Vad händer i Iran?

Rapporteringen från och om Iran är fylld av motstridiga uppgifter och lika motstridiga uppfattningar.

• Är det en folkets revolution mot en galen högerextrem diktator som kört ekonomin i botten och bara låtsas vara de fattigas representant?

• Är det den universitetsutbildade och engelsktalande medelklassens revolt mot en president som har sitt folkliga stöd utanför storstäderna?

• Är det en maktkamp mellan de styrande ayatollorna som oppositionen, på grund av svagare folkligt stöd, håller på att förlora?

• Är det en utländsk konspiration likt de ”revolutioner” vi sett i flera östeuropeiska länder?

Vi har inga enkla, kortfattade svar på ovanstående frågor.

Om man går bortom sensationsjournalistiken och lyssnar till mer sansade röster framträder bilden av ett komplext land och en komplex konflikt. Med över 70 miljoner invånare bosatta på en yta som är 3,5 gånger så stor som Sveriges, med en mångfald av etniska grupper, med djupa klassklyftor och betydande skillnader i utveckling mellan storstad och landsbygd men också inom storstäderna, är det klart att beskrivningarna av landet och vad som händer spänner över ett brett spektrum.

Låt oss ändå kort resonera kring några av frågorna ovan:

Oppositionens protester
Det är tveklöst så att de människor som deltagit i protesterna i Teheran upplever sig som folket som gör revolt mot makten. De röstade för Mir Hossein Mousavi, deras familjer och vänner röstade för Mousavi och det finns ingen anledning att betvivla att de känner sig bestulna på valsegern. De vill till varje pris ha bort ”galningen” Mahmoud Ahmadinejad och det ökande förtryck de upplevt under hans styre.

I protesterna förs det fram berättigade krav på utvidgad demokrati och yttrandefrihet och på ökade rättigheter för kvinnor.

Vissa av demonstranterna vill gå betydligt längre än vad Mousavi och hans uppbackare inom den islamiska statens maktelit önskar. För man måste inse att Mousavi, den förre ”reform”-presidenten Mohammad Khatami och Irans rikaste man och ledaren för Expertrådet, Akbar Hashemi Rafsanjani, inte förespråkar revolution mot systemet.

Nättidningen Asia Times skribent Pepe Escobar, som stämplar Ahmadinejad som högerextremist och kallar utropandet av honom som segrare för en kupp, poängterar samtidigt att Mousavi och hans allierade står bakom den islamiska republiken Irans principer och institutioner, inklusive revolutionsgardet och den fruktade Basijmilisen som våldsamt angripit demonstranterna i Teheran. Vad de kritiserar är ”avvikelser från och svek mot” dess principer och institutioner.

Att oppositionen samlat många till sina manifestationer är inte detsamma som att det iranska folket rest sig. Sveriges ambassadör i Iran, Magnus Wernstedt, är en av många som påpekat att också Ahmadinejad har ett starkt stöd, särskilt i småstäder och på landsbygden. Även hans anhängare har samlats till stora demonstrationer i Teheran.

Twitterrevolutionen
Västmedier har lyft fram den centrala roll som bloggar, twittrar och facebook spelar för oppositionens protester. Här måste man komma ihåg att två tredjedelar av det iranska folket inte har tillgång till Internet i hemmet och därför står utanför ”twitterrevolutionen”.  

Elitens maktkamp
Att det parallellt med protesterna på gatorna pågår en maktkamp inom den styrande eliten är uppenbart. Inom den iranska överheten finns precis som i det iranska samhället i övrigt ett brett spektrum av uppfattningar. Den pågående konflikten handlar om den islamiska statens inriktning, men också om makt och privilegier.

Den högste ledaren, storayatolla Ali Khamenei, står bakom Ahmadinejad. Det tydliggjordes av Khameneis tal under fredagsbönen förra veckan. Khamenei poängterade att Iran är en religiös demokrati och att Ahmadinejads seger i valet var så överlägsen att resultatet gäller, även om visst fusk kan ha förekommit.

Han uppmanade folket till lugn, konstaterade att oroligheterna bara gynnar Irans fiender – Storbritannien pekades särskilt ut – och han poängterade att olagliga aktiviteter inte kommer att accepteras. ”De politiska ledarna är ansvariga för allt blod som kan flyta”, sa Khamenei och riktade sig direkt till Mousavi och övriga som fortsätter mana till protester.

Oppositionen, ”reformisterna”, består av en brokig skara. Mousavi själv var som premiärminister på 1980-talet ansvarig för att tusentals kommunister och vänsteranhängare mördades. Idag säger han sig stå för ökad demokrati och yttrandefrihet och ett slut på konfrontationen med väst.

En av de mäktigaste personerna bakom Mousavi är den stormrike ayatollan och expresidenten Rafsanjani. För många iranier personifierar Rafsanjani de korrupta miljonärsmullorna som lever ett gott liv långt från vanliga människors verklighet. En del av Ahmadinejads popularitet kommer från att han öppet attackerat den korrupta eliten, inklusive Rafsanjani och hans familj.

Rafsanjani har varit indragen i maktstrider förr, bland annat mot den högste ledaren Khamenei. Det finns tecken på att Rafsanjani också denna gång håller på att förlora.

Rafsanjani är ledare för det 86 man starka expertrådet, som väljer den högste ledaren och granskar hans arbete. Asia Times rapporterar att redan dagen innan Khameneis tal vid fredagsbönen kom ett uttalande från ett 50-tal av expertrådets medlemmar. De konstaterar att det är Irans fiender som ligger bakom oroligheterna. Efter Khameneis tal uttryckte expertrådet stöd även för det. Samma sak gjorde de väpnade styrkorna liksom inflytelserika religiösa ledare i den heliga staden Qom.

Ovanstående behöver inte betyda att dessa krafter i allt stöder Khamenei och Ahmadinejad. För vissa av dem kanske det främst handlar om att de känner hur vindarna blåser, och nu är de inte till Mousavis, Rafsanjanis och demonstranternas fördel.

Utländsk inblandning
Khameneis anklagelse om att utländska krafter ligger bakom oroligheterna är inte ny. Den amerikanske grävande journalisten Seymour Hersh har rapporterat att USA har CIA-agenter på plats i Iran med uppgift att skapa splittring och intern oro, som en del av förberedelserna för ett eventuellt krig.

Vi betvivlar inte att USA och säkerligen också Israel och andra västländer försöker agera. Men att skylla protesterna på utländska aktörer är att undervärdera iranierna. Iran är ett land där folket gjort revolution och störtat den USA-stödde Shahen. Det är också ett land där stora grupper, bland dem unga universitetsutbildade i storstäderna, är missnöjda med situationen och vill ha en förändring. Vilket de visat genom att gå ut på gatorna.

Mousavi och de övriga två oppositionskandidaterna fick enligt det officiella valresultatet nästan 3,6 miljoner röster i Teheran. Om så bara en tiondel av dem går ut fyller det gatorna och torgen i stadens centrum.

Valresultatet
När detta skrivs har väkttarrådet, som är en av Irans mäktigaste institutioner, erkänt att i 50 distrikt av 366 var antalet röster fler än antalet röstberättigade. Men väkttarrådet avfärdar kravet på att göra om valet då de felaktiga rösterna är för få för att påverka utgången.

Angående resultatet går åsikterna isär. Många hävdar att det är valfusk rakt igenom. Andra röster, som det amerikanska analysföretaget Stratfor Global Intelligence som sägs ha nära band till CIA, menar att Ahmadinejad troligtvis hade vunnit i vilket fall.

Vad händer nu?
Efter Khameneis tal har demonstrationerna tunnats ut samtidigt som regimens väpnande styrkor och miliser ökat i antal på gatorna. Revolutionsgardet har meddelat att de ”kraftfullt” kommer att ”konfrontera våldsverkare och andra som bryter mot lagen”, vilket de också gjort. Bara under lördagen rapporterade statliga nyheter om tio döda.

Det finns flera röster som hävdar att Khamenei och Ahmadinejad sitter säkert vid makten. Bland dem nämnda Stratfor, liksom Asia Times-skribenten MK Bhadrakumar, tidigare ambassadör för Indien. Om dessa analyserar situationen korrekt kommer protestvågen att tystna och Ahmadinejad än en gång installeras som president.

Även om det blir så lär det som hänt den senaste månaden påverka Irans framtid. Det gäller både den öppenhet som förekom under valkampanjen, inklusive massmöten och direktsända tv-debatter mellan kandidaterna, liksom det faktum att hundratusentals människor, många för första gången, gått ut och protesterat.

Många frågor hänger i luften.

• Hur kommer Ahmadinejad, om han rider ut stormen, att agera mot oppositionen och de delar av befolkningen som protesterat? Vissa fruktar hårda repressalier.

• Vilken är ”reformisternas” taktik för att gå vidare?

• Vad planerar Ahmadinejad att göra för att klara ekonomin och uppfylla hans väljares förhoppningar om bättre levnadsförhållanden?

• Tänker Ahmadinejad agera mot den korrupta elit som han så kraftfullt fördömde innan valet, eller var det främst röstfiske?

Dessutom väntar nya maktstrider. Storayatolla Ali Khamenei fyller snart 70 år, och rykten har länge gått om att han är sjuk i cancer. Vem ska bli Irans högste ledare efter Khamenei? Det är en mer avgörande fråga än vem som är landets president.

PATRIK PAULOV
Proletären nr 26, 2009


”Att protesterna efter valet beskrivs som en begynnande revolution att likna med händelserna 1979 visar bara hur optimistiska, eurocentriska och okunniga vissa debattörer är om det komplicerade landet i öst. Iran hyser ett stort antal etniska grupper bland sina drygt 70 miljoner invånare, cirka 45 olika språk talas i landet, och skillnaderna mellan de unga, IT-burna teheraniterna i sina tillbakadragna slöjor och Nikeskor och den traditionella landsbygdsbefolkningen är uppenbarligen ofattbara för en västerländsk debattör.”
Behrang Kianzad i Sydsvenska Dagbladet, 18 juni


”Ja, jag är inte arg, utan hoppfull. Den frihet vi fick för annonsering och demonstrationer under valkampanjen, de väldigt öppna och ocensurerade debatterna i tv, användandet av färger och så vidare var nytt och det faktum att de protesterande visades på statlig tv för första gången i den islamiska republikens historia, betyder att i det stora hela håller saker på att förändras. Vi har inlett en ny era i den islamiska republiken. Oavsett vem som sitter vid makten kommer saker att förändras här.”
Shahrazad, iransk ”twittrare” som stöder Ahmadinejad, i aljazeera.net, 20 juni