Hoppa till huvudinnehåll
Av
patrik.paulov@proletaren.se

Terror mot Syriens folk

Fasansfulla scener utspelade sig i Damaskus på morgonen torsdag 10 maj. Intet ont anande syrier i stadsdelen al-Qazzaz var på väg till skolan eller jobbet. Plötsligt exploderade en kraftig bilbomb, som snart följdes av ännu en bomb. De orsakade en enorm förödelse. 55 personer dödades, över 370 skadades. Vem bär skulden till denna terror som slår blint mot civilbefolkningen? Vilka krafter är det som trappar upp våldet?


Svenska medier har okritiskt återgett anklagelser framförda av den utlandsstödda oppositionen. Fria syriska armén (FSA) menar att det är den syriska regimen som lierat sig med al-Qaida. FSA:s politiska uppbackare, Syriska nationella rådet (SNC), hävdar att president Bashar al-Assads regim ägnar sig åt terrorism för att sabotera FN:s fredsplan.

Anklagelser så absurda att till och med de mest högljudda Assad-motståndarna borde ifrågasätta nämnda gruppers verklighetsuppfattning.

För det första: Syrien står under hot om en utländsk invasion från Nato och Gulfstaterna. För den syriska ledningen representerar FN:s fredsplan hoppet om en fredlig väg ur krisen.

Varför skulle regimen sabotera för sig själv genom att gång på gång bomba sina egna styrkor och sin egen befolkning? Återkommande blodbad och en misslyckad fredsplan stärker ju krigshetsarna rop om nödvändigheten av en ”humanitär intervention” för att ”rädda” det syriska folket.

För det andra: Trots att reformprocessen har många brister och en lång väg återstår så har steg tagits för att demokratisera landet. Tre dagar innan attackerna i Damaskus genomfördes det första flerpartivalet till parlamentet. Valet är något som de styrande pekat på som bevis för sin vilja att tillåta politisk pluralism.

Varför skulle regimen vilja bomba sönder en reformprocess som den initierat? Vem bryr sig om att steg tas i demokratisk riktning när människor sprängs i bitar och likdelar sprids över gatorna?

För det tredje: Bomberna i Syrien har stora likheter med den urskillningslösa terror som drabbat det irakiska folket allt sedan USA invaderade landet 2003. I fallet Irak har västvärlden inte haft några bekymmer med att lägga skulden på sunnimuslimska terroristgrupper som al-Qaida.

Att det finns extrema sunnitiska strömningar inom den syriska väpnade oppositionen finns det åtskilliga vittnesmål om. Proletären har tidigare intervjuat Ebtessam från Homs, som tvingades fly undan de väpnade gruppernas klappjakt på kristna och shiamuslimska alawiter.

Detta erkänns också från amerikanskt håll. I februari medgav USA:s utrikesminister Hillary Clinton att organisationer som står på USA:s terroristlista, som al-Qaida, stöder samma syriska oppositionella krafter som USA. Andra företrädare för Obama-administrationen har varnat för att al-Qaida i Irak gått över gränsen och försöker vinna mark i grannlandet.

Det finns dock ett stort mått av hyckleri i varningarna för al-Qaida. Under samma tid som terrorn intensifierats så har Syriska nationella rådet och Fria syriska armén, som inkluderar nämnda extremister, fått ökat stöd från kungadikaturerna i Gulfen, Turkiet, Libyen och USA.

Varningarna är också hyckleri då stärkandet av sunnitiska extremiströrelser i Mellanöstern varit en medveten strategi från USA:s sida under minst fem års tid.

I mars 2007 publicerade den granskande journalisten Seymour Hersh en internationellt uppmärksammad artikel med rubriken Redirection, Omdirigering. Utifrån intervjuer med högt uppsatta företrädare för Bushadministrationen visade Hersh hur USA bytt huvudfiende. al-Qaida och liknande terrorgrupper hade ersatts av ”shiaextremismen”, det vill säga Iran, libanesiska Hizbollah, irakiska Sadrrörelsen och – Syrien.

Ett verktyg för att bekämpa den nya huvudfienden, rapporterar Hersh, var att stödja just de extremister som varit måltavlan för kriget mot terrorismen. Redan då agerade Saudiarabien som central verkställare av den amerikanska politiken.

Hersh avslöjande artikel ger viktiga pusselbitar för att förstå vad som nu händer i Syrien.

Det är i detta sammanhang som terrordåden i Damaskus och andra städer ska ses.

USA-imperialismen och dess allierade är inte intresserade av en förhandlingslösning och demokratiska reformer. De vill ha ett regimskifte, och då kan man inte föra en dialog med den regim som ska störtas.

Därför måste FN:s fredsplan skjutas i sank och ropen på en militär insats understödjas.

Därför väljer USA och dess vänner att under en pågående fredsprocess backa upp oppositionens allt brutalare våld.