Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vem tjänar på kaos i Libanon?

Så drabbades Libanon av ännu ett politiskt mord. Denna gång var det industriminister Pierre Gemayel från en av Libanons mäktigaste kristna familjer som mördades. Som på beställning pekades Syrien ut som skyldigt. Anklagelsen framfördes dels av mäktiga män i Libanon, som Saad Hariri och Walid Jumblat vars partier är ledande i den USA-stödda regeringsalliansen, dels av politiker och medier i väst.


 

Begravningen i torsdags blev en politisk manifestation mot Syrien och
dess allierade i Libanon, som president Emil Lahoud och Hizbollah.

Frågan alltför få Sverige och västvärlden ställer sig är: Vem eller vilka är det som tjänar på mordet i Libanon?



Knappast Syrien. När den tidigare premiärministern Rafik Hariri i
februari 2005 sprängdes i luften drabbades den syriska ledningen också
av mordanklagelser. De följande månaderna genomfördes en massiv kampanj
mot den syriska militära närvaron i Libanon – en kampanj som för övrigt
inleddes av USA och dess libanesiska allierade långt innan Hariris död.
Den resulerade i ett totalt tillbakadragande av de syriska trupperna i
april samma år.



Varför skulle Syriens regering, som av USA anklagas för att stödja
terrorism och som pressats och hotats i flera års tid, beordra ett mord
som de i förväg med hundraprocentig säkerhet vet att de kommer få
skulden för? Och varför skulle Syrien göra det just nu, när landet för
samtal med USA och den av ockupationsmakten tillsatte irakiska
regeringen för att försöka normalisera förbindelserna?



Politiska motsättningar

Svaret på varför mordet på Gemayel sker nu bör sökas i det rådande
skärpta politiska läget i Libanon. Efter det 34 dagar långa israeliska
anfallskriget i somras har motsättningarna mellan de två dominerande
politiska blocken vuxit.



På den ena sidan står den USA-vänliga och Syrien-fientliga 14
marsrörelsen som leds av sunniten Saad Hariri, son till den mördade
Rafik Hariri. Här ingår druzledaren Walid Jumblatts Progressiva
socialistparti liksom Pierre Gemayels falangistparti och andra kristna
rörelser. Det är dessa som innehaft majoriteten inom regeringen sedan
valet 2005.



På ena andra sidan står de shiamuslimska partierna Hizbollah och Amal
tillsammans med den kristna Fria Patriotiska rörelsen, som alla ökat
sin popularitet genom sitt motstånd mot Israel. Dessa menar att den
Haririledda regeringen lyder under USA och inte representanter
folkviljan i Libanon.



Hizbollah lämnade regeringen

I det speciella politiska läget som råder har Hizbollahalliansen därför
föreslagit att en samlingsregering ska bildas, där alla politiska
krafter från Hariri till Libanons kommunistparti ska ingå.
Förhandlingarna om en samlingsregeringen bröt dock samman, vilket ledde
till att alla sex shiamuslimska ministrar i regeringen avgick. Det
USA-vänliga blocket vägrar att släppa sin tvåtredjedels majoritet av
ministerposterna, vilken gör det möjligt att driva igenom beslut
oavsett vad de oppositionella ministrarna säger.



Men beslutet att lämna regeringen handlade också om tillsättandet av en
internationell tribunal för att utreda mordet på Rafik Hariri.
Hizbollah och Amal är för en sådan, men de vägrar acceptera det sätt
som tribunalen handlagts. Regeringsmajoriteten försökte tvinga
Hizbollahs och Amals ministrar att godkänna ett dokument som de inte
fått en chans att noggrant sätta sig in i.



Dagarna innan mordet på industriministern förklarade Hizbollahledaren
Hassan Nasrallah att det snart var dags att gå ut på gatorna och
demonstrera för kravet på en enhetsregering, alternativt nyval.
Eftersom alla vet att Hizbollah, Amal och Fria Patriotiska rörelsen
tillsammans kan mobilisera verkliga massdemonstrationer – när segern
över israelerna firades i Beirut 22 september deltog närmare en miljon
människor – började allt fler spekulera om den sittande regeringens
dagar var räknade.



Tillfällig räddning för Hariri

För 14 marsrörelsen och dess uppbackare i väst kom mordet på Pierre
Gemayel som en åtminstone tillfällig räddning. Hizbollah, som precis
som Syrien kraftfullt fördömde dådet mot industriministern, manade sina
anhängare att hålla sig borta från gatorna och valde att skjuta upp de
planerade protesterna. Premiärminister Fouad Siniora passade på att
vädja till de nyligen avhoppade Hizbollah- och Amalministrarna att
återta sina platser i regeringen, för att på så vis återta det
politiska initiativet.



Men Hizbollah  har svarat med att protesterna ska genomföras under denna vecka.



Ytterligare en faktor som måste tas med i beräkningarna är de 8000
soldaterna i FN-styrkan Unifil II, som placerats på libanesisk mark
efter kriget i somras. Den brittiske mellanösternkorrespondenten Robert
Fisk skrev nyligen att Unifil II i praktiken är en Nato-styrka.
Libanesiska kommunistpartiet menar att dessa så kallade FN-soldater
alltmer börjar bete sig som en ockupationsstyrka.



Vem tjänar på att skapa oro i en situation när USA:s militärallians står redo att gripa in eller till och med ta över?



När Proletären besökte Libanon tidigare i höst möttes vi av ständiga
varningar för ett nytt inbördeskrig. Mufid Kuteish från Libanons
kommunistparti påpekade dock att frågan om huruvida ett inbördeskrig
kommer att bryta ut eller inte, liksom frågan om ett nytt israeliskt
anfall, vilket också många är rädda för, avgörs utanför Libanons
gränser.



– Om USA vill ha ett inbördeskrig i Libanon, då blir det ett
inbördeskrig, sa Mufid Kuteish. Han riktade misstankarna för det
politiska våldet mot USA och Israel, som med angreppskrig, ockupation
och riktade mord på sin meritlista tveklöst är de två mest våldsbenägna
aktörerna i Mellanöstern.



Söndra och härska

Vem eller vilka som utfört morden på Hariri, Gemayel och övriga
politiska ledare de senaste två åren vet vi lika lite som alla de som
så tvärsäkert pekar ut Syrien.



Men ställer man sig frågan vilka som tjänar på våldet i Libanon, vilka
som vill underminera Hizbollah, försvaga Syrien och stärka de
västvänliga libanesiska krafterna, vilka som har som strategi att
”söndra och härska” för att skapa svaga, lättkontrollerade stater i det
oljerika Mellanöstern – då är det USA och Israel som misstankarna
riktas mot.



PATRIK PAULOV

Proletären 48, 2006





Familjen Gemayels smutsiga förflutna

Pierre Gemayel representerade de kristna falangisterna i den
libanesiska regeringen. Både familjen Gemayel och falangistpartiet har
mycket på sitt samvete.



Kort innan Pierre Gemayel mördades tisdag förra veckan hade han besökte
statyn av sin farfar, med samma namn. Pierre Gemayel den äldre
grundande den fascistiska paramilitära organisationen kataib,
falangisterna, efter att ha fått inspiration under ett besök i
Hitlertyskland 1936. Senare hade falangisterna kontakter med Francos
fascister i Spanien.



Under inbördeskriget på 1970- och 1980-talet spelade falangisterna en
smutsig roll. Det var falangisterna som i samarbete med israelerna
massakrerade tusentals palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila.



Den mördande industriministerns far, Amin Gemayel, var president på 1980-talet och leder familjens affärsimperium.