Sent i måndags kväll fällde republikanerna i senaten den federala budgeten och USA föll därmed över det så kallade budgetstupet. Det innebär en automatisk budgetsanering, där 800000 statligt anställda skickas hem utan lön och där en rad federala myndigheter helt sonika stängs, som arbetsmiljöverk, smittskyddsinstitut och livsmedelsinspektion.
Men givetvis drabbas inte den federala statens kärnverksamhet, som militären. Där fortsätter verksamheten som vanligt.
Situationen är dramatisk, men inte fullt så dramatisk som medias krisrubriker antyder. Så föll USA utför budgetstupet också årsskiftet 1995-96, under Bill Clintons första presidentperiod, då som nu på grund av ett politiskt spel från republikanernas sida. Den gången kravlade Clinton på utsidan i 17 dagar, men han var nog lika glad för det, då opinionen gjorde republikanerna ansvariga för krisen, med säkert återval för Clinton i presidentvalet hösten 1996.
Den här gången är det republikanernas aversion mot Barack Obamas halvhjärtade sjukvårdsreform som ligger bakom fulspelet, pressade som de är av den högerextrema Tea Party-rörelsen. Men att republikanerna i kongressen för den sakens skull står beredda att driva den federala staten i konkurs, som det spekuleras om i media, håller vi för högst osannolikt. Här står större intressen på spel, som USA:s ställning i den kapitalistiska världsekonomin och i världspolitiken.
Vi satsar därför våra pengar på en uppgörelse före 17 oktober, då USA för andra gången i år slår huvudet i det lagstiftade taket för statsskulden. Om taket inte höjs, vilket det gjorde efter lite gnöl i våras, måste USA inställa betalningarna till sina kreditgivare, vilket definitivt skulle skaka om världsekonomin.
Att det som nu pågår är ett resultat av ett politiskt fulspel betyder inte att krisen bara är yta. USA dras med gigantiska handelsunderskott och med en federal budget som till 20 procent finansieras via lån, inte minst på grund av militärutgifternas expansion under George W Bush. Kapitalismen i USA är parasitär till hela sin karaktär, den lever på övriga världen. Det är en situation som ges av USA:s roll som enda supermakt och av dollarns ställning i världsekonomin, men den svarar inte längre mot USA:s ekonomiska styrka och kan därför inte vara för evigt.
I en situation då länder som Kina och Japan inte längre är beredda att finansiera USA:s budget- och handelsunderskott, så slår denna underliggande kris ut i full blom.
Men inte heller där är vi än. USA:s statsskuld på 16700 miljarder dollar kan visserligen framstå som gigantisk, men den uppgår ändå inte till mer än 100 procent av BNP, att jämföras med Japans på över 200 procent.
Så länge USA är huvudmarknad för de exportinriktade ekonomierna i Asien, så lär kreditgivarna fortsatt stå på kö.
Som världskapitalismen befinner sig kapitalismen i USA i en djup kris. Men den kollapsar inte på grund av politiskt fulspel i Washington. För en sådan nådastöt krävs en revolutionär arbetarrörelse.
