– Berätta om hotbilden, uppmanar Barbro Franckie, chef för museet.

– Det finns en hotbild, fortsätter Petter Larsson, som gjort
utställningen. Kriminella rörelser är inblandade i arbetskraftsimporten
på de skånska gårdarna. Förmodligen är deras roll att tvätta pengar.
Lönerna till de importerade lantarbetarna betalas ofta ut svart.

Petter Larsson berättar att det inte finns någon forskning alls om
arbetskraftsimporten. Det finns inga regler och inga lagar för de
importerade arbetarna, som tvingas arbeta under fruktansvärda
förhållanden. Samtidigt saknar de svenska myndigheterna kunskap.

– Arbetslivsinstitutet gör inte ett dugg. Alltså vad är det här för
någonting? frågar Petter Larsson. Vi har sökt anslag hos
Riksantikvarieämbetet som nekade oss projektpengar. Det här är ett ämne
man helst inte skall tala om.

– Kommunal sektion 43 har gjort egna undersökningar och uppskattar att
det i år kommer 30-50000 säsongsarbetare till Skånes gårdar.

Petter Larsson är orolig över att denna massiva och ökande arbetskraftsimport sker i tysthet.

– Det är inte bra. De bor i övergivna byggnader, mögliga husvagnar, i
tält intill gödselstackar eller i små bodar. De har latriner som inte
töms. Arbetet är minst 12 timmar om dagen, sju dagar i veckan utan
kollektivavtal. Lönen är alltifrån 20 kronor i timman och svarta löner
givetvis.

Jämförelse

I utställningen görs en jämförelse med tidigt svenskt 1900-tal. Då var
det så kallade ”galizier” som kom till Skåne. Främst kvinnor och barn
från Vitryssland och Polen importerades på grund av arbetskraftsbrist
på de skånska godsen. Det finns dokumentation som visar att åtminstone
tusen ”galizier” kom hit. I museets lokal står skrivet med kolkrita:

”DET BLIR INTE SOM MAN TÄNKT SIG”

”Åk till Sverige där tjänar ni mycket pengar”

”När svenskarna blev arga på oss sa de: Djävla galizier”.

Ett annat citat, av en kvinna född 1894 i Tarnow i Galizien, beskriver arbetarnas kval:

”Åh, jag grät många gånger, men vad skulle man göra, det var krig och gick inte att komma hem till Polen.”

Skillnader och likheter

– Sockerbetan var den nya gröda, den plockades för hand och krävde
oerhört mycket arbetskraft. Det var ett slitsamt lågstatusyrke som
statare och importerad arbetskraft utförde. Det var också ett kvinno-
och barnarbete. I folktron hade kvinnan en särskild sena på ryggen som
gjorde henne skapt för att bocka sig.

Skillnaden mot dagens arbetskraftsimport är flera, liksom likheterna.

– Då var det inte den billiga arbetskraften som lockade, även om
galizierna fick mindre betalt så var godsägarna tvungna att hålla dem
med bostad och andra omkostnader. Det var arbetskraften i sig man
behövde. Det fanns en tanke hos arbetsgivarföreningen att använda
galizierna som strejkbrytare och facket gick ganska hårt åt dem på ett
otrevligt sätt. Men i realiteten blev det inte så. De ställde sig många
gånger solidariska när svenskarna strejkade.

 “Idag är det värre”

För galizierna var lantarbetet i Sverige ett sätt att undvika
proletarisering i hemlandet. Den ryska adeln inhägnade jordbruksmarken
och tvingade bort bönderna. För att slippa lönearbetet och försörja sig
på de små jordlotter som blev över var småbönderna beroende av de
pengar som de utvandrade arbetarna skickade hem.

– Idag är det värre, berättar Petter Larsson. För hundra år sedan
arbetade man också på olika villkor men skillnaderna var inte så stora
som idag. Inga svenskar skulle kunna leva på de löner som den
importerade arbetskraften får.

Inga svenskar arbetar med jorgubbsplockning, gurkplockning eller andra
grödor som kräver handarbete. De svenska lantarbetarna arbetar med
maskiner. Skånska jordgubbar och tomater tävlar med exempelvis vad
Spaniens papperslösa arbetare producerar.

– Vad går det att dra in på i ett handarbete? frågar Petter Larsson
retoriskt. De skånska bönderna är inte onda, många importerar
arbetskraft för att deras grannar gör det och för att hävda sig i den
globala konkurrensen.

– Det är multinationella företag vi talar om, Procordia, ICA och
Konsum. Vilka vinner på detta? Vi konsumenter naturligtvis som får
billiga varor, men framför allt storföretagen.

Utställningen om arbetskraftsimporten uppmanar sina besökare att agera,
att ta kontakt med en politisk rörelse eller fackförbund som engagerar
sig i frågan. Proletären håller med, vi uppmanar samtidigt våra läsare
att besöka statarmuseet, se utställningen och prova deras hembakade
fika!

NILS LITTORIN

Proletären 27, 2006