (SACP) och den fackliga landsorganisationen Cosatu, bitvis starka kritiker av den förda politiken.

Sommaren 2007 gick det så långt att Cosatu tog ut 700.000 offentliganställda i en lönestrejk, den största sedan apartheids avskaffande. ANC-regeringen fördömde agerandet, bussade polis på arbetarna och organiserade strejkbryteri.

Från ord till handling
Med Zuma som ordförande har alliansbanden åter knutits starkare. Efter valsegern poängterar både facket och kommunisterna vikten av att gå från ord till handling.
Cosatu påminner i ett uttalande om att det finns alltför många sydafrikaner som är arbetslösa, har tillfälliga anställningar och låga löner samt att det fortfarande är en liten minoritet som kontrollerar det mesta av landets tillgångar.

”De åtaganden ANC gjort i sitt progressiva valmanifest har stärkt den nya känsla av hopp och beslutsamhet bland alla arbetare. Vi är övertygande om att ANC ska se till att dessa åtaganden förverkligas och vi kommer att mobilisera för att det ska ske. Pessimismen som började infinna sig under de senaste tio åren har ersatts av ett nytt hopp om att arbetarnas intressen har blivit nationens intressen”, skriver Cosatu.

SACP konstaterar att det första decenniet efter demokratins införande 1994 främst gynnade kapitalet. När fem år återstår av demokratins andra årtionde är att det dags att öka ansträngningarna för att göra det till arbetarnas och de fattigas decennium.

Kommunistpartiet uppmanar folket att bygga vidare på valkampanjens massmobilisering och med hjälp av lokala folkkommittéer bekämpa brottslighet och korruption, bygga ut hälsovården, utrota analfabetismen och driva på jordreformen.

Den stora frågan är hur Jacob Zuma och hans kommande regering tänker gå vidare för att uppfylla de folkliga förväntningarna. Även om det hos överheten i väst finns ett missnöje över Zumas seger, finns inget som tyder på att någon avgörande vänstervridning i Sydafrika. Den blivande presidenten har snarare försökt lugna det internationella kapitalet genom att försäkra att den tidigare politiken ligger fast.

Samtidigt måste den nya regeringen ganska snart påbörja konkreta åtgärder mot fattigdom, arbetslöshet, bostadsbrist och andra missförhållanden. Annars riskerar den rådande entusiasmen att övergå i utbrett missnöje. Då kan Cosatu och andra som nu står bakom Zuma åter tvingas ta strid mot ANC.

PATRIK PAULOV
Proletären nr 18, 2009



Parlamentsvalet i procent (resultatet från 2004 inom parantes)

ANC (inkl SACP och Cosatu)     65,9 (69,7)

Demokratiska alliansen            16,7 (12,8)
(ett i huvudsak vitt parti)

Cope (utbrytare från ANC)         7,4 (-)

Inkhatas frihetsparti                  4,5 (6,9)
(svart parti med bas i Zulufolket)



Långvarig maktkamp inom ANC
Motsättningarna inom Afrikanska nationalkongressen (ANC) kom i öppen dagar i juni 2005. Då beslutade Sydafrikas president tillika ANC:s ordförande Thabo Mebki att avsätta vicepresident Jacob Zuma på grund av misstankar om korruption. Zuma kvarstod som vice ordförande i ANC.

Ett avgörande i maktkampen kom på ANC:s nationella konferens i december 2007. Vid valet av ordförande förlorade Mbeki stort mot Zuma, som stöddes av ANC:s gräsrötter, dess ungdomsförbund och kvinnoförbund, fackföreningsrörelsen Cosatu samt kommunistpartiet.

I september 2008 förklarade ANC:s ledning att man inte längre hade förtroende för Mbeki och bad honom avgå som Sydafrikas president i förtid.

Detta fick en grupp tidigare ANC-ledare, däribland förre försvarsministern Musiua ”Terror” Lekotha, att bilda ett nytt parti, Folkets kongress (Cope). Men Cope lyckades inte vinna ANC:s massor utan attraherade främst den svarta medelklassen.

Nelson Mandela tog öppet ställning mot utbrytarna när han framträdde på ett valmöte tillsammans med Zuma.