Vad skall Obama göra åt ekonomin?

Den nytillträdde presidenten i USA har mötts av enorma förväntningar. Förutom bland annat två stora krig som inte kan vinnas – så är detta vad som möter honom:

• Den värsta finansiella krisen på 70 år med konkursade eller helt eller delvis förstatligade banker och tiotusentals nedlagda företag

• Amerikanska kärnnäringar som bilindustrin på ruinens brant, och som bara statliga bidrag ser ut att kunna rädda

• En arbetslöshet som korrekt beräknad ligger över 15 procent och som kommer att stiga

• 10 miljoner hushåll snabbt på väg från relativt välstånd till fattigdom

• Ytterligare sex miljoner hushåll snabbt på väg mot ”djup fattigdom” (inkomst lägre än 50 procent av fattigdomsgränsen)

• Ytterligare miljoner som till följd av förlorat arbete blir av med sin sjukförsäkring

• Miljoner amerikaner som tvingats gå från sina hem

• En nödvändighet att i utlandet få låna över 50 miljarder dollar per månad för att kunna upprätthålla den import som hittills gjort levnadsstandarden i USA möjlig

• En utlandsskuld som motsvarar 100 procent av USA:s bruttonationalprodukt (BNP)

• En total skuldsättning på drygt 53000 miljarder dollar – nästan 5 gånger BNP

Uppräkningen av problem som har med den allt djupare ekonomiska krisen att göra skulle kunna fortsätta.  Det är klart att en nationell katastrof hotar USA.

Stimulera efterfrågan
Vad finns att göra för en president som Barack Obama, som med hull och hår ansluter sig till systemet med en kapitalistisk marknadsekonomi?

Traditionellt finns penningpolitik och finanspolitik. Penningpolitik handlar om penningmängd, räntor, möjligheter att ta lån etc. Finanspolitik handlar om att staten tar på sig utgifter för att kompensera för att efterfrågan från privata hushåll och företag fallit bort. Utan efterfrågan, ingen produktion. Utan produktion, inga jobb.

Hittills har USA genom att sänka räntan kunnat förmå framför allt vanliga hushåll att ta lån för att hålla konsumtionen, efterfrågan, uppe. Hushållen har intecknat sig långt över skorstenarna och deras oförmåga att betala tillbaka lånen var det som utlöste finanskrisen.

Och när finanskrisen gjorde ytterligare långivning omöjlig visade det sig att det inte gick att sälja det som producerades och företagen började gå i konkurs och massor blev arbetslösa – en utveckling som bara har börjat.

Centralbankens styrränta är i dag 0,25 procent, alltså i princip noll. Den kan inte sänkas ytterligare. Då skulle den bli negativ, vilket betyder att låntagaren skulle få betalt för att låna pengar. Det skulle kanske kunna vara något för att få tveksamma, hårt skuldsatta hushåll att på nytt börja låna och konsumera. 

Men går det? Jo, faktiskt, genom att ha en ränta som är lägre än inflationen. Då blir den verkliga räntan, realräntan, negativ: Någon lånar 100 kr. Räntan är två procent och inflationen är sex procent. När lånet efter ett år betalas tillbaka med 102 kr har inflationen sänkt värdet på de pengarna till ca 96 kr.

Låntagaren betalar på det sättet tillbaka mindre i värde än vad han lånade. Problemet är bara att i USA närmar sig även inflationen noll procent och hotar att slå över i sin motsats, deflation. 

Negativ ränta
Det stora analys- investmentföretaget Goldman Sachs hävdade nyligen att USA skulle behöva en negativ ränta på uppemot sex procent för att få igång lånekarusellen igen. Men med en ränta på noll procent behövs då en inflation på sex procent.

Det skulle centralbanken medvetet kunna ordna genom att börja trycka upp pengar och använda dem till att köpa de dåliga lån som fortfarande förpestar bankväsendet i USA. 

Risken för att inflationen skulle utvecklas utom kontroll är stor och därför tvekar kanske den nye presidenten inför en sådan politik.

Statliga satsningar
Finanspolitik då? Paul Krugman, som i höstas fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne, tycker att det är något att satsa på. I tidskriften Rolling Stone skrev han nyligen en artikel i form av ett brev till den nytillträdde presidenten Obama, att finanspolitik nog är den enda vägen.

Och han föreslår statliga satsningar på vägar, järnvägar, broar, utbyggda nät för Internet, satsning på skolor, sjukhus och en massa annat som skall ge jobb och få USA ur krisen.

Budgetunderskott
Han är medveten om att ökade statliga utgifter ihop med att skatteinkomsterna på grund av krisen sjunker kommer att leda till stora, gigantiskt stora, budgetunderskott. Men det blir nödvändigt, hävdar Krugman, och fortsätter, att åtminstone 800 miljarder dollar om året i ökade budgetunderskott krävs om det skall få någon effekt.

Redan har Obama i arv från Bush-regeringen fått ett planerat budgetunderskott på 2000 miljarder dollar för år 2009 – fem gånger så stort som 2008.

Vem skulle då låna ut dessa pengar till staten? Det finns tre tänkbara långivare. Den första är allmänheten, hushåll och företag. Räntan på statens obligationer är för närvarande 0,005 procent, så utlånaren skulle alltså inte räkna med att få någon ränta på pengarna, men kanske hoppas få tillbaka samma värde en gång.

En annan tänkbar utlånare är utlandet som hittills i alla år finansierat de allt enormare underskotten i USA. Där märks en klar tveksamhet, det har blivit allt svårare för USA att få ihop de ca 50 miljarder dollar per månad som behövs för att kunna betala importen från utlandet.

Hyperinflation
Återstår så den tredje tänkbara lånegivaren, de egna sedelpressarna: USA:s regering kan ge ut obligationer, som centralbanken köper med sedlar som den själv trycker.

Och sedlarna använder regeringen sedan till att finansiera sina stora utgifter. Detta är en metod som mycket snabbt kan leda till hyperinflation, vilket skulle leda till en allmän flykt från dollarn, som då skulle rasa i internationell köpkraft, och då vore den nationella katastrofen ett faktum.

Och för övrigt: Det är ju det enorma skuldsättandet som först utlöst finanskrisen och sedan krisen i den reella ekonomin, produktionen. Att fortsätta med ytterligare skuldsättning förefaller vara liktydigt med att försöka släcka en brand genom att hälla bensin på den.

Om Obama skulle vilja öka efterfrågan på ett ekonomiskt hållbart sätt, skulle han se till att dramatiskt ändra inkomst- och förmögenhetsförhållandena i USA. Kraftiga ökningar av arbetarlöner, arbetslöshetsersättningar, socialbidrag och pensioner etc på bekostnad av drastiskt sänkta vinster och topplöner.

USA är idag med New York-professorn Nouriel Roubinis ord i New York Times i förra veckan konkursfärdigt. Skulderna och förlusterna är större än tillgångarna. För vilket annat land som helst vore det omöjligt att fortsätta såsom USA har kunnat göra.

Hur Obama kommer att hantera den ekonomiska krisen vet vi naturligtvis inte, men man gör nog klokt i att inte ha för stora förhoppningar på några progressiva lösningar.

Folket får betala
I sitt installationstal pekade han ut det som är krisens orsak: ”… girighet och ansvarslöshet hos några men också vårt kollektiva misslyckande när det gäller svåra val…” Det vill säga folket i USA som inte kunnat avstå från att ta lån för att kunna konsumera.  Och är man orsak till krisen så får man vara beredd på att ta konsekvenserna.

Det amerikanska folket skall få betala, så kan man mycket väl tolka det han sade.

Förmodligen kommer Obama att fortsätta skyffla pengar över banker och finansinstitut vilket inte kommer att göra ett dyft åt själva krisen, bara gynna ägare och chefer som hittills till och med kunnat använda de statliga ”räddningspaketen” till fortsatta bonusar till direktörerna.

BERTIL KILNER
Proletären 6, 2009