Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vietnam i snabb förvandling

Nyss hemkommen från Vietnam skildrar Proletärens Lasse Simmons landet i en serie reportage. Vi börjar med spegla ett land där både vattenbuffeln och Internetkaféet tillhör det dagliga livet. Men utvecklingen går snabbt framåt. I kommande nummer besöker vi det framgångsrika pappersbruket Bai Bang, som när det grundades var Sveriges största biståndsprojekt någonsin.


Mycket händer i Vietnam och ofta är det kapitalismen
som syns mest. De 15 milen mellan Hanoi och den stora hamnstaden
Haiphong är full av stora reklamskyltar för japanska bilmärken och
företag som Nokia och Ericsson. Många nya industrier byggs längs vägen
och i Hanois utkanter växer stora områden med 20-våningars hus upp.
Arkitekturen skulle platsa i London eller Paris, men Stockholm är för
litet för byggen av denna storlek.



Fast fortfarande dominerar det lantliga, överallt där det inte byggs
odlar man. Det finns antagligen inte en kvadratmeter plan mark i
Vietnam som är outnyttjad. Och ännu är vattenbuffeln den vietnamesiske
bondens viktigaste ägodel.



*


I ett land som förändras snabbt möts ofta nytt och gammalt. På vägarna
runt Hanoi som bitvis är riktigt bra säljer man frukt och bröd, till
och med på motorvägen. Utanför ett Internetkafé i centrala Hanoi kan
mopedmekanikern ha sin verkstad på trottoaren och där få konkurrera med
gatuserveringens grytor om utrymmet.



Trafiken i Hanoi ger på sitt sätt en bild av hela Vietnam. De få
privatbilarna visar att några har fått det riktigt bra. Flera
hundratusen ”motorbikes”, ungefär trimmade EU-mopeder, visar att många
har fått det bättre och sedan ska också cykeltaxis, överlastade cyklar
och kollektivtrafik rymmas på gatorna. Allt får inte plats, vi
fotgängare får försöka kryssa mellan parkerade mopeder på trottoaren.
Ofta går inte det, då måste vi istället med dödsförakt trängas med en
vansinnig trafik på överlastade gator.



Det är trångt i Hanoi, precis som i hela Vietnam utanför de stora
bergsområdena. Landet har med sina 83 miljoner invånare idag en
befolkningstäthet på över 250 människor per kvadratkilometer. Det är
dubbelt så mycket som Kina. Ännu bor drygt 70 procent på landsbygden,
men inflyttningen till städerna är kraftig. Och befolkningen är ung,
tre fjärdedelar är i reproduktiv ålder och vietnameserna blir varje år
en miljon flera.



*


Kommunistpartiet, som har drygt två miljoner medlemmar, inser och säger
öppet att detta skapar både möjligheter och nya sociala problem i den
rådande marknadsekonomin. Denna ska regleras av stat och parti och som
partiet ser saken är Vietnam i en övergångsperiod mellan kapitalism och
socialism. Nu gäller det att snabbt utveckla landet och höja
levnadsstandarden.



Med stolthet berättar man att fattigdomen sjunkit från över 50 procent
av hushållen till under 20 procent. Medellivslängden har ökat till över
70 år och den ekonomiska utvecklingen går hissnande fort.



Fast frukterna av den blir inte jämt fördelade, även om vi varken ser
tiggare eller barer med prostituerade under vår resa i norra och
mellersta Vietnam. I söder, i den jättelika Ho Chi Minh staden med dess
hårdare samhällsklimat, finns båda dessa kapitalismens följeslagare.



Vietnam har en årlig ekonomisk tillväxt på över åtta procent,
politikerna i ett EU-land blir lyckliga om det egna landet kommer över
två procent, så det går fort här. På vår fråga talar representanten för
Vietnams UD om att 41 procent av ekonomin tillhör den statliga sektorn
och 46 procent ägs privat av vietnameser. Resten ägs av utländska
investerare, antingen ensamma eller tillsammans med den vietnamesiska
staten.



Idag är landet världens näst största exportör av både ris och kaffe,
men redan har övrig export blivit så stor att EU och USA satt upp
handelshinder för en del vietnamesiska varor som skor och livsmedel.
Elektronikexporten 2006 beräknas bli nästan två miljarder dollar,
vilket är en ökning med över 30 procent. Och för att åstadkomma allt
detta ökar importen av maskiner och delar kraftigt varje år.



*


Vietnam exporterar också arbetskraft och vi läser i engelskspråkiga
Vietnam News att ett dotterbolag till Vietnam Airlines nyss sänt 1500
byggnadsarbetare till Qatar. Men kapitalismen får inte vara helt
otyglad, ministeriet för arbetskraft, invalider och sociala
angelägenheter kräver mer utbildning till de arbetare som sänds
utomlands.



Även den viktiga risexporten regleras, där sätter staten ett tak för
hur mycket som får exporteras. Man vill inte riskera livsmedelsbrist i
det egna landet.



Statens roll märks också tydligt i alla skolor som byggts. I varje
samhälle vi passerar finns en eller flera rätt nya byggnader, alltid
ganska lika och i samma ljusgula färg. Det är grundskolor och de finns
även i avlägsna bergsbyar nära gränsen mot Kina. För att få en rättvis
bild av vad som har åstadkommits utanför de stora städerna borde vi
också ha kunnat jämföra hela livet på landsbygden idag med för tio år
sedan. Hur de stora ansträngningarna för att förbättra tillvaron där
har lyckats märks ju inte utan att se på både nu och då.



Men vad som märks är hur effektiv den samhälleliga organisationen kan
vara. Två veckor efter att den fruktansvärda tyfonen drabbade mellersta
Vietnam kommer vi till Da Nang och Hoi An mitt i stormområdet. Spåren
av stormen syns men livet är normalt, alla hinder på gator och vägar är
borta, elektriciteten fungerar och husen håller på att repareras.



När ett samhälle fungerar bra i sådana situationer är det inte på grund
av kapitalism utan trots den och det blir naturligt att jämföra med New
Orleans efter naturkatastrofen där.



Med sin nutidshistoria har ju Vietnam i det egna samhället skapat
motvikter till den nakna kapitalismen och viljan till oberoende och
självbestämmande är stark. Trots att den snabba ekonomiska utvecklingen
idag är kapitalistisk styrd kommer förhoppningsvis dessa motkrafter att
leda till ett framtida socialistiskt Vietnam.



LASSE SIMMONS

Proletären 49, 2006