Vem ska ta ansvar för Sverige?

Nationaldagen 6 juni firades med sedvanlig pompa och ståt på Skansen. Kungligheter och sverigedemokratiska toppar skrudade i folkdräkter samsades med kostymerade politiska och ekonomiska makthavare. Alla applåderade talarnas vackra ord om att vi ska vara stolta över Sverige och ta ansvar för vårt land.

De stora orden skär sig mot verkligheten utanför Skansenreservatet där avindustrialiseringen fortgår, där avfolkningen av stora delar av landet pågår för fullt, där stadsdelar lämnas i socialt förfall och ekonomisk fattigdom, och där landskapet växer igen när en mjölkgård om dagen tvingas stänga ner.

Ta bara det här med mjölkbönderna och den svenska livsmedelsproduktionen. Några dagar innan nationaldagen meddelade Arla att de ska betala ännu mindre till de svenska mjölkbönderna eftersom Arla drivs som alla andra storföretag.

Den forna bondekooperationen har blivit ett multinationellt företag. Svenskt lantbruk offras när det gäller att slå sig fram på de internationella marknaderna. Samtidigt som direktörslöner och styrelsearvoden skjuter i höjden ökar pressen på arbetskraft och underleverantörer. Målet är att vinsten ska maximeras.

Samtidigt som riksdagens talman Urban Ahlin står på Skansen och talar om att vi ska vara stolta över det öppna svenska landskapet, så avskaffar den kapitalistiska logiken det lantbruk som håller landskapet öppet. Men eftersom det hela kan skyllas på de osynliga marknadskrafterna finns det inga politiker som vågar eller vill ingripa.

Det är samma hyckleri som att den svenska nationaldagen gjordes till en röd dag samtidigt som den svenska ekonomiska och politiska eliten lämnade Sverige bakom sig och anslöt vårt land till storföretagens gemenskap EU.

Ett av de tydligaste och mest skrämmande resultaten av EU-anpassningen är avskaffandet av den nationella försörjningsberedskapen. Den svenska staten har därmed dragit sig undan från det självklara
ansvaret att säkra mat åt den egna befolkningen, även i en krissituation.

Resultatet märks i att den svenska livsmedelsproduktionen har minskat med en tredjedel samtidigt som beredskapslagren har tömts och avvecklats. Om Sverige isoleras av naturkatastrofer eller krig och
kriser så är vi bara några dagar från livsmedelsbrist och hotande svält.

Bakom avvecklingen finns det faktum att kapitalismen har kopplat greppet över lantbruket och livsmedelsproduktionen. Hälften av det vi äter importeras, samtidigt som de svenska jobben försvinner och människor tvingas flytta. Lagerhållning och långsiktighet har ersatts av just in time-logistik där maten befinner sig på vägarna i kolonner av lastbilar som både förstör miljön och skapar en ständig osäkerhet.

Den logik som avskaffar det svenska lantbruket är samma logik som står för avindustrialisering och ökade klyftor. Logiken hos ett kapitalistiskt system som sätter konkurrenskraft på den internationella marknaden före svenska folkets behov av arbete, trygghet, ett öppet landskap och försörjningsberedskap.

Experter är överens om att med den nuvarande avvecklingen så kommer det inte att finnas något svenskt jordbruk i framtiden. Storordighet, folkdräkter och flaggviftande på Skansen ändrar inte det faktum att Sveriges livsmedelsförsörjning kommer att vara helt beroende av den globala livsmedelsmarknaden som är fullständigt ohållbar både vad gäller miljön och hotet mot Sveriges självbestämmande och försörjning.

Det är ingen slump att avskaffandet av den svenska självförsörjningen på livsmedel går hand i hand med EU-anpassningen. Medlemskapet i EU representerar en avgörande politisk och klassmässig förändring
i Sveriges historia.

Tidigare var den svenska borgarklassen nationellt inriktad, den värnade Sverige och de svenska intressena – givetvis för sin egen skull och för vinsternas skull. Men så länge den klass som äger och kontrollerar produktionsapparaten i Sveriges intressen gick hand i hand med landet var detta en viktig faktor i Sveriges förvandling från ett efterblivet och fattigt jordbruksland till en modern industrination.

Redan tidigt övergav monopolkapitalet det nationella för profiten. Men basen fanns fortfarande i Sverige och politiskt fanns hos borgarklassen fortfarande en nationell inriktning. Men under andra halvan av 1900-talet blev Sverige för litet för det svenska monopolkapitalet, som nu även lagt under sig lantbruket.

Avskaffandet av det svenska lantbruket är en del i samma utveckling som syns i att de svenska storföretagens direktinvesteringar i utlandet har 55-dubblats sedan 1980-talet. För att skydda dessa investeringar och framtida profiter har den svenska borgerligheten fullt ut allierat sig med borgarklasserna i övriga Europa genom skapandet av storföretagens EU, och som militärt beskydd för detta globala affärsimperium vill de ansluta Sverige till Nato.

Enligt EU-propagandan är denna utveckling ett bevis på internationalismens seger över den trångbröstade nationalism som vi såg på 1900-talet och vars värsta form utgörs av nazismen.

EU har ingenting med internationalism att göra. Tvärtom är EU:s syfte att undergräva och upphäva nationernas frihet, självbestämmande och lika rätt. Istället ska länder och folk underordnas storföretagens gemensamma profitintressen. EU:s lobbyism och byråkrati, TTIP-avtalets marknadsdiktatur, Världsbankens och IMF:s nyliberala politik och tusen andra exempel bör räcka som bevis.

Vad utförsäljning, välfärdsslakt eller landsbygdens död betyder för Sverige och det svenska folket spelar inte minsta roll – maximal vinst är den enda lojaliteten och för direktörerna kvittar det lika om de huserar i Stockholm, London, Geneve eller New York. De flyter ovanpå i vilket land de än befinner sig och flyttar profiterna till något skatteparadis.

Den svenska borgarklassen är fiende till Sverige och till det svenska folket. Detsamma gäller i övriga EU-länder. Det är den avgörande anledningen till den folkliga våg runt om i Europa mot framförallt den
politiska elit som bär ansvaret för den antinationella politiken.

Dessvärre kommer den ekonomiska eliten som regel undan kritiken och ilskan tar i varje fall i Sverige inte steget över från misstro mot politikerna till klasskamp mot det näringsliv som sitter på den
verkliga makten.

Lika illa är att den folkliga ilskan över monopolkapitalets och deras politiska förvaltares svek mot nationen lämnas i händerna på högerpopulister och rasister, av en vänster som allt för ofta gått på borgerlighetens propaganda som klär ut sina globaliserade klassintressen till internationalism.

Mot detta krävs en internationalism byggd på de arbetande folkens intressen. Byggd på alla nationers jämlikhet och lika värde. Mot alla former av nationellt förtryck, vare sig detta utövas av den egna nationen gentemot andra eller av andra gentemot den egna. En internationalism som inte hävdar det egna landets överlägsenhet framför andra, utan dess värde bland andra.

En sådan internationalism är samtidigt nationell, tar sin utgångspunkt i den svenska arbetarklassens intressen både som arbetare och som svenskar mot det svenska monopolkapitalet och dess politiska representanter i både Stockholm och Bryssel.

Vad gäller den svenska livsmedelsförsörjningen är många experter överens om att det som krävs är ett helhetsansvar, en planmässig långsiktighet och så länge produktionen kontrolleras av ett fåtal storföretag styrda av vinstmaximering och inriktade på den globala marknaden så kommer avskaffandet av svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion att fortsätta.

Det samma gäller för Sverige i övrigt. För ett levande och välmående Sverige krävs ett avskaffande av profitproduktionen. Istället krävs en produktion som syftar till att fylla landets behov. En planmässig och långsiktig produktion för att göra landet självständigt och samtidigt ställa om till en produktion som värnar miljön och klimatet.

För detta krävs att näringslivet överförs i samhällets ägo och kontroll. Monopolkapitalet har redan lagt det mesta under sig, samordnat produktion och distribution. Det gäller råvaror, lantbruk, industriproduktion, finansiell verksamhet, bostadsbyggande etc. Frågan för framtiden är om denna produktion ska avvecklas i monopolkapitalets intresse eller utvecklas i samhällets intresse.