Vad händer i Syrien?
Är Syrien ännu ett i raden av arabländer där folket står mot regimen? Det är åtminstone den bild som ges av västmedier, som skildrar hur demonstranter möts av dödligt våld. Men utvecklingen i Egypten eller Tunisien går inte att lägga som mall på Syrien. Det finns avgörande skillnader.
Det var den 18 mars efter fredagsbönen i staden Daara i södra Syrien som den första allvarliga konfrontationen ägde rum. Flera personer dödades. Därefter spreds protesterna till andra städer, inklusive Damaskus. Under de följande tolv dagarna dödades ett sextiotal personer, enligt medierapporter.
Att det finns ett folkligt missnöje är alla överens om. Det erkände också president Bashar al-Assad i sitt tal i parlamentet torsdag 30 mars. Protesterna handlar som i övriga arabvärlden om krav på bättre levnadsförhållanden, men också om ännu icke fullföljda löften om politiska reformer.
Men västmedias bild av att det är fredliga demonstranter som urskillningslöst mejats ner av regimens polis och militär är inte korrekt. Bland de som dödats eller skadats finns många poliser och medlemmar i säkerhetsstyrkorna. Vad som inte heller nämns är de vittnesmål om oidentifierade krypskyttar på taken, väpnade män på motorcyklar och svartklädda gäng som beskjutit både demonstranter och säkerhetsstyrkor.
Den syriska regeringen förnekar varken att våld förekommit eller att misstag begåtts från säkerhetsstyrkornas sida. I sitt tal till parlamentet lyfte dock Bashar al-Assad in en annan faktor som avgörande till att situationen urartat. Det pågår en utländsk konspiration mot detta land, förklarade han och menade att det finns krafter som utnyttjat de folkliga protesterna till att underblåsa splittring, i detta fall mellan sunniter och shiiter.
Konspirationsuttalandet fick genomslag i västmedier, men utan att någon seriöst tog sig an frågan. Det räcker att titta på det senaste decenniet för att inse att Bashar al-Assads uttalande inte är taget ur luften.
Först några ord om Syrien. Landet styrs av det socialistiska Baathpartiet, som också leder Nationella progressiva fronten. I denna ingår flera partier, bland annat ett kommunistparti. Religiösa partier är strikt förbjudna och undantagslagar har varit i kraft sedan 1963. Syrien är inte och har aldrig varit någon socialistisk folkrepublik. Landet kan snarare betecknas som en borgerligt nationalistisk stat som försöker föra någon form av oberoende politik.
Detta skiljer Syrien från andra länder där den ”arabiska våren” dragit fram. Medan regimerna i Egypten, Tunisien och Jemen varit totalt underordnade USA-imperialismen och dess intressen, har Syrien intagit positioner som varken uppskattats av supermakten eller de västallierade grannarna i Mellanöstern.
Några exempel:
• Syrien var motståndare till invasionen av Irak, och Bashar al-Assad uttalade sitt stöd för irakiernas rätt att göra motstånd mot ockupationen.
• Syrien är nära allierat med USA:s och Israel kanske värsta fiender i Mellanöstern, Iran och den libanesiska motståndsorganisationen Hizbollah. Den sistnämnda är just nu regeringsbildare i Libanon, vilket inte uppskattas av USA och Israel.
• Syrien tillåter de palestinska motståndsfraktionerna, från Islamiska Jihad och Hamas till marxistiska PFLP, att ha sina utlandskontor i Damaskus.
• Syrien har tillskillnad från Egypten och Jordanien vägrat att sluta ett fredsavtal med Israel. Det handlar inte bara om dess principiella stöd till palestinierna utan också om att israelerna sedan 1967 ockuperar syriska Golanhöjden.
Den syriska regeringen har under det senaste årtiondet tvingats manövrera i en mycket fientlig omgivning. I öster ett Irak ockuperat av som mest 140.000 utländska soldater, och i sydväst ockupationsmakten och krigsanstiftaren Israel, som också genomfört angrepp på syrisk mark. I september 2007 bombade israeliska plan en påstådd kärnenergianläggning i norra Syrien.
Värst var hetsen mot Syrien efter att Libanons förre premiärminister Rafik Hariri dödats i ett bombdåd i Beirut i februari 2005. Runt om i världen fastslogs det som en sanning att syrierna låg bakom mordet. Detta fick stor påverkan på libanesisk inrikespolitik och på Syrien, som drog tillbaka sina trupper från grannlandet.
Men fyra år senare erkände FN:s utredare att utpekandet av Syrien saknade grund. Rafik Hariris son, Saad Hariri, erkände året därpå att anklagelserna var politiska.
Ovanstående är inte sagt för att skyla över de syriska säkerhetsstyrkornas våldsanvändning. Det är inte heller sagt för att skyla över fattigdom, brutalt förtryck av oppositionella eller de existerande etniska och religiösa motsättningarna. Men Syriens roll i Mellanöstern måste klargöras för att visa på vilka som har intresse av att försvaga och störta dess styrande.
I Egypten och Tunisien var det uppenbart att USA och EU stod på regimernas sida mot folken. När väst insåg att det missnöjet var alltför stort tvingades Ben Ali och Mubarak gå, men utan att maktförhållandena i grunden förändrades.
I Syrien är situation den motsatta. USA och Israel har intresse av att försvaga regimen. Senator John McCain kräver att Vita huset ska ge oppositionella stöd för att störta al-Assad. Israels utrikesminister Avigdor Lieberman säger att Syrien och Iran utgör större säkerhetshot än Libyen.
Vi vet inte vilka som beordrat ut krypskyttarna på taken och som skjutit mot båda sidor under protesterna i Syrien. Men mönstret känns igen från Libanon våren 2008. Precis som i dagens Syrien underblåste våldet splittring enligt etniskt-religiösa linjer. Det gynnade de då svaga väst- och Israelvänliga partierna och drabbade det allt starkare Hizbollah.
I det sammanhanget bör vi komma ihåg att Israel inte är främmande för att bruka våld i Syrien. Israeliska företrädare har mer eller mindre öppet erkänt att landet låg bakom mordet på Hamasledaren Izz al-Din al-Sheik Khalil i september 2004, liksom mordet på Hizbollahkommandent Imad Mughniyeh i februari 2008. Båda dödades av bilbomber i Damaskus.
Vi vet lika lite som någon annan hur konflikten i Syrien kommer att utvecklas. al-Assad lovar att det reformarbete som Baathpartiet påbörjade långt innan den arabiska våren ska fullföljas och att våldet ska utredas. Dessutom har regeringen bytts ut och lönerna för offentliganställda höjts.
Många bedömare, bland dem den norske fredsforskaren Johan Galtung, menar att den syriska regimen sitter säkrare än andra i regionen. Dess vägran att underordna sig utländska makter, liksom dess stöd till palestinierna, ger en folklig legitimitet som Mubarak och Ben Ali saknade.
Att det finns ett stöd för regeringen visas också av de hundratusentals eller kanske miljoner människor som tisdag 29 mars demonstrerade på gatorna i Damaskus, Aleppo, Hamah, Homs och flera andra städer. Det var anhängare till al-Assad som manifesterade sin lojalitet till fosterlandet. Dessa demonstrationer var mångdubbelt större än de hundratals eller tusentals som deltagit i oppositionella aktioner.
Det finns dock ett problem som regeringen al-Assad inte ser. Syriens kommunistparti (förenat) påpekar i ett uttalande att den marknadsliberalisering som regeringen genomfört under de senaste åren slagit hårt mot landets fattiga och medelinkomsttagare.
Utan att ändra den ekonomiska politiken går det inte att komma åt grogrunden för det folkliga missnöjet.