Ledare: Har Kuba övergett kommunismen?
I förslaget till ny konstitution på Kuba har en del som handlar om att Kuba strävar efter ett kommunistiskt samhälle strukits. Har Kuba övergett målet, att bygga ett kommunistiskt statslöst samhälle?
Kanske satte en och annan överhettad Proletären-läsare morgonkaffet eller kvällsölen i vrångstrupen när ögonen föll på Aftonbladets artikel om förslaget till ny kubansk konstitution (23/7), som detta med att förslaget stryker skrivningen om ett kommunistiskt samhälle som långsiktigt mål för den kubanska revolutionen.
Vad är detta? Håller kubanerna på att backa sig ända bak till kapitalismen, där försäkringarna om fortsatt socialism bara är en mellanstation i en mer långtgående reträtt, fortfarande en övergångsperiod, men verkande i motsatt riktning mot den i teorin föreskrivna?
Det finns dock ingen anledning att bli upprörd över denna strykning. Om Kubas Kommunistiska Parti avsvär sig kommunismen som mål vore det illa, men nu handlar det om Republiken Kubas konstitution och en konstitution skall avspegla och reglera verkliga förhållanden, inte skriva ut mål för framtiden – sådant hör hemma i partiprogram.
Den avgörande frågan är om ett kommunistiskt samhälle överhuvudtaget kan vara ett mål för det lilla och av blockad pinade landet Kuba – kan Kuba under nuvarande internationella förhållanden frambringa ett samhälle som avskaffat all brist och som därför kan fördela rika resurser efter behov, utan krav på motprestation? Är kommunism i det enda landet Kuba möjlig? Svaret på den frågan måste besvaras nekande. Kommunism på Kuba kräver en kommunistisk värld eller i vart fall kommunism i goda delar av världen. I en sådan situation är det fel att skriva in kommunismen som mål i en konstitution. Till dess att världsläget förbättras får Kuba nöja sig med att försvara sin existerande socialism.
På sin tid proklamerade Nikita Chrusjtjov, att Sovjetunionen skulle träda in i det kommunistiska samhället som senast 1981. Det gick inte så bra. I sovjetisk folkmun hette det att ”vi såg inte röken av någon kommunism, men vi fick OS i Moskva istället”.
Mindre känt är kanske att också Josef Stalin talade om en möjlig kommunism i Sovjetunionen. 1946 intervjuades Stalin av Sunday Times Moskva-korrespondent Alexander Werth, som ställde frågan: ”Tror ni att kommunism i ett enda land är möjlig?” Stalin svarade: ”Kommunism i ett enda land är fullt möjlig, särskilt i ett land som Sovjetunionen”.
Stalin talar här om kommunistiska distributionsformer (efter behov), inte om en statslös kommunism – en sådan är inte möjlig i en imperialistisk värld. Men han anger inget tidsperspektiv, bara en politisk strategi, där de viktigaste ingredienserna är höjd produktivitet, ett församhälleligande av de kooperativa kollektivjordbruken och en sänkning av arbetstiden till 4 timmar/dag, det senare för att möjliggöra folklig delaktighet i samhällsförvaltningen.
Dessvärre får vi aldrig veta om Stalins strategi var realistisk. Men kommunism i det enda landet Kuba är inte realistisk och därför hör den inte hemma i republikens konstitution.