Hoppa till huvudinnehåll
Av
patrik.paulov@proletaren.se

Viktig inblick i maktens hemliga rum

Hur ser USA:s diplomater på omvärlden? Vilka är supermaktens vänner? Vad sägs när världens ledare möts i slutna rum? De dokument från USA:s utrikesdepartement som Wikileaks nu offentliggör är avslöjande läsning.

Det är ett omfattande material från USA:s utrikesdepartement, State Departement, som Wikileaks har kommit över. Det utgörs av fler än 243270 meddelanden från USA:s diplomater på över 250 ambassader och konsulat världen över samt 8017 direktiv från departementet till diplomaterna.

Varje dag sedan 28 november har Wikileaks och fem stora tidningar som organisationen samarbetar med släppt nya dokument och publicerat nya artiklar. Hittills har bara en liten del av de mer eller mindre hemliga meddelandena offentliggjorts.

Så fort publiceringen inleddes angreps Wikileaks av rasande makthavare på högsta nivå. Spioneri, hävdade någon. Terrorism, en annan. Att folken kunde läsa diplomatposten påstods utgöra ett hot mot freden, demokratin och öppenheten. Så inleddes ett världsomspännande drev mot Wikileaks och grundaren Julian Assange.

En som tog avslöjandena med ro var Zbigniew Brzezinski, före detta nationell säkerhetsrådgivare i USA och en man med insyn i den innersta maktens kretsar. Tyska Der Spiegel frågade Brzezinski om läckan är så skadlig som företrädare för USA hävdar.
”De flesta av telegrammen avslöjar sådant som överensstämmer med vad USA säger offentligt. Det kan finnas vissa pinsamma saker, men i huvudsak kommer verksamheten att fortsätta som vanligt”, sa en obekymrad Brzezinski.

Hur ska man se på Wikileaks offentliggjorda dokumentsamling? Å ena sidan är diplomatposten ett mindre viktigt avslöjande än tidigare läckor, som visat på USA:s och dess allierades krigsförbrytelser i Afghanistan och Irak. I dessa fanns åtskilliga bevis för att avrättningar, tortyr och andra övergrepp på afghaner och irakier är en ofrånkomlig del av krigen.

Å andra sidan är diplomatläckan större. Dels visar den hur USA ser på andra länder och dess ledare. I flera dokument framkommer en oro över USA:s försvagade ställning i världen, inte minst i förhållande till Kina. Dels visar läckan att åtskilliga makthavare säger en sak inför sina folk, en annan när de är uppriktiga i slutna rum med USA:s utsända.

En sak måste man komma ihåg när dokumenten ska tolkas. Vad som står i dem måste inte vara fakta. USA:s diplomater har sina värderingar vilka färgar rapporterna. Ett exempel på detta är när ambassaden i Caracas, efter möten med högeroppositionen i Venezuela, skriver om växande instabilitet i landet och ökat förtryck från regeringen Chávez.

Att gå igenom materialet från Wikileaks kräver enorma resurser. Tyska Der Spiegel har haft ett team på 50 personer, som på heltid granskat och analyserat dokumenten. Liknande satsningar har gjorts av brittiska The Guardian, spanska El País, franska Le Monde och US-amerikanska New York Times.

Som läsaren förstår saknar Proletären resurser att självständigt granska materialet. Istället väljer vi, utifrån vad som hittills offentliggjorts, att göra några nedslag som bidrar till att dra masken av USA och dess allierade. Men det finns mycket mer att säga. När detta skrivs tisdag 14 december har bara 1344 av drygt 251000 dokument släppts. Vi återkommer.


Skurkar i USA:s tjänst

USA och övriga ockupationsmakter talar om att den militära närvaron bidrar till demokrati och möjlighet att på sikt lämna över Afghanistan i händerna på dess folkvalda ledare. Vilka är de människor som väst förlitar sig på? Ett meddelande som Wikileaks offentliggjort avslöjar att Vita huset mycket väl vet att de är skurkar.

Att den för nio år sedan handplockade presidenten Hamid Karzai ibland gör vad USA önskar, ibland inte, är väl känt. Detta bekräftas av de diplomatmeddelanden som Wikileaks offentliggjort. USA:s ambassadör i Kabul Karl Eikenberry beskriver Hamid Karzai som en korrupt, extremt svag och paranoid person.

Vad som är mer häpnadsväckande är USA:s samarbete med presidentens bror, Ahmed Wali Karzai. USA är väl informerad om hans kriminella verksamhet.

Det framkommer i en rapport från sändebudet Frank Ruggerio efter ett möte med Ahmed Wali Karzai i februari 2010. Då han är guvernör i Kandahar och ledare för provinsrådet måste USA samarbeta med honom, skriver Ruggerio. Detta trots att guvernören ”är allmänt känd som korrumperad och en narkotikahandlare”.

Enligt meddelandet erbjöd sig Karzai att genomgå ett lögndetektortest för att bevisa att han inte är inblandad i opiumhandeln. Det imponerade inte på Ruggerio som konstaterade: ”Han verkar inte förstå hur mycket vi vet om hans aktiviteter.”

Ett annat dokument från Wikileaks berättar att Afghanistans vicepresident Ahmed Zia Massoud för tre år sedan greps av myndigheterna i Dubai med 52 miljoner dollar i kontanter i bagaget. Enligt meddelandet från USA:s ambassad i Kabul tilläts han fortsätta utan att förklara var pengarna kom från eller till vad de skulle användas.
Att Afghanistan är världens mest korrumperade land är inte förvånande.


Bomba och invadera!

Det är ingen hemlighet att Kung Abdullah bin Abd al-Aziz och det övriga saudiska ledarskapet aldrig har varit några vänner av Iran. Det finns storpolitiska skäl bakom motsättningarna, som att de saudiska ledarna öppnade sitt land för USA-baser i början av 1990-talet medan Iran utsätts för både sanktioner och krigshot av supermakten. Det finns också historiska, religiösa skäl till konflikten – Saudiarabien är sunnitiskt, Iran shiitiskt.

Trots detta lär innehållet i Wikileaksdokumenten överraska många av arabvärldens invånare. Faktum är att kungen gör gemensam sak med Israel – i officiella saudiska sammanhang utmålat som fienden nummer ett – och uppmanar till krigshandlingar mot två muslimska länder i regionen.

I ett meddelande från USA:s ambassad i den saudiska huvud-staden Riyad 20 april 2008 rapporteras om ett möte där kungen och andra saudiska ledare deltog tillsammans med USA:s Irakambassadör Ryan Crocker och Irakbefälhavaren general David Petraeus. Här diskuterades bland annat vikten av att USA och Saudiarabien samarbetar för att pressa tillbaka Irans inflytande i det ockuperade Irak.

Meddelandet refererar också ett annat möte där Saudiarabiens USA-ambassadör Abel al-Jubeir upprepar kungens uppmaning till USA att attackera Iran och göra slut på det påstådda ”kärnvapenprogrammet”.

”Han [kungen] sa åt er att hugga huvudet av ormen”, påminner al-Jubeir i samtalet med företrädare för USA:s ambassad.

Saudiarabien är inte ensamt om att stå sida vid sida med USA och Israel i stämplandet av Iran som den stora faran. Enligt Wikileaksdokumenten vill regeringsföreträdare från Jordanien och Bahrain stoppa kärnenergiprogrammet med alla medel, inklusive militära.
Representanter från Egypten och Förenade Arabemiraten är inte så drastiska men kallar Iran för ”ondskefullt”.

Också de som betraktas som Irans vänner bör bekämpas med våldsamma medel, om saudierna får råda. Libanesiska Hizbollahs protester mot regeringen i Beirut 2008 väckte stort missnöje i Saudiarabien. Utrikesminister prins Saud al-Faisal ville, enligt ett meddelade från ambassaden i Riyad från 14 maj 2008, upprätta en arabisk militär styrka. Med stöd av USA och Nato skulle denna invadera Libanon, slå till mot Hizbollah och förhindra ett ”iranskt makt-övertagande av hela Libanon”.

En sådan krigsaktion hade utan tvekan applåderats av Israel, som i kriget 2006 misslyckades med att knäcka Hizbollah militärt.


Saudisk elit festar vilt

Den hårdföra islamistiska lagstiftningen i kungadiktaturen Saudi-arabien är ökänd. Den religiösa polisen har i uppgift att se till att lagarna efterföljs och de som bryter mot dem hotas av hårda straff.

Men de strikta levnadsreglerna gäller inte alla. Bakom höga murar och stängda dörrar i lyxvillorna lever unga killar och tjejer från den rika eliten ett annat liv.

”Trots att det är förbjudet enligt saudisk lag och sed fanns det gott om alkohol i den välfyllda baren på festen. De inhyrda filippinska bartendrarna serverade en punsch-cocktail gjord på sadiqi, den lokala hembrända spriten(…) Man hörde också från mun till mun att ett antal av gästerna egentligen var ’arbetande flickor’, vilket inte är ovanligt på sådana fester.”

Citatet är hämtat från ett meddelande från 18 november 2009 skrivit av USA:s generalkonsul i Jedda, Martin R Quinn. Han rapporterar öppet om det ”blomstrande och pulserande” nattlivet i staden och konstaterar att droger, som hasch och kokain, är vanligt på sådana tillställningar.

Vad generalkonsuln beskriver är brott som kan bestraffas med döden. Det finns dock starka skäl till att den religiösa polisen inte ingriper mot detta kriminella leverne. Det är nämligen medlemmar i den styrande kungafamiljen som arrangerar eller åtminstone deltar på festerna. I ett land där antalet prinsar överstiger 10000 finns alltid någon som är beredd att ställa upp och beskydda festen.


”Shell finns överallt”

Den 20 oktober 2009 hölls ett möte mellan oljebolaget Shells vicepresident för Afrika söder om Sahara, Ann Pickard, och USA:s ambassadör i Nigeria, Robin Renee Sanders. Dessa diskuterade Nigerias hemliga möten med Ryssland och Kina angående oljekoncessioner.

Nigerias oljeminister hade tidigare förnekat att sådana möten ägt rum, men Ann Rickards visste bättre. I ett meddelande från USA:s ambassad i huvudstaden Abuja till utrikesdepartementet i Washington framförs följande:

”Hon säger att GON [Nigerias regering] har glömt att Shell har placerat ut folk på alla avgörande ministerier och att Shell därmed haft tillgång till allt som görs på dessa ministerier.”

Uttalandet bekräftar vad flera gräsrotsorganisationer länge hävdat. ”De [Shell] har mer makt än Nigerias regering”, säger Ben Amunwa från Londonbaserade organisationen Platform till brittiska The Guardian.

Shell är världens näst största oljebolag och har en omfattande oljeutvinning i Nigerdeltat. Bolaget anklagas för att plundra Nigeria. Det enda som den fattiga lokalbefolkningen får ut av oljeutvinningen är allvarliga föroreningar och skador på miljön.

Shells intresse av att bevaka och begränsa ryska och kinesiska bolags oljekoncessioner i Nigerdeltat delas av USA. Med ett fortsatt instabilt Mellanöstern och vänsterstyren i flera av Latinamerikas oljestater ökar vikten av Afrikas olja. Nigeria är kontinentens största oljeproducent och står för åtta procent av all olja som USA importerar.

Det finns fler hot mot oljeflödet till väst. I Nigerdeltat finns flera gerillarörelser som med vapen bekämpar oljebolagens plundring och förödelse.

Enligt meddelande från konsulatet i Lagos, Nigerias största stad, från 19 september 2008 lämnade Ann Pickard information till USA om att två nigerianska politiker ligger bakom oroligheterna i floddeltat. Shell-chefen var oroad över att gerillan fått tag på missiler och frågade om USA hade några underrättelser om detta. Svaret och hur Shell bekämpar gerillan framgår inte.


”En ko drog en vagn”

Vissa av de läckta meddelandena från USA:s diplomater är utförliga och informativa. Andra visar mest att supermakten inget vet.

I september 2009 gjorde USA:s generalkonsul i Shenyang i nord-östra Kina ett av sina återkommande besök vid Yalufloden, som utgör gräns till Nordkorea. På plats vid floden spanade Stephen Wickman, som konsuln heter, över till det land som USA så desperat söker information om.

I sin ögonvittnesskildring till State Departement och dess chef Hillary Clinton skriver Wickman att det var något misstänkt som pågick på andra sidan gränsen, men han kunde inte sätta fingret på vad det var.

Konsuln observerade kinesiska lastbilar som körde över gränsen med byggmaterial och vetenudlar – som om varutransporter via en av de viktigaste handelslänkarna mellan Kina och Nordkorea skulle vara konstiga.

På den koreanska sidan lastades kol i hamnen och det kom rök ur fabrikernas skorstenar – vilket låter som normala företeelser i en hamn- och industristad.

Dessutom rapporter Wickman i det hemliga meddelandet om följande aktiviteter:
”Färre en fem människor tvättade kläder” i floden, en minskning jämfört med tidigare.
”Över tjugo personer” spelade fotboll vid en skolbyggnad.
”En ko drog en vagn och där var tre barn som lekte vid floden.”