För femtioelfte gången ställer politikerpensionerna till stort rabalder. Mediadrevet går och nästan alla spelar upprörda, bara förmånstagande politiker undantagna. Men detta rabalder i repris verkar som katten ha nio liv. För när stormen lagt sig svalnar snabbt upprördheten och allt återgår till det gamla. Avgångna politiker fortsätter att kvittera ut pensioner som vanliga dödliga bara kan drömma om och det redan från späd ålder.

Ett aktuellt exempel är fd kommunalrådet Pelle Svensson (S) i Haninge, som 46 år gammal har rätt till s k visstidspension ända fram till 2031. Om Svensson avstår lönearbete till förmån för vinstutdelning i ett eget bolag, som så många av sina påhittiga kollegor, plundrar han som förtidspensionär kommunen på i runda slängar 10 miljoner kronor. Och det utan att vända på ett enda papper.

Svensson är inte ensam. I skaran av välmående politikerpensionärer finns föredettingar från alla partier, som det fallna moderata borgarrådet Kristina Axén Olin i Stockholm, som tillhör de fiffiga bolagsbildarna, och vänsterpartisten Mats Eriksson i Västerås, som en gång i tiden var emot politikerpensioner, men som sedan sex år finner sig väl tillrätta med sina 31500 kronor i månaden.

”Jag tycker inte det behöver sticka i ögonen på folk. Det är ju ändå jag och andra som ägnat mer än tolv år av sitt liv när man landar här”, säger omvände Eriksson till Tvärsnytt.

Visst är det fantastiskt! Arbetare är missunnsamma om de upprörs över Erikssons pension. För självklart kan inte 40 år eller mer i arbetslivet jämföras med 12 hårda år som politiker och lika självklart måste arbetare hålla till godo med fattigpensioner, om de tvingas sluta i förtid. Pension från 50 år (eller tidigare) kan ju inte vara förbehållet alla.

Ja, visst är det fantastiskt! Samtidigt som politiker av alla kulörer talar om att det är nödvändigt att höja pensionsåldern, enligt Reinfeldt ända till 75 år, har de satt 50 år som gräns för sig själva. Statsråd och riksdagsledamöter behöver således bara vara i tjänst i sex år för att ha rätt till statsrådspension eller inkomstgaranti från 50 år och ända fram till 65 år. Prickar de rätt ger sex år i regering eller riksdag rätt till femton arbetsfria år. Visst är det en arbetslinje som heter duga.

I kommuner och landsting finns det exempel på kommunalråd som slutat vid 40 års ålder med rätt till pension, men enligt SKL:s riktlinjer har de rätt till pension vid 50 år efter 12 år i tjänst. Det är inte illa med tanke på att omsättningen på kommunalråd inte är särskilt hög. Den som hänger sig kvar i tre mandatperioder har sitt på det torra.

Nu inser alltfler politiker att vare sig den s k arbetslinjen eller kraven på höjd pensionsålder går bra ihop med de egna villkoren, kombinationen skorrar med än lovligt falskt. Två kommuner, Åmål och Luleå, har därför skärpt kraven. Genom att höja pensionsåldern till 60 år.

Visst är det fantastiskt det också! Opinionskänsliga politiker korrigerar sig en smula, kanske med tanke på att pensionsutredaren Ingemar Eriksson redan till våren lägger det beställda förslaget om höjd pensionsålder för alla oss andra. Och lovordas för det. Men att politiker skulle omfattas av samma pensionsålder och samma pensionsvillkor som alla oss andra kommer inte i fråga. Den politiska gräddfilen skall finnas kvar.

Det påstås att politiker är särskilt utsatta. De kan förlora jobbet över en valnatt. Men vad är det för särskilt med det? I den nuvarande varselvågen förlorar tusentals människor jobbet varje dag.

Det påstås dessutom att avsatta politiker har särskilt svårt att hitta nya jobb. Men inte ens en avdankad politikerbroiler lär ha det svårare än en industriarbetare. Det är inte synd om politiker.

För vår del hävdar vi bestämt att politiker skall omfattas av de villkor som gäller för löntagare; de skall ha rätt till lagstadgad uppsägningstid, allmän pension enligt de regler som gäller i pensionssystemet och rätt till a-kassa enligt gällande regler. Om även politiker riskerar att hamna i Fas 3 vore de kanske inte lika begeistrade över slakten av a-kassan och fick de nöja sig med smulorna från det nya pensionssystemet kanske de inte vore fullt lika entusiastiska över den pensionssänkande bromsen.

Detta ser vi som en principsak: Politiker skall inte ha rätt att undanta sig själva från de regler de beslutar om för oss andra. De skall fullt ut lida under sin egen piska.

Det sägs att höga politikerlöner och särskilt förmånliga villkor är nödvändiga morötter för att värva kvalificerat folk till politiken. Ha, säger vi! Om vår nuvarande politikerkår är resultatet av denna rekryteringspolitik, så ger vi inte ett vitten för den. Politiken behöver människor som förstår och kan leva sig in i vanliga människors villkor, inte budgetslavande räknenissar.

Kommunismens princip är att förtroendevalda på alla nivåer och i alla organisationer, såväl politiska som fackliga, skall avlönas som en genomsnittlig arbetare och i övrigt dela samma villkor som sina väljare eller medlemmar. Det är en princip vi strikt följer i vårt eget parti.

Vi kommunister lever som vi lär. Nog är det hög tid att andra gör detsamma. Arbetslinjen måste också gälla politiker.