Krönika: Droger är inte bara ett symtom

Curry Treffenberg, landshövding i Västernorrland, skrev 1879 till civildepartementet och beklagade sig över Sundsvallsarbetarnas nykterhet. I maj hade sågverksarbetarna gått ut i strejk. Treffenberg visste av egen erfarenhet att det lättaste sättet att lura tillbaka strejkande till arbetet var med alkohol. I Sundsvall fungerade det inte. Ett av Sundsvallstrejkens krav var att alla krogar i staden skulle stängas. Strejken fick slås ner med militärmakt istället.

I november samma år bildades den första svenska logen av den internationella godtemplarorden, IOGT. På bara några år växte den till landets största folkrörelse.

Godtemplarnas och arbetarrörelsen första årtionde präglades av motsättningar och konkurrens. IOGT angrep August Palm och menade att socialisterna ville göra alla lika fattiga medan godtemplarna skulle förbättra arbetarnas ställning genom gudfruktighet, nykterhet och sparsamhet. 

Socialdemokraterna å sin sida anklagade IOGT för att locka arbetarna från politisk kamp till tomma ritualer och ”socialt kvacksalveri”. De menade att fylleriet berodde på den sociala nöden. Alkoholmissbruket skulle bekämpas genom politiska och ekonomiska reformer.

Detta är en idé som gång på gång återuppväckts inom svensk arbetarrörelse, symtomteorin, det vill säga uppfattningen att missbruk är symptom på samhälleliga missförhållanden.

Från 1890-talet började istället godtemplarna och arbetarrörelsen närma sig varandra. Många arbetare var både socialister och godtemplare. En ny generation socialdemokratiska ledare kom från nykterhetsrörelsen och såg fylleriet som ett hinder för att organisera arbetarklassen. 

En viktig vändpunkt blev storstrejken 1909 då tillfälligt alkoholförbud rådde. Förbudet visade sig vara populärt och effektivt. På Gärdet i Stockholm samlades tusentals strejkande och antog ett uttalande från samtliga stadens fackliga styrelser:

”Skola Sveriges arbetare utan protest finna sig uti, att alkoholkapitalet ånyo tillåtes slå sina polyparmar kring många tiotusentals svenska medborgare; att tusentals män och kvinnor årligen offras på alkoholkapitalets moloksaltare.”

1911 ställde sig SAP:s kongress bakom kravet på permanent alkoholförbud. Under en lång period försvagades symtomteorin till förmån för en syn på fylleri som både orsakat av och orsak till social problematik. Sverige införde aldrig alkoholförbud men arbetar- och nykterhetsrörelsen kom tillsammans att formulera en modern restriktiv alkoholpolitik.

Under 60-talet återkom symtomteorin, inte minst inom narkotikadebatten, och fick brett genomslag inom socialdemokratin. Nykterhetsorganisationen Förbundet mot Droger, som påverkats av tidens vänstervindar och utvecklats i en marxistisk riktning, gjorde en stor insats för att utmana symtomteorin och skapa en dialektisk analys av relationen mellan drogbruk och kapitalism. Den restriktiva linjen segrade igen.

Idag verkar symtomteorin återigen vara på uppgång inom delar av vänstern – och som alltid följer drogliberalismen i dess spår. Om drogerna i sig inte utgör ett problem utan enbart är ett symptom på social misär uppfattas den restriktiva politiken som repressiv och moraliserande. Symtomteorin är instinktivt tilltalande för människor som vill stå på de marginaliserades sida.

Då som nu är det en återvändsgränd för socialister. Minns Currys klagan. För att bekämpa missbruket måste samhället förändras, samtidigt kräver samhällsförändringar människor som inte passiviseras av drogbruk. Kampen mot kapitalismen och kampen mot droger hör ihop.

Johan Persson

Marxist och aktiv i IOGT-NTO