Så har Anders Borg genomfört sin årliga Golgatavandring, denna gång till ackompanjemang av blixt och dunder från de globala finansmarknaderna. Men Borg är lika glad för det. Visserligen spår han att arbetslösheten kommer att öka mer än vad han trodde så sent som i våras, men i övrigt är budgeten märkligt fri från åtgärder för att möta en konjunkturnedgång som mycket väl kan bli betydligt djupare än vad optimisten Borg inbillar sig.

Inför budgetpresentationen har allianspartierna pytsat ut sina respektive förhandlingsframgångar  som opinionshöjare. Med DN-debatt som skyltfönster.

Det har blivit någon miljard hit och någon miljard dit, till delar i ett närmast förvirrat spektakel. Så skall regeringen plötsligt sänka den a-kasseavgift man chockhöjde för två år sedan, men bara med en ynka femtiolapp. På samma sätt skall vuxenutbildningen och arbetsmiljön få tillbaka en liten, liten del av de pengar som dessa verksamheter rövats på. Borg talar smilande om att regeringen tagit intryck av kritiken, men dess små plåster täcker inte på långa vägar de sår som slaktarkniven åsamkat.

Som helhet spenderar Borg mer än i tidigare budgetar. Vilket är närmast oundvikligt med tanke på de enorma överskottet i statens finanser. Men han gör det utan  konjunkturpolitisk strategi.

Det mest tydliga uttrycket är skattepolitiken. I budgeten lanserar Borg inte bara det tredje steget i jobb-skatteavdraget, utan han sänker också bolagsskatt och arbetsgivaravgifter, enligt egen utsago för att stimulera sysselsättningen. Det skall bli mer lönsamt att arbeta och biligare att anställa, som det så vackert heter. 

Hela utgångspunkten är faktiskt förvriden,särkilt inför en lågkonjunktur med stigande arbetslöshet. När varslen duggar allt tätare, när jobben blir färre, så kan politiken inte gå ut på att var och en skall jobba mer. Vilket minsta barn kan räkna ut. En generell arbetstidsförkortning vore en relevant politik för att möta den stigande arbetslösheten – låt oss dela på de jobb som finns. Men att försöka locka människor att jobba mer än vad de redan gör verkar i rakt  motsatt riktning

Sak samma med de sänkta företagsskatterna. Är det verkligen någon som tror att Volvo och Saab kommer att sälja fler bilar för att bolagsskatten sänks? Naturligtvis inte. Vilket gör de sänkta företagsskatterna till en konjunkturpolitisk meningslöshet. Aktieägarna får några extra miljarder att gotta sig med. Men några nya jobb genereras inte. Det är inte utbudssidan som behöver stimulans, utan efterfrågan.

Man kan invända att jobbskatteavdraget trots allt stimulerar efterfrågan. Vilket är sant. Men som efterfrågestimulans är jobbskatteavdraget ändå fullständigt felkonstruerat. Det ger mest till de med högst inkomster. Som har minsta behov av att öka sin konsumtion. Medan de som har svårt att få pengarna att räcka ens till de nödvändigaste – de arbetslösa, de sjuka, studenterna och pensionärerna – inte får någonting eller knappt någonting.

Borg och regeringen eldar för kråkorna. Ville   de verkligen stimulera efterfrågan, så skulle de kraftigt höja ersättningarna i försäkringssystemen och sänka de indirekta skatterna. Men så är det inte efterfrågestimulans som är utgångspunkten för skattepolitiken. Utan ambitionen att öka inkomstskillnaderna.

Budgeten innehåller en del investeringar i infrastruktur, vilket är bra också konjunkturmässigt. När privatkapitalet varslar och skär ner, så måste staten investera för att hålla hjulen igång. Men de statliga investeringarna är på tok för små, särskilt med tanke på de finansiella resurser och skriande behov som finns.

Bara ett exempel. Regeringens marknadsfundamentalistiska bostadspolitik har i stort sett stoppat bostadsbyggandet, särskilt av hyreslägenheter. Utan de tidigare subventionerna är denna boendeform satt så på undantag att det inte lönar sig att bygga nytt. Trots en växande bostadsbrist.

Samtidigt är det en gammal sanning att just byggandet är ett effektivt konjunkturpolitiskt verktyg. Stimulera bostadsbyggandet och det ger jobb inte bara i byggsektorn, utan också i kringliggande sektorer. Vilket var närmast ett axiom för bara några årtionden sedan. För att citera Olof Palmes berömda ord: ”Går det bra för Ludvig Svenssons gardinfabrik i Kinna, så går det bra för Sverige.”

Men Anders Borg och regeringen har inget till övers för gamla sanningar. De bara tittar på när byggandet havererar och bidrar därmed till att fördjupa arbetslöshetskrisen. För att den nya sanningen om marknaden som allena saliggörande står över bevisad erfarenhet.

Det är naturligtvis bedrövligt. Att en budget i konjunkturkraschens 2008 saknar ett rejält bostadsbyggnadsprogram måste betraktas som gravt tjänstefel.

I finansplanen hävdar Anders Borg att regeringens sk jobbpolitik givit önskat resultat. I form av ett minskat utanförskap. Men det är mest trosvisst önsketänkande, vilket Borg faktiskt medger när han i en bisats konstaterar att konjunkturen spelar en avgörande roll för de senaste årens sysselsättningsökning.

Det mest avgörande beviset för jobbpolitikens fiasko är dock att Borg räknar med att konjunkturnedgången kommer att sopa bort hela sysselsättningsökningen. Och då är hans beräkningar ändå mer optimistiska är de som presenteras av andra prognosmakare.

Inför valet 2010 kommer arbetslösheten vara högre än vad den var inför valet 2006. Att Borg ändå pratar om ett minskat utanförskap, på grund av färre sjukskrivna, måste räknas på infantilitetens konto. För inte ens Anders Borg kan väl på allvar hävda att en sjuk person som mister sin sjukkassa är mindre utanför för att han eller hon tvingas leva på socialbidrag?

Krisen i den kapitalistiska världsekonomin är definitivt allvarlig. Det är möjligt att de räddningsaktioner som nu pågår kan förhindra en regelrätt krasch, som den 1929, men även utan en krasch väntar många år av svag konjunktur. Det kostar på att rädda en självdestruktiv kapitalism. Detta ger ett särskilt allvarligt läge för Sverige, som idag är ett av västvärldens mest exportberoende länder.

Att vi i detta läge begåvats med en regering som möter nedgången med skvatt ingenting, och med en riksbank som stirrar sig blind på ett inflationshot som inte finns, gör situationen rent alarmerande.

Vi har inga enkla lösningar på detta problem. Men ett är klart. Själva förutsättningen för en lösning är att arbetarklassen reser sig ur den nuvarande apatin, med krav på en jobbpolitik värd namnet.

Det är inte ett politiskt alternativ som saknas. Utan de män och kvinnor som bär fram det.

Ledare, Proletären nr 38, 2008