Zimbabwe inför valet

Publicerad 26 mars 2008

Den 29 mars hålls val i Zimbabwe, vilka knappast ändrar den politiska situationen. Landets nationella revolution går vidare med ett successivt nationellt maktövertagande av ägandet.

 – Efter år 2000 (två år efter de första jordreformslagarna) har vi i ökande grad upplevt att företagen med huvudkontor i London och andra huvudstäder, driver politik i Zimbabwe. Så länge kontrollen av företagen ligger utomlands, kommer vi att vara styrda. Storföretagen skapar varubrister med vilka de bla pressar upp priserna och försämrar våra livsvillkor. Därför måste vi kunna kontrollera företagen.

Det svarade Zimbabwes ambassadör i Sverige, Mary Mubi, då vi frågar om lagen om zimbabwiskt majoritetsägande. Kommer den inte ytterligare att belasta landets ansträngda ekonomi? Hon fortsätter:

– Om vi vill ha demokrati, måste vi också ha ekonomisk demokrati. Zimbabwes folk måste ha makten, vilket gäller alla sektorer av ekonomin. Arbetarna måste få del av ägandet och måste få mer makt.

– Frågan om inflationen har också samband med produktionen, att vi måste producera mer. För detta hjälper regeringen bönderna med maskiner och konstbevattning, men en jordreform tar tid att genomföra. Många sektorer ökar dock produktionen idag.

Multinationella företag
Först kom jordreformen, därefter Zimbabwes deltagande i försvaret av republiken Kongo mot IT-branschens anfallskrig och nu lagen om zimbabwiskt majoritetsägande av företagen. I Zimbabwe pågår en antiimperialistisk revolution, men med alla de problem som en privatägd ekonomi skapar.

Företagen ska till minst 51 procent ägas av Zimbabwes ursprungsbefolkning. Dessa definieras som den som före den nationella självständigheten av rasistiska skäl var missgynnad genom diskriminering. Lagen kompletteras av regler för finansieringen och hjälp till folk, speciellt kvinnor, för att driva företag.

Regeringens argument för den nya lagen är att landet ännu efter 26 år av frihet från kolonialt styre, domineras av multinationella företag. Lagen irriterar västvärldens gruvmonopol, speciellt som Kinas expansion i Afrika upplevs som ett växande problem för västvärldens fria framfart.

Den 12 mars skrev utrikesministern Carl Bildt med handelsministern Ewa Björling och biståndsministern Gunilla Carlsson, om Afrika. De skrev: ”Afrika är inte bara misären i Darfur eller förtrycket i Zimbabwe”.

Den 10 mars skrev SvD:s journalist Ola Säll från Kapstaden en av sina vanliga hatartiklar om Zimbabwe: ”Mugabe köper lojalitet. Först delade han ut farmar som han tagit från de vita. Nu tar han över gruvindustrin och kräver 51 procents ägande.”

Samma dag framförde radions Margareta Svensson från Johannesburg en liknande uppfattning: ”Mugabe nationaliserar företag som röstfiske”.

De borgerliga ser bara ett privat projekt. Sådan propaganda har vi hört vid varje parlamentariskt val i Zimbabwe efter de första jordreformslagarna 1998. Vi kommunister ser dock en pågående nationalistisk revolution.

Splittrat motstånd
Carl Bildt ser förtryck i Zimbabwe. Han och SvD kan dock inte visa bilder på det påstådda förtrycket, bortsett från bilden med oppositionsledaren Morgan Tsvangirai i rullstol. Imperiets massmedia visade denna bild efter att han och hans MDC angripit polisstationer, satt eld på bussar, varvid några poliser fick allvarliga brännskador. (Se New Africans specialutgåva sommaren 2007.) Som följd av denna grova provokation blev han nedslagen av polisen.

Ett problem för imperialismen är att det saknas en nationell politisk motståndskraft till Zanu-PF och Robert Mugabe. Strax efter att de första jordreformslagarna 1998 bildades MDC, ”Rörelsen för demokratisk förändring”. Den backades upp av imperialismen. Dess ledare hämtades från Zimbabwes LO, en organisation som sedan länge haft stöd av socialdemokraterna i Tyskland och Labour i Storbritannien.

Jordbrukssamhälle
MDC finns mest i städerna och når inte ut på landsbygden, men Zimbabwe är ett jordbrukssamhälle. MDC kan därför inte segra i de parlamentariska valen. Därtill har MDC splittrats i två fraktioner. Inför det aktuella valet ställer den tidigare finansministern Simba Makoni upp som oberoende kandidat, men han rubbar knappast Zanu-PF:s dominans, men splittrar ytterligare MDC:s väljare.

Bush utsåg åter Zimbabwe till ett av sina hatländer då han talade i FN:s generalförsamling den 26 september 2007: ”I Zimbabwe lider vanligt folk av en tyrannisk regim. FN måste kräva en förändring i Harare och kräva frihet för Zimbabwes folk.”

Presidenten Robert Mugabe svarade: ”Mr Bushs, Mr Blairs och nu Mr Browns syn på mänskliga rättigheter vill förhindra vårt folk rätten till de resurser som Gud givit oss, vilka enligt nykolonisternas syn måste kontrolleras av deras släkt och vänner. Jag kallas diktator för att jag inte accepterar det överlägsna synsätt som de frustrerade nykolonialisterna visar upp.”

Hösten 2004 gjorde Londontidningen New Africa en omröstning bland sina läsare om historiens största afrikaner. De satte Robert Mugabe på tredje plats efter Nelson Mandela och Kwame Nkrumah. Därefter har Zimbabwe allt tydigare blivit ett afrikanskt föregångsland i kampen för nationell självständighet. Imperialismens agenter svartmålar därför landet och dess statsöverhuvud.

Imperialismen anklagar åter regeringen Mugabe för valfusk. Den 22 mars skrev SvD:s Ola Säll kritiskt mot Zimbabwe: ”Alla val i Zimbabwe sedan 2000 har av västvärlden förkastats som rena fuskval.” Givetvis, eftersom då hade jordreformen inletts.

TORBJÖRN BJÖRKMAN
Proletären 13, 2008