Semestertider stundar. Gruvarbetarna har, åtminstone tillfälligt, grävt ner den vilda stridsyxan och kapitalisterna kan glömma avtalsrörelsen och de lama strejkungar som bland annat Byggnads och Elektrikerfacket tog till.
Semestertider präglar också tidningsdrakarnas ekonomisidor som domineras av loja rapporter om den bubblande högkonjunkturen.
”Full fart i industrin – underleverantörer slår i kapacitetstaket”, rapporterar Dagens Industri. Semestertider till trots dånar den kapitalistiska triumfvagnen fram över land och folk med ökande fart.
Överallt och dagligdags tröstlösa rubriker om rekordstora aktieutdelningar, miljonregn över direktörer ”En direktör tjänar mer än 40 arbetare”, ökande löneklyftor, ”3900 nya dollarmiljonärer förra året” Sverige har största ökningstakten i Europa.
Knappt någon höjer väl på ögonbrynet när DI:s Weekendbilaga före midsommar pekar ut direktörernas lönelyft som omoraliska. Det skulle möjligen vara därför att citatet hämtats från en intervju med självaste statsminister Fredrik Reinfeldt.
Men egentligen är det följdriktigt, åtminstone enligt moderat logik. Högern vann valet på den falska parollen: ”Det måste löna sig att arbeta”. Men när platsen vid köttgrytorna vunnits blev parollen: ”Det måste löna sig att äga”. Konkretiserat genom avskaffad förmögenhetsskatt, slopad fastighetsskatt för de rika, sänkt arbetsgivaravgift…
Lagom till semestern summerar LO-tidningen 22/07 i flera artiklar årets avtalsrörelse. En minst sagt spretig framställning.
• Chefredaktören Tommy Öberg visar i sin krönika en kritisk distans till resultatet av de fackliga ansträngningarna: ”Tre års arbetsfred till det facila priset av avtalade löneökningar på tio procent är snarast en framgång för arbetsgivarna.”
Inte en så pjåkig slutsats av en inbiten socialdemokrat. Men i slutändan blir Öbergs analys bara klädsamt distanserad.
”De facklliga organisationerna har visat stryka och klokskap i en svår position. Att bara följa minsta motståndets lag och ösa på med snart sagt vilka krav som helst hade varit enkelt. Det hade på allvar kunnat störa lönebildningen både nu och i framtiden.”
• Förstasidans topprubrik: ”Högre lägstalöner – utom i Kommunal” följs upp på ett helt uppslag där LO-tidningen synat utfallet av avtalsrörelsen för de lågavlönade på tolv olika avtalsområden, innefattande mer än en miljon medlemmar. ”Kommunals lågavlönade kommer att halka efter under de närmaste åren. Men på andra avtalsområden minskar troligen skillnaderna.”
LO-utredaren Ingemar Göransson påpekar luttrat att höjda avtalade lägstalöner för nyanställda erfarenhetsmässigt driver utvecklingen, verkar utjämnande på löneskillnader och motverkar import av lågbetald arbetskraft.
– Lägstalönerna är den enskildhet i avtalet som vi inte är nöjda med, säger Kommunals avtalssekreterare Håkan Pettersson och i LO-tidningen erkänner han att årets avtal kommer att öka löneskillnaderna bland de mestadels kvinnliga medlemmarna.
Minns då att LO:s största förbund Kommunal skrev på avtalet utan antydan till strid och minns förbundsordförande Ylva Thörns förnöjda kommentar på hemsidan när avtalet var klart för en månad sedan: ”Dagens avtal med SKL är en viktig seger i kampen för höjda reallöner och mer jämställda löner.”
• ”Hittills har avtalsrörelsen varit en framgång. Nyckeln till denna framgång har varit en stark facklig sammanhållning och ett långsiktigt strategiskt tänkande.” skriver LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Erland Olausson i samma tidning. På klassiskt sossemanér söker LO-pamparna bevisa att 700-800 kronor mer per månad är en stor framgång i arbetarkampen. Men inte ett ord om att kapitalisterna skördar guld.
Lundby-Wedin och Olofsson konstaterar vidare: ”Vi har fått möjlighet att förändra löneläget för många felavlönade kvinnor. Nu har vi tagit ett tydligt steg bort från osakliga löneskillnader.”
Men vad säger Kommunals lågavlönade? Varför frågar inte LO-tidningen vad de anser?
2009 ger avtalet en lägstalön på mellan 15300 och 17000 kronor i månaden motsvarande som mest 200000 kronor per år. Är medlemmarna då inte längre ”felavlönade”? Är löneskillnaden saklig eller osaklig mellan medlemmens 200000 kronor och Ylva Thörns lön på 930718 kronor år 2006, alternativt Wanja Lundby-Wedins 1152637 kronor?
LO blir svaret skyldig.
*
När LO:s ledning bröstar sig för 700-800 kronor i årlig löneökning så ler högern i mjugg. I intervjun i Dagens Industri berättar Fredrik Reinfeldt hur han under våren träffade offentliganställda kommunalare med slutlön på 17400 kronor.
”Det var mitt under avtalsförhandlingarna och jag frågade en kvinna hur mycket hon skulle vilja ha i löneökning. En tusenlapp, svarade hon, för hon kände ett ansvar för samhällsekonomin. Jag kan bara uttrycka min största respekt för hur förtroendeingivande det är att höra detta.”
Högerns Fredrik Reinfeldt är lika triumferande nöjd med avtalsrörelsen som sossarna i LO-ledningen. Inte att förglömma Stockholmsbörsens spekulanter och direktörerna i Svenskt Näringsliv.
Hopp för framtiden finner vi i Göran palms dikt ”Till dem som vill överleva”. Dikten publicerades redan 1969 i Vad kan man göra?, Palms lilla guidebok till aktiv handling mot utsugning och klassförtryck.
Under triumfvagnen,
där finns de enda som kan uttal ordet NEJ
så att hela vagnen stjälper.
De säger inte så ofta sitt nej.
De tiger i regel; de tiger och sliter.
Men inga andra kan.
För varje år går vagnen bara snabbare,
Att hoppa av är kanske redan omöjligt?
Lär dig slavarnas språk.
Det är det enda språk som inte
kommer att dö ut.
LARS ROTHELIUS
Proletären nnr 27, 2007
