EU-kommissionär Cecilia Malmström (FP) vill bekämpa cyberbrottslingar som Wikileaks genom ett närmare samarbete med Nato.

Riktigt så rättframt skriver visserligen inte Malmström (DN-debatt 16/1). Det hon kallar cyberbrott är något ytterst diffust, är alltifrån Kinas ingrepp mot sökmotorn Google över spridning av datavirus på nätet till finniga hackers intrång i företags och myndigheters databaser. Malmström nämner överhuvudtaget inte Wikileaks, men i det diffusa finns Wikileaks där ändå, som det enligt USA hittills allvarligaste uttrycket för de ruskiga brott som kan begås i cyberrymden.

Det samtidigt lustiga och allvarliga i Malmströms artikel är att hon inte tydligt definierar det hon kallar cyberbrott, men ändå vet att berätta hur dessa odefinierade och i långa stycken icke lagreglerade brott skall mötas. Cyberbrotten skall bekämpas genom att EU och framförallt Sverige inleder ett närmare samarbete med Nato, dvs brott skall bekämpas med militära medel.

Man kan ifrågasätta effektiviteten i detta recept. Är verkligen tanks och kanoner effektiva medel i kampen mot datahackers och virusattacker? Men framförallt måste man kategoriskt avvisa receptet som sådant. Brott skall bekämpas inom ramen för rättsväsendet, inte via militär. När gränserna mellan det polisiära och militära blandas samman eller överskrids går det som regel illa, som i Ådalen 1931.

Vår slutsats kan bara bli att Nato-fanatikern Malmström bör skickat ut i cyberrymden för gott. Där gör hon minst skada.