Varför åtalas inte Nato?
Medan det libyska folket drabbas av Natos upptrappade bombregn griper Internationella brottmålsdomstolen in i kriget – till stöd för den angripande sidan.
Att Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag skulle utfärda en internationell arresteringsorder för Libyens ledare Muammar Gaddafi var väntat. Redan i maj förklarade domstolens chefsåklagare Luis Moreno Ocampo sin vilja att göra det.
ICC:s efterlysning har inget med rättvisa eller granskning av krigsförbrytelser att göra. För hur kan man åtala ett lands ledare för mord och förföljelse på civila, och samtidigt blunda för att samma lands civila utsätts för ett blodigt angreppskrig?
Det pågår nämligen ett krig i Libyen. En utländsk aggression utförd av Nato och med stöd av icke Nato-anslutna länder som Sverige och Qatar. Under tre månader har Nato-angriparna genomfört över 4.400 angrepp, enligt krigsalliansens egen statistik.
De stora medierna tiger om effekterna av kriget. Angreppet motiverades ju som en humanitär insats för att skydda civila. Men allt fler röster vittnar om att detta krig dödar, skadar och skövlar.
En av dessa röster är den US-amerikanska tidigare kongressledamoten Cynthia McKinney. Efter att på plats ha upplevt kriget reser hon nu runt i USA och talar på möten.
”Jag åkte till Libyen för att ta reda på sanningen. Jag åkte till Libyen för att folken i världen vill ha fred, och jag är trött på att vår regering fortsätter att föra mördande krig baserade på lögner. Jag såg med egna ögon den totala ödeläggelse som orsakats av bombkriget”, sade Cynthia McKinney inför 150 krigsmotståndare i Chicago.
Hon berättade om hur sanktionerna stryper det libyska folket, vittnade om hur stora byggnader skakade när Tripoli angreps och slog fast att USA:s bomber mördar libyska barn.
Att ICC och Luis Moreno Ocampo blundar för imperialismens krigsförbrytelser – i Libyen, Afghanistan, Irak, Palestina och så vidare – är inget nytt. Domstolen är selektiv i vilka den väljer att agera mot. I dagsläget står endast afrikaner på listan över åtalade.
Efterlysningen av Gaddafi, hans son Saif al-Islam Gaddafi samt chefen för den libyska underrättelsetjänsten blir i dagsläget detsamma som att indirekt säga att det är okej att döda dem. Ungefär som med Usama bin Ladin.
Men agerandet kritiseras skarpt av krafter som vill ha fred i Libyen. Sydafrikas president Jacob Zuma uttrycker en ”extrem besvikelse och oro”, då arresteringsordern underminerar Afrikanska Unionens fredsarbete.