Hoppa till huvudinnehåll
Av

”Utan frihet är livet inget värt”

Tove Karnerud och Elinor Hermansson arbetar med att starta upp lokala arbetsgrupper i Malmö inom Emmaus Björkå och Nätverket för ett fritt Västsahara. De är precis hemkomna efter en åtta dagar lång resa i Västsahara. Här berättar de sin historia om det ockuperade landet där folket inte kan hålla tyst längre.


”Det finns inte en västsaharier här som inte känner någon som blivit torterad, någon som försvunnit eller som har en anhörig i fängelse. Vi drabbas alla av ockupationen.”

Så säger flera av de västsaharier vi möter under vår resa till det ockuperade Västsahara. Repressionen är hård mot dem som på något sätt vågar trotsa ockupationsmakten Marocko.

Berättelserna om hemliga fängelser, tortyr, politiska fångar, polisvåld och om de hundratals västsaharier som försvunnit sen den marockanska ockupationen inleddes 1975 är många.

Alla vi träffar vill berätta sina historier så att vi ska kunna föra dem vidare, så att omvärlden ska få veta vad som egentligen pågår här.

Genom att stänga ute internationella observatörer, journalister och aktivister upprätthåller Marocko en informationsblockad.

Många utlänningar – svenskar, norskar, spanjorer och argentinare – har slängts ut ur området efter att ha träffat västsahariska aktivister.

Det påstås att de brutit mot en lag som säger att det är olagligt att prata med lokalbefolkningen i Västsahara, att man behöver ett särskilt tillstånd från den marockanska regeringen i Rabat för att göra detta.

Uppenbarligen finns här en hel del att dölja. Något av det första som slår oss när vi reser in i Västsahara är att här vajar de marockanska flaggorna tätare än i Marocko, och poliserna och militärerna vid vägspärrarna är noga med att välkomna oss till Marocko. För enligt den marockanska regimen är vi inte Västsahara utan i Marockos södra regioner.

Här är den västsahariska flaggan olaglig. Trots det syns den målad på väggar runt om i staden tillsammans med slagord till stöd för den västsahariska befrielserörelsen Polisario och den västsahariska republiken RASD som utropades 1976.

Flaggorna och slagorden har blivit mycket vanligare sedan 2005 då den fredliga intifadan bröt ut. Då började västsaharier protestera och sen dess har motståndet trappats upp.

I höstas, under oktober 2010, ägde den största västsahariska protesten sedan krigsslutet 1991 rum. Då lämnade cirka 20000 västsaharier städerna och samlades i gigantiska protestläger i Gdem Izik, i öknen utanför El Aiun.

Här utanför den ständiga bevakningen i städerna kände de sig fria.
Enligt vissa var det i Västsahara upprors- vågen i Nordafrika började. Nästan alla vi träffar pratar om Gdem Izik.

Många gör det med ett leende. I deras ögon ser man hur viktig tiden i Gdem Izik var. För trots att marockanska styrkor efter fyra veckor gick in i lägret, drev ut människorna med hjälp av tårgas, batonger och skjutvapen för att sedan bränna det och jämna det med marken, så har Gdem Izik stärkt den västsahariska motståndskampen.

Där i protestlägret visade de att det är många som fått nog. Att de är starka tillsammans. Att de övervunnit sin rädsla för den marockanska repressionen.

Trots att många västsaharier fortfarande är fängslade efter Gdem Izik pratar de om och längtar efter ett nytt läger, ett ännu större.

Till vår förvåning börjar vi förföljas av marockansk civilpolis först efter fem dagar. Bevakningen är då allt annat än diskret.

Det är uppenbart att syftet är att vi ska känna oss obekväma och att folk runt omkring ska veta att vi är övervakade och därmed inte våga prata med oss. Trots det vill många träffa oss. De säger att de inte kan vara tysta längre.

– Jag har blivit intagen till förhör ungefär 20 gånger de senaste åren, blivit slagen och förnedrad, men jag är inte rädd längre. Jag måste kämpa för ett fritt Västsahara, för utan frihet är livet inget värt, säger en av aktivisterna vi träffar som vill vara anonym.

Under åtta dagar träffar vi representanter för västsahariska människorättsorganisationer, aktivistgrupper, fackföreningar, kvinnoforum och anhöriga till politiska fångar och försvunna västsaharier.

Alla berättar de om brutala former av förtryck. Bland annat träffar vi systern till en fjortonårig pojke som dödats av polisen efter Gdem Izik.

Familjen har fortfarande inte begravt honom trots att mer än fyra månader har passerat sedan han dog, eftersom de fortfarande inte fått veta vad som verkligen hände då han dödades.

Systern har erbjudits pengar och ett nytt hus av myndigheterna för att hon ska sluta försöka ta reda på det. Trots att hennes hus är under ständig polisbevakning vägrar hon låta sig tystas.

Vi träffar också familjer till västsaharier som fängslats efter Gdem Izik. De har inte fått veta vad deras anhöriga anklagas för eller när rättegång ska hållas. De anhöriga manifesterar varje vecka för att deras nära och kära ska friges.

Även de västsahariska fackförbunden för fiskeri och för fosfatarbetare protesterar – mot diskrimineringen på arbetsmarknaden.

Nästan alla jobb går till marockanska bosättare medan den stora majoriteten västsaharier är arbetslösa.
Men framförallt protesterar de mot Marockos plundring av Västsaharas naturresurser och kräver att exploateringen ska stoppas eftersom den inte kommer västsaharierna till del.

Blir det ett nytt protestläger kommer det att behövas internationella observatörer och journalister som bevakar händelseförloppet.

Läger eller ej, våra västsahariska vänner ber oss att verka för att fler svenskar ska resa till Västsahara.
Fler måste få veta vad som händer där. De föreslår att vi nästa gång kommer dit i en stor grupp som då kanske kan genomföra en egen manifestation till stöd för Västsaharas självständighet.

Tove Karnerud

Elinor Hermansson
Fakta

”Utan frihet är livet inget värt”

Västsaharas historia
  • Västsahara var en spansk koloni fram till 1975, då Spanien slöt ett hemligt avtal med Marocko och Mauretanien om att Västsahara skulle delas upp mellan de två grannländerna mot att Spanien även i fortsättningen skulle garanteras en stor del av rikedomarna från de västsahariska naturresurserna.
  • Krig utbryter mellan ockupanterna och den västsahariska befrielserörelsen Polisario. 1979 drar sig Mauretanien ur och Marocko ockuperade då hela området. Under kriget flyr en stor del av den västsahariska befolkningen till Algeriet, där de idag, 36 år senare, fortfarande lever i tältläger.
  • Under kriget befriade Polisario en del av landet, vilket gör att Västsahara idag är ett delat land, den ockuperade delen och den befriade delen. Områdena skiljs av en 220 mil lång barriär som Marocko byggt för att skydda sig från angrepp från Polisario. I den ockuperade delen finns rikedomarna, framförallt fosfaten och de rika fiskevattnen utanför Västsaharas kust. I den befriade delen finns sand och minor.
  • Enligt FN och Internationella domstolen i Haag har västsaharierna rätt till självständighet. Internationella domstolen har avvisat Marockos anspråk på området och enligt FN ska Västsahara avkoloniseras.