Hoppa till huvudinnehåll
Av
Partistyrelsen (K)

Tio år av USAs: terror sedan 11 september

Klockan 8.46 lokal tid flög det första kapade planet in i ett av tvillingtornen. Tio år senare kan vi se tillbaka på en tidsperiod som präglas av att USA med terrorn som förevändning stärkt sin makt. Krig har startats och offren är otaliga. Även i Sverige har det så kallade kriget mot terrorismen fått konsekvenser. I dag deltar vi med soldater i USA:s krig, och övervakningssamhället breder ut sig. Här granskar Proletären utvecklingen sedan attacken.


I de levande generationernas minnen är få datum så fast inpräntande som 11 september. De flesta av oss kommer ihåg den dramatiska tisdagen 2001, då två stora passagerarflygplan störtdök in i World Trade Centers tvillingtorn i New York, i något som mest liknade en surrealistisk filmsekvens; vi minns elden, människorna som hoppade och inte minst ögonblicket när den jättelika byggnaden föll ihop i ett jättemoln av damm.

De minnesgoda kommer också ihåg attacken mot försvarshögkvarteret Pentagon i Washington. Men mer i skymundan. I en värld som USA regerar med militärt våld är Pentagon inte ett lika tacksamt propagandaobjekt som World Trade Center.

Två namn är också inpräntade i samband med 11 september: al-Qaida och Usama bin Ladin, två vandrande vålnader med oklar roll i det som hände, men ändå avgörande för det som komma skulle. bin Ladins skäggiga ansikte är inkarnationen av ONDSKAN, såsom den framträder i den efterföljande historieskrivningen.

Nu skall denna artikel inte handla om händelserna 11 september. Istället skall vi i breda penseldrag beskriva 11 septembers betydelse för de tio år som följde på attackerna i New York och Washington.

Vid en första anblick kan betydelsen synas epokgörande och 11 september som en vändpunkt i historien. Med 11 september fick vi kriget mot terrorismen, inte bara i faktisk mening, genom krigen mot Afghanistan och Irak, utan också som övergripande ideologiskt ramverk för imperialistisk reaktion på alla fronter och i alla länder. 11 september motiverar inte bara övergrepp på FN-stadga och internationell rätt, som anfallskrig, utan också upphävande av grundläggande rättsliga principer, representerat av koncentrationslägret Guantanamo Bay, av systematisk tortyr och övergrepp mot fångar och av rättslös förföljelse av påstådda terrorister, som här i Sverige genom de rättsvidrigt utvisningarna av egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery.

Lägg därtill att kriget mot terrorismen banat väg för rasistiska strömningar och partier, genom det ideologiska ramverkets hets mot islam och muslimer, och den epokgörande betydelsen kan synas fullbordad.

Sverigedemokraternas framgångar är inte bara ett resultat av rasistiska och/eller främlingsfientliga stämningar i Sverige, som enligt vetenskapliga undersökningar tvärtom har minskat, utan också av att islamofobin idag är en integrerad del av den imperialistiska bourgeoisiens ideologi och politik. Kriget mot terrorismen gör islamofobin rumsren långt utanför vit makt-miljöns unkna källarlokaler.

Det gäller dock att vidga perspektivet. Eftersom 11 september ingår i ett historiskt skeende som redan pågick när World Trade Centers tvillingtorn föll samman. Kom för all del ihåg Natos angreppskrig mot Jugoslavien 1999, som var lika folkrättsvidrigt som de senare angreppen på Afghanistan och Irak.

För att få perspektiv på 11 september måste vi därför gå ytterligare 10 år tillbaka i tiden, till augusti 1991, då en patetisk statskupp i Moskva, som snabbt slogs ner, banade väg för Sovjetunionens forcerade upplösning, officiellt verkställd i december samma år.

Sovjetunionens upplösning var en storartad seger för världskapitalismen, som haft socialismen som huvudfiende alltsedan 1917. Att socialismen i Sovjet sedan många år urartat i byråkratism och pampvälde spelade i sammanhanget ingen roll. Även den bevisligen livsodugliga sk realsocialismen utgjorde ett hot mot kapitalismen, som ett annat sätt att organisera samhälle och ekonomi.

Med realsocialismen bortsopad i Sovjet och Östeuropa och med en snabb kapitalistisk utveckling i Kina, var kapitalismen plötsligt ensam herre på täppan, en epokgörande seger som genast omsattes i den kapitalistiska offensiv som går under namnet globalisering. De kapitalistiska relationerna utsträcktes till hela världen och till varje vrå av mänskligt liv.

I marxistiska termer kan man säga att kapitalismen kom ur den allmänna kris den kämpat med alltsedan 1914 och framförallt sedan 1917, om än bara tillfälligt, vilket gav den nya expansionsmöjligheter. Det fanns inte längre några begränsande hänsyn att ta.

Men inget gott som inte också har något ont med sig. För kapitalismen var kalla kriget inte bara ett uttryck för en faktisk motsättning till de länder som inte fullt ut inordnade sig i det kapitalistiska världssystemet, utan först och främst ett verktyg för ideologisk och politisk dominans. Antikommunismen sammanslöt de dominerande kapitalistiska länderna, med USA som självklar ledare (som i Nato), användes som slagträ mot inhemsk arbetarklass och som förevändning för imperialistiska krigsäventyr, som i Vietnam.

Kapitalismens behöver en huvudfiende; behöver en ondska att motivera sig själv och sina expansionistiska anspråk med, oavsett om ondskan är verklig eller inte. Det gav kalla kriget, som utlöstes av de imperialistiska stormakterna och som hölls vid liv av dem ända fram till 1991, trots att Sovjetunionen genom hela denna period inte utgjorde något aggressivt hot.

Sovjetunionens upplösning skapade därför ett maktpolitiskt vakuum. Vad med den påstådda försvarsalliansen Nato utan den fiende som Nato i teorin var satt att försvara västvärlden mot? Vad med det militärindustriella komplexet, så avgörande för inte minst USA:s ekonomi, utan en militär fiende? Hur motivera straffexpeditioner mot olydiga regimer och revolutionära rörelser i tredje världen utan det kommunistiska hotet att skrämmas med?

Segern var som sagt storartad. Men för att kunna utnyttja den fullt ut, för att kunna lägga hela världen under sig, var imperialismen tvungen att konstruera en ny huvudfiende.

Att valet föll på islam är inte märkligt. Ideologiskt är konflikten till islam djupt förankrad i kristen tradition och politiskt var den redan satt på agendan av den iranska revolution 1979 och av den teokratiska regim som den iranska revolutionen förde till makten. Men det fanns också och framförallt mer handfasta motiv, som att huvuddelen av världens olja och oljereserver finns i Mellanösterns muslimska länder.

Tänk så passande! Genom att utse islam till huvudfiende anknöt imperialismen inte bara till en tusenårig tradition (som i undervegetationen producerar obskyra korsfarar-ideal), utan den skapade också ett ideologiskt ramverk för att ta full kontroll över den enskilt viktigaste varan i dagens kapitalistiska ekonomi. Men utan att behöva låtsas om att det krassa motivet stavas OLJA.

USA och Nato krigar som bekant i Afghanistan, Irak och Libyen för att bekämpa terroristiska regimer och för att bygga demokrati och flickskolor, inte för att lägga beslag på Mellanösterns olja.

De ideologiska förarbetena till kriget mot terrorismen kom igång direkt efter Sovjetunionens sammanbrott, ironiskt nog som en reaktion på dem som likt Francis Fukuyama betraktade kapitalismens seger över realsocialismen som historiens slut.

Att all vår framtid skulle vara en liberal seglats på de fria marknadskrafternas oändliga ocean, som Fukuyama hävdade, utan konflikter och utan fiender, var måhända en liberal dröm, men i mer handfasta kapitalistiska kretsar var drömmen verklighetsfrånvänd och framförallt farlig. Kapitalismen behöver som sagt en ond huvudfiende.

Redan 1993, året efter det att Fukuyama publicerade sin berömda bok ”Historiens slut och den sista människan” (som han senare tagit avstånd från) publicerade därför statsvetarprofessorn vid Havard University i USA, Samuel Huntington, en polemisk artikel i Foreign Affairs under rubriken ”Civilisationernas kamp”, vars innehåll några år senare vidareutvecklades i boken ”Civilisationernas kamp: mot en ny världsordning”.

Huntingtons tes är att kampen mellan kapitalism och socialism ersatts av den mer djupgående kampen mellan civilisationer, en kamp som västerlandet enligt Huntington inte kan vinna via överlägsenhet i värderingar, utan bara genom överlägsenhet i krigföring.

Huntington framhåller särskilt kampen mellan den västerländska (kristna) civilisationen och den muslimska, men inte bara. På längre sikt ser han de asiatiska civilisationerna som ett ännu större hot. Blir kriget mot terrorismen framgångsrikt står nya fiender på tur.

Huntingtons teser fick inget större genomslag när de publicerades, men det islamofobiska kortet var lagt på bordet och det plockades tacksamt upp av George W Bush och hans neokonservativa anhang, när tillfället gavs. Vilket för oss åter till 11 september 2001.

Molnet från ruinerna av World Trade Center hade inte lagts sig förrän kriget mot terrorismen var proklamerat och igångsatt. Jakten på påstådda terrorister sattes igång omedelbart och bara en dryg månad senare inleddes kriget mot Afghanistan.

Allt gick i ett huj och enligt färdiga planer. Målmedvetenheten göder de konspirationsteorier som alltid uppstår i samband med spektakulära händelser. Hade måhända CIA eller FBI något med attackerna att göra, om bara genom att se mellan fingrarna på vad ett antal ganska klantiga terroristamatörer höll på med?

Om detta skall vi inte spekulera. För att det inte är nödvändigt. Det avgörande är att George W Bush och hans administration grep det tillfälle som 11 september bjöd dem. Genom att använda tragedin som språngbräda för en omedelbar politisk och militär offensiv.

Tågordningen är välkänd, så här skall vi bara göra en kort sammanfattning.

Redan i oktober 2001 invaderades Afghanistan av USA och dess allierade, officiellt för att gripa Usama bin Ladin, som talibanregimen i Kabul ställde villkor för att lämna ut. Kriget motiverades med FN:s självförsvarsprincip, en fjäderlätt undanflykt som tio år senare framstår som en ren bluff.

Det märkliga och alarmerande är det massiva genomslag som kriget mot terrorismen fått i västvärlden. Angreppet mot Afghanistan, storståtligt döpt till Operation Enduring Freedom (OEF), skedde utan FN-mandat och utgör därmed ett krigsbrott, oavsett alla försök att klä ut det som självförsvar.

Lägg till detta att denna brottsliga operation inte är begränsad till Afghanistan. Det påstådda självförsvaret är utsträckt till hela världen, med följd att OEF-styrkor opererar också i mer lågfrekventa krig, som i Filippinerna och Afrika.

Man kan faktiskt säga att USA genom kriget mot terrorismen gett sig självt rätten att föra krig varhelst man önskar, med hänvisning till självförsvarsprincipen, ett frekvent folkrättsövergrepp som är möjligt tack vare att övriga världen bejakar eller accepterar det.

Sverige är ett belysande exempel. Redan senhösten 2001, bara några månader efter invasionen, beslutade en enig riksdag att Sverige skulle skicka stödtrupp till Afghanistan inom ramen för den snabbt hopkomna International Security Assitance Force, Isaf.

I efterhand har Isaf försetts med FN-sanktion. Men initiativet till Isaf togs av ockupationsmakterna och den förfrågan som riksdagen bejakade kom från krigarmakten Storbritannien, inte från FN, vilket säger det mesta om den svenska kapitulationen. Över en natt beseglades den svenska alliansfrihetens position, som säger att Sverige endast deltar i FN-sanktionerade militära operationer i andra länder och endast på förfrågan från FN.

Inga efterhandskonstruktioner kan förminska dramatiken i denna förändring. Kriget i Afghanistan handlar vare sig om flickskolor eller demokrati, utan om imperialistisk makt och dominans. För första gången på nästan tvåhundra år deltar Sverige i ett orättfärdigt imperialistiskt angreppskrig.

Det anmärkningsvärda är den totala uppslutningen bakom kriget. Inte bara sossarna spikade ivrigt på den egna politikens likkista, utan de fick initialt lika ivrig handräckning från vänsterpartisterna. Vänsterpartiets dåvarande ledamot i Försvarsutskottet, Berit Johannesson, hade bara ett tilläggsyrkande till det enhälliga krigsbeslutet. Johannesson ansåg att den svenska truppkontingenten skulle bestå av fler kvinnor.

Efter några år drog Vänsterpartiet tillbaka stödet till kriget i Afghanistan och dessförinnan sa partiet nej till angreppskriget mot Irak, vilket var bra. Men den nya hållningen bottnade uppenbart inte i en självkritisk insikt om att partiet förirrat sig och sina principer i den falska retorik som omger kriget mot terrorismen, vilket tio år senare bekräftas av V:s stöd till den svenska krigsinsatsen i Libyen.

Vi skriver inte detta av grälsjuka. Utan för att beskriva en av de allvarligaste inhemska konsekvenserna av kriget mot terrorismen. När den imperialistiska bourgeoisien kan samla hela det politiska etablissemanget bakom sig, inklusive den parlamentariska vänstern, så är det fara på färde.

Minns 1914, då nästan alla arbetarpartier svek internationalismen genom uppslutning bakom respektive lands krigsaktivistiska borgarklasser. Kriget mot terrorismen har idag skapat en liknande situation. Fast nu gäller uppslutningen en samverkande krigsaktivistisk imperialism.

Kriget mot terrorismen har nu pågått i tio år. Facit är förskräckande, som vad gäller de blodiga angreppskrigen mot Afghanistan, Irak och Libyen, kanske snart nog följda av nya angreppsmål i ett krig utan slut och enligt egen utsago utan legal begränsning. Men också vad gäller rättslös förföljelse av enskilda människor anklagade för terrorism.

Kriget är globalt, men följderna lokala. Här i Sverige gäller det framförallt att mobilisera till motstånd mot Sveriges deltagande i krigen, men också mot den juridiska och ideologiska anpassligheten.

Visst är Sverigedemokraterna det mest uttalade och vulgära uttrycket för islamofobin, vid sidan av typer som Anders Behring Breivik. Men kom då ihåg att islamofobin utgör grundbulten i den civilisationernas kamp som utgör den ideologiska ramen för imperialistisk dominans i en postkommunistisk värld. Den vulgära rasismen utgör en produkt av imperialismen, om så till delar oönskad och avvisad av dess mer förfinade representanter.

Så här tio år efter 11 september kan situationen synas dyster. Men i alla sina framgångar framträder imperialismen i all sin förskräcklighet, som vår tids barbari. Det lägger grund för motoffensiven. Också i dagens värld är det socialism eller barbari som gäller.