De vidgade klassklyftorna slår rekord. I dag äger den rikaste procenten svenskar mer än fyrtio procent av de samlade förmögenheterna. Inte konstigt att överklassen har råd att fira jul med både skumpa, ny Porsche och lyxsemester i Karibien.
Sällan har bilden av Sverige som ett relativt jämlikt land varit så verklighetsfrämmande som den är just nu. Inte sedan 1900-talets början har vi haft en lika ojämlik fördelning av de ekonomiska tillgångarna.
Efter industrialismens genombrott skedde en långsam minskning av klassklyftorna i Sverige. Från att den rikaste procenten ägde över nittio procent av de samlade förmögenheterna i slutet av 1800-talet kom den övriga befolkningen att knappa in allt mer. Fram tills 1980, då utvecklingen vände. Sedan dess har de allra rikaste dragit ifrån rejält.
Rekord i handeln
Det märks också i julklappshandeln. Även i år beräknas handeln slå rekord, och Handels utredningsinstitut uppskattar att vi kommer köpa julklappar för sammanlagt 62 miljarder kronor. Men det är bara en liten andel av befolkningen som står för de dyrare köpen. De allra flesta tycker att det är svårt att få pengarna att räcka till.
Att klyftorna i samhället ökat de senaste decennierna har varit känt redan tidigare. Men en ny studie som gjorts av nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström visar att utvecklingen är långt mer drastisk än många har trott.
Tidigare rapporter visar att den rikaste procenten äger ungefär 20 procent av de samlade förmögenheterna i Sverige. Men då har varken familjeägda företag eller pengar som är placerade i utlandet tagits med i beräkningarna. När Roine och Waldenström även inkluderar de tillgångarna så framträder en ännu tydligare bild av ett delat Sverige. Deras studie visar att den rikaste procenten av svenskarna äger mer än trettio procent av de samlade förmögenheterna, eller 1800 miljarder kronor.
Det kan jämföras med USA där den rikaste procenten äger ungefär 35 procent av tillgångarna.
En procent äger hälften
I studien görs också en tredje alternativ beräkning, där även svenskar som lever i utlandet och som har sina tillgångar i utlandet ingår, som Ikeas Ingvar Kamprad och familjen Rausing som äger Tetra Laval. När de tas med stiger siffran till drygt fyrtio procent.
Den rikaste procenten av svenskarna äger alltså mer än fyrtio procent av de samlade förmögenheterna. Uttryckt i pengar är det 2.700 miljarder kronor som den lilla minoriteten rika personer kan dela på.
Ungefär samtidigt som Roine och Waldenström presenterar sin rapport kommer det nya siffror som visar rekordstora lönelyft för toppdirektörerna. I genomsnitt ökade direktörerna sina inkomster med 12,3 procent, eller 8,3 miljoner kronor förra året. Högst lönelyft av alla fick Sören Mellstig, vd för Gambro. Hans inkomst ökade med 56,9 miljoner till 67,8 miljoner.
Det kan han köpa många fina julklappar för.
LISA ENGSTRÖM
Proletären 51-52, 2007
Drömbilen
Porsche Center i Göteborg. Blanka sportbilar för miljontals kronor i långa rader.
Säljaren Gunnar Wiberger tar emot i den inglasade bilhallen och börjar berätta om varumärket som med halva den globala sportbilsmarknaden för många är sinnebilden för lyxkonsumtion av bilar.
– Porsche är ett av världens starkaste varumärken, en ikon, säger Gunnar Wiberger. Jag känner en oerhörd stolthet över att sälja Porsche.
Gunnar Wiberger berättar att han fick jobbet för att han kan handskas även med kräsna och mer krävande kunder. Här finns inga vanliga massproducerade familjebilar och de flesta av kunderna är motorintresserade personer som vill ha en Porsche som andra- eller tredjebil.
”Snurr på ekonomin”
En Porsche är också en bra investering, jämfört med andra bilmärken, eftersom andrahandsvärdet är så högt. För den som har råd, det vill säga. De Porsche-modeller som säljs i Sverige kostar mellan 500.000 och 2 miljoner kronor.
I år har de fem försäljningsställena i Sverige tillsammans sålt omkring 500 bilar, vilket är ett ”all time high”. På tio år har antalet försäljare ökat från 6-7 personer till 12-13.
– Det är god snurr på ekonomin, säger Gunnar Wiberger och tror att det förklarar en del av den ökade försäljningen.
Han berättar också att bilarna kostar ungefär lika mycket som för tio år sedan, samtidigt som många människor har höjt sina inkomster.
Unga killar
Ändå är det inte bara stenrika lyxkonsumenter som blir kunder hos Gunnar Wiberger på Porsche. Många köper en Porsche fastän de egentligen inte har råd. Oftast är det unga killar som offrar annat i livet för att kunna köra drömbilen. Gunnar Wibergers jobb är att övertyga kunden om att drömmen kan bli verklighet.
När han får besök av unga par är det oftast kvinnan som måste bearbetas.
– Jag brukar fråga om hon älskar mannen och vill leva med honom resten av livet. Är det så tycker jag att hon kan unna honom drömbilen i några år innan de bildar familj.
Än så länge har Gunnar Wiberger aldrig sålt en Porsche som julklapp.
– Det har hänt att en man har köpt en bil som present till hustrun. Men oftast är det män eller par som köper till sig själva.
JENNY TEDJEZA
Proletären 51-52, 2007
Utslagna människor och generösa kunder
Centrala Göteborg mitt i julhandeln. Den kommunala granen är på plats intill Gustav II Adolf och tusentals lampor lyser upp decembermörkret som om ingen någonsin hade hört talats om klimathotet.
I köpcentret Nordstan är kommersen i full gång redan på förmiddagen. Tomtar, julmusik och skyltfönster med kvinnokroppar i minimala spetskreationer. Människor som blir varma i sina vinterjackor när de bär runt på kassar från leksaksbutiker, klädbutiker och heminredningsbutiker.
Utanför Apoteket sitter en man som säljer Faktum, de hemlösas tidning i Göteborg. När vi pratar med honom svarar han något obegripligt, men vi förstår att han ställer sig positiv till att medverka på bild. Innan han poserar med sin tidning vänder han sig om och sätter in löständerna. Ler stort in i kameran. Kanske ska det betraktas som en förmån i det svenska klassamhället år 2007 att ha en uppsättning löständer att sätta in, när de ursprungliga tänderna ger upp.
Vi säger hej då till mannen med Faktum och kryssar vidare mellan julklappshandlarna. Undviker med nöd och näppe en av tidningen Metros marknadsundersökningar och kommer fram till Nordstans torg.
Här står frälsningssoldaten Bengt som i 30 år har samlat in pengar till de fattiga. Den traditionella julgrytan hänger i sitt stativ och i händerna har Bengt två insamlingsbössor. Han berättar om Frälsningsarméns verksamhet inför julen. Hur de bedriver socialt arbete med utslagna människor. I lokalerna på Kvilletorget på Hisingen samlas dagen innan julafton 150 personer för att äta julmat. Armén delar också ut matkassar, presentkort och julklappar till fattiga barnfamiljer.
– Det finns fler utslagna människor i dag, säger Bengt. Utanförskapet ökar.
Samtidigt märker han att många människor har mer pengar, vilket ger resultat i insamlingsbössorna. De växande klyftornas paradox.
Bara ett stenkast från Nordstan ligger NK. En mer behaglig shoppingmiljö för överklass och andra vinnare i nyliberalismens lotteri. Här störs inte harmonin i julskyltningen av Faktum-försäljare eller närgångna marknadsundersökare. Här kan du spatsera mellan butikerna i lugn och ro, till avslappnande musik och njuta av de vackert arrangerade märkesvarorna. Kvinnorna i parfym- och kosmetikadiskarna är oklanderligt klädda. I byxdressar och stilrena klänningar. Sminket sitter som en extra hud och de doftar som av en annan värld.
Här arbetar butiksbiträdet Anna sedan 33 år tillbaka. Hon bekräftar att fler människor i dag har råd med riktigt dyra presenter.
– Våra kunder är mycket generösa och vill glädja sina närmaste.
Den vanligaste julklappen är presentaskar i olika prisklasser. Från 500 kronor till flera tusen. Här på NK kan du också få en personlig shoppare som för en fast timavgift hjälper dig att få ihop julklapparna.
– Men svenskarna är fortfarande lite för blyga för den tjänsten, tror Anna. Vi är inte vana vid den här amerikanska trenden.
Över lag verkar hon vara nöjd med att kunna erbjuda kunderna ”det där lilla extra”. Utom när unga tjejer köper antirynkkrämer.
– Det är tråkigt. De kan handla krämer för 2.000-3.000 kronor, fast de inte har några rynkor.
Vi lämnar shoppingparadiset NK och känner en viss lättnad när vi står ute på gatan igen. Inga pälsklädda damer som sneglar misstänksamt på våra enkla jackor. Bara helt vanliga julhandlare som med frånvarande och plågade ansiktsuttryck försöker räkna ut hur budgeten ska räcka även till minstingens önskelista.
JENNY TEDJEZA
Proletären 51-52, 2007
Tufft för barnfamiljerna
För många är det svårt att få ekonomin att gå ihop kring jul, och barnfamiljer har det allra tuffast.
Elin och Tobias Halldin bor med barnen Melvin, två år, och Olivia, två månader, i en lägenhet i Gamlestan, Göteborg. Granen är redan inhandlad, och Melvin har börjat klä den med stora röda kulor.
– Det märks i plånboken att det är jul, för det blir en massa extrautgifter till julklappar och julmat, säger Tobias Halldin.
Han har precis fått jobb på Posten, och efter nyår börjar han en utbildning till spårvagnsförare. Det jobbet kommer ge ytterligare några tusenlappar mer i månaden.
– Ekonomin går runt nu, men inte så mycket mer. Det är tufft att leva på en lön och föräldrapenning, säger Elin Halldin. Hon arbetar som förskollärare, men nu är hon föräldraledig.
För att få pengarna att räcka till det som behövs köpas kring jul drar de in på annat.
– Vi köper inte julklappar till varandra, och inte till våra syskon. Och i år blir det inga julkort heller, säger Elin Halldin. Dessutom prioriterar de bort kläder och andra saker till sig själva.
Vill känna trygghet
Sammanlagt tror Elin och Tobias Halldin att de har handlat julklappar för runt tusen kronor. Det allra mesta går till Melvin och Olivia.
– Vi vill inte heller att våra barn ska ha jättemycket leksaker. Ändå är Melvins rum helt belamrat med saker, och han är bara två år, säger Elin Halldin.
Melvin och Olivia är inte heller tillräckligt gamla för att börja önska sig dyra leksaker, eller tjata om det där tv-spelet de bara måste ha.
– Det blir säkert svårare att hålla igen när de blir äldre. Det är så mycket reklam i dagens samhälle, och när de ser att kompisarna har senaste mobilen så vill de kanske också ha den, säger Tobias Halldin.
Men det dröjer några år till dess. Än så länge ser Melvin nöjd ut med att leka med sin pensel och sätta upp ytterligare en kula i granen.
Tobias och Elin Halldin vet ändå vad de hade velat göra om de hade haft mer pengar att röra sig med.
– Jag hade velat flytta. Jag vill ha en trädgård eller en uteplats, säger Elin Halldin.
– Och slippa titta så mycket på priser när man handlar mat, tillägger Tobias Halldin.
Men framförallt menar båda att en bättre ekonomi hade gett större trygghet.
– Det vore skönt att slippa ha föräldrarna som ekonomisk back-up när man är över trettio år och har egen familj, säger Tobias Halldin.
LISA ENGSTRÖM
Proletären 51-52, 2007
Lånemarknaden växer
För många människor blir konsumtionshetsen inför julen svår att hantera. Julklappar ska handlas för tusenlappar som inte finns. En allt vanligare ”lösning” för vanligt folk som försöker hänga med i hysterin är att ta dyra lån utan säkerhet för sin konsumtion.
Bara hittills i år har 15 nya miljarder lånats ut utan säkerhet, så kallade blancokrediter. Sammanlagt har svenskarna 150 miljarder i blancolån.
Problemet med dessa konsumtionslån är att räntan och avgifterna är betydligt högre än för den som till exempel kan låna på sin villa. Och eftersom låntagaren använder de lånade pengarna till konsumtion kan skulden finnas kvar långt efter det att sakerna finns kvar. Risken att hamna i en skuldfälla där du måste ta nya lån för att betala gamla räntor är stor.
Kreditföretagen är inte sena att utnyttja de människor som inte kan leva upp till samtidens shoppingideal. I jul- och semestertider annonserar de i tidningar och tv med rubriker som ”Låna upp till 150.000 utan säkerhet” och ”Köp nu och betala i april”. Först i det finstilta kan du läsa att räntan är på upp till 30 procent.
De här lånen är de enda som erbjuds människor med dålig ekonomi och paradoxalt nog är det alltså de fattigaste som får betala mest för sina skulder.
En riktig avart är de nya företag som sysslar med så kallade sms-lån. Genom att skicka ett sms kan kunden skuldsätta sig med flera tusen kronor till skamligt höga räntor. Dessa låneföretag utnyttjar dessutom en lucka i lagen vilket innebär att de inte behöver göra några kreditprövningar av låntagarna, de behöver inte ha någon ångervecka och ingen personal som tar emot klagomål. En riktig dröm för oseriösa företagare som vill göra snabba pengar på fattigdomen genom att rikta in sig på ungdomar och människor som har låg inkomst och betalningsanmärkningar sedan tidigare.
JENNY TEDJEZA
Proletären 51-52, 2007
