Hoppa till huvudinnehåll

Dragstedt definierar bort socialismen

Den danske vänsterparlamentarikern Pelle Dragstedts bok Nordisk Socialism är bitvis naiv och politiskt torftig. Likväl är det positivt att den skrivits. Allt för få vill diskutera en socialistisk framtid. Så läs den gärna - men med kritiska ögon.

Pelle Dragstedt, aktuell med boken Nordisk socialism.
Danska parlamentet

Den danske före detta folketingsledamoten för Enhedslisten, Pelle Dragstedt, kom nyligen ut med debattboken Nordisk socialism. Här vill Dragstedt diskutera socialismens införande och utvecklingen av en ”modern demokratisk socialism”. Han lanserar även tio reformförslag som han menar skulle sätta socialismen på dagordningen.

Dragstedt tar sin utgångspunkt i Donald Trumps uttalande om den nordiska socialismen och han slår i bokens inledning fast att ”Trump, Regan [programledare på Fox news] och den amerikanska vänstern har rätt när de kallar Norden socialistiskt”. Bokens tes är att de nordiska ekonomierna har starka socialistiska drag som kan utvecklas för att stärka demokratin samtidigt som kapitalismen finns kvar.

Trots denna märkliga utgångspunkt förtjänar Dragstedts tankar att tas på allvar och nagelfaras. Boken är lättläst och intressant, med många konkreta exempel.

Dragstedt försvarar sin utgångspunkt i Trump med att såväl socialdemokrater som den revolutionära vänstern hittills uppfattat kapitalismen som ett totalt och allomfattande system. I stället menar han att samhällssystem måste ses som i olika grader kapitalistiska eller socialistiska.

Dragstedt definierar socialism som de nordiska välfärdssamhällena på 1950-60-talen. Kooperativa företag, löntagarfonder, medarbetarfonder, medarbetaraktier, stiftelser och stor offentlig sektor står i centrum. Coop, Arla och allmännyttan framhålls som föredömen i Dragstedt tankevärld. 

Således en traditionell blandekonomi, eller som han själv skriver: ”Jag föreslår alltså begreppet nordisk socialism, både som uttryck för ett erkännande av och förankring i våra erfarenheter av redan existerande demokratiska gemenskaper, och som en beteckning för en ny form av pluralistisk socialism”. 

I stället för att se förändringsprocesser som revolutionära eller dialektiska inspireras Dragstedt av den amerikanske sociologiprofessorn Erik Olin Wrights tankar om att samhällen ska ses som ekosystem där utveckling beskrivs som erosion. Olin Wrights idé är att introducera icke-kapitalistiska ekonomiska aktiviteter i det kapitalistiska systemet. Här kan likheter även dras till mellankrigstidens austromarxism och den jugoslaviska marknadssocialismen. 

De reformistiska framgångar som Dragstedt definierar som socialistiska är i stort sett samma som välfärdsstaten, som till stor del försvann när kapitalet tog över den ”socialistiska strukturen” genom det författaren kallar ”den motdemokratiska offensiven” från 1980-talet och framåt. Han erkänner hur lätt och snabbt det går för kapitalet att ta kontrollen över det som arbetarklassen kämpat sig till, men det bekymrar honom inte. Dragstedt verkar tro att alla kommer att välkomna en utveckling där kapitalismens inflytande successivt begränsas.

I bästa fall blir det en naiv tanke, i värsta offras socialismen och marknadskrafterna kopplar ett ännu större grepp över samhället. Här öppnar författaren upp för en korporativistisk tanke där han tror alltför gott om kapitalismen. Alternativt har han inte förstått dess grundläggande väsen; att vinsten är drivkraften som marknadskrafterna är beredda att göra allt för att uppnå. 

Dragstedt framstår som naiv, till exempel när han påstår att ”en demokratisk majoritet kan redan idag fatta beslut som går på tvärs mot den privata äganderätten”. Likaså möts man av återkommande förenklade historiska resonemang.

Att Dragstedt inte ser positivt på Sovjetunionen och de gamla öststaterna framgår tydligt. De döms ut som diktaturer, punkt. Ingenstans i boken finns några resonemang, nyanser eller erfarenheter från den reellt existerande socialismen. Inga erfarenheter därifrån verkar värda att diskutera.

Verbal förlag

Inte heller erfarenheter från Asien, Afrika eller Latinamerika diskuteras. I stället dryftas enbart teorier och erfarenheter från Europa och USA, såväl praktiska som teoretiska. Det är inte bara en stor brist utan skapar en skev utgångspunkt.

Det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att diskutera framtidens socialism utan att dra lärdom av historien. Inte ens Dragstedts egen ”socialism” med kooperativa och sociala företag diskuteras utanför hans etnocentristiska perspektiv. 

När Dragstedt tagit sig igenom sina resonemang kring hur socialism och folkligt inflytande ska definieras återstår att presentera de reformer han anser kommer bryta kapitalets makt för att göra samhället mer demokratiskt och ”socialistiskt”. Men då har han redan definierat bort socialismen! 

Socialism är inte ett folkligt förvaltande av privata produktionsmedel. Socialism kan inte enbart vara småskalighet och småbrukarmentalitet. Den kräver också central förvaltning och gemensamma strukturer. Socialism bygger på behovsproduktion och hur dessa samhälleliga behov ska tillgodoses glömmer Dragstedt bort.

Utan detta blir det upp till marknaden att försöka tillgodose behoven. Hur fördelningen sedan ska se ut blir en obesvarad fråga eftersom inte heller arbetsinsatsernas värde diskuteras. Tyvärr kokar bokens essens ned till att om man bara utvecklar demokratin till att omfatta fler sektorer, med en ökad grad av medbestämmande, så har vi löst samhällets problem. 

Dragstedts tio reformförslag blir traditionell förvaltande socialdemokrati fast i ny skrud. Kooperativa förköpsrättigheter, fondsocialism, förstatligande av infrastruktur, tvåkammarsystem i och uppdelning av storföretag, bruksvärdesprinciper, offentliga informationsbanker där man kontrollerar data om sig själv, utvidgad sjukvårdsförsäkring och offentlig jobbgaranti är samtliga bra förslag – men de kommer inte på långa vägar att bryta kapitalets makt eller utmana det kapitalistiska systemet. 

Socialismen kan varken definieras bort eller fram. Även en reglerad kapitalism är kapitalism. Kvar blir en mindre brutal form där det folkliga inflytandet sker genom föreningar och sammanträdesforum. Varje sig klasskamp eller utomparlamentarisk kamp ges utrymme eller relevans. Det blir mest ett intellektuellt tankeexperiment. 

Att förordet är skrivet av Jonas Sjöstedt som hyllar boken som vänsterns svar på framtidsfrågorna säger något om den nya linje som Vänsterpartiet i Sverige och Enhedslisten och Socialistisk Folkeparti i Danmark vill föra fram. De vill ta rollen som reformismens härförare.

Likväl är det positivt att boken skrivits. Allt för få vill diskutera en socialistisk framtid. Att Dragstedt vill göra det hedrar honom. Så läs gärna boken – men med kritiska ögon.