Bostadsfrågan blir alltmer akut i Sverige. Men inte på något klasslöst vis. De rika kan alltid köpa sig förbi den allt större bostadsbristen, som de alltid har gjort. Än så länge kan också arbetare med fasta jobb och ordnade förhållanden lösa sin bostadsfråga via marknaden, om än till större ekonomiska uppoffringar.
Men marginalerna är inte stora. Ett förlorat jobb eller en ny bankkris räcker för att stänga marknadsdörren rätt i näsan på de flesta arbetare. Så förblir bostadsfrågan en klassfråga. Det är arbetare som hamnar i kläm när bostäder förvandlats till en bristvara.
För så är det. Sedan början av 1990-talet, då den sociala bostadspolitiken övergavs till förmån för skattesänkningar för de rika, har bostadsbyggandet havererat. Enligt Boverket behövs 45.000 nya lägenheter per år för att täcka behoven. Men sedan 1995 har det i genomsnitt bara byggts lite drygt 10.000 lägenheter per år. Vilket ger ett ackumulerat underskott på över 400.000 lägenheter.
Bristen är av naturliga skäl störst i expanderande storstadsområden, som Stockholm, Göteborg och Malmö. Men bristen är inte ett storstadsfenomen. Så uppger tre av fyra kommuner i Sverige att de idag har brist på bostäder.
Brist innebär som alltid säljarens marknad. Fastighetsägarna sitter med trumf på hand när det inte finns bostäder nog åt alla, vilket de inte är sena att utnyttja. Ett aktuellt exempel är Stena Fastigheter, som nu lyxrenoverar tidigare kommunala lägenheter i Uppsala och i Högsbohöjd Göteborg i akt och mening att chockhöja hyrorna. Det handlar om hyreshöjningar upp till 50 procent.
De aktuella husen behöver definitivt renoveras, det handlar om eftersatta områden från miljonprogrammets dagar, men inte ens överdriven lyx motiverar de begärda hyreshöjningar. Här handlar det istället om att Stena Fastigheter utnyttjar den lag som trädde i kraft 1 januari 2011, som ger fastighetsägarna möjlighet att räkna in läget i hyressättningen.
Det är alltså marknadshyrornas entré vi ser prov på ibland annat Högsbohöjd. Stena Fastigheter tar ut extrahyra för att Högsbohöjd i bostadsbristens Göteborg kan betraktas som en central stadsdel. Att långtifrån alla hyresgäster har råd med femtioprocentiga hyreshöjningar är en del av konceptet. När de betalningssvaga flyttar ut trillar pengarna mer stadigt in på Stena Fastighets konton och det till större summor.
Det bedrövliga i detta är att Hyresgästföreningens ledning bejakade den nya lagen, trots att den i praktiken upphäver såväl bruksvärdessystemet som allmännyttans hyresnormerande roll, detta i utbyte mot att Hyresgästföreningen fick behålla den förhandlingsrätt som numera är organisationens hela existens. Hyresgästföreningen sålde ut hyresgästerna för sig själv.
I Högsbohöjd protesterar hyresgästerna med all rätt. Det finns ingen anledning att någon skall behöva flytta för att eftersatt underhåll äntligen åtgärdas, pengar till underhåll har betalats via hyran i årtionden och är fastighetsägarens sak att sköta, oavsett om ägaren är gammal eller ny. Det finns än mindre anledning att gå med på marknadshyror, oavsett vad lagen säger, särskilt som hyressättning fortsatt är en förhandlingsfråga.
Här bör hyresgästerna rikta sig också mot Hyresgästföreningen, inte bara mot Stena Fastigheter. Om nu förhandlingsrätten är så avgörande, så får väl Hyresgästföreningen använda denna rätt till att stoppa Stena Fastigheters planerade hyresocker. Eller är förhandlingsrätten kanske bara en födkrok för Hyresgästföreningens ombudsmän?
Bostadsbristen ger fastighetsägarna trumf på hand. Men också bristen på hyresrätter är ett växande problem, inte minst för ungdomar, invandrare, ensamstående föräldrar och lågavlönade, som tvingas hålla till godo med det som blir över, om de alls får en bostad. Under de senaste 15 åren har antalet hyresrätter i Sverige faktiskt minskat, trots växande behov, för att de knappt byggs nya, men framförallt genom ombildningar till bostadsrätter. Det fattiga har blivit fler, men deras bostadsmarknad har blivit mindre.
Den nya lagen säger att de kommunala bostadsföretagen ”skall bedriva verksamheten efter affärsmässiga principer och åläggas marknadsmässiga avkastningskrav”.
Av den tidigare allmännyttan finns alltså inte sten på sten kvar. Men den nya lagen befriar inte kommunerna från ansvar för bostadsförsörjningen. Så skall deras de kommunala bostadsföretagens affärsmässighet vara långsiktig och i långsiktigheten ligger ”hänsyn till hur bostadsoch hyresmarknaden kan utvecklas”.
Det finns alltså all anledning att ställa krav på kommunerna och deras bostadsföretag. Att bara titta på när bostadsbristen brer ut sig, eller att bara bygga lyxlägenheter för villaägare som vill bo mer centralt, är inte bara ett hån mot de bostadssökande, utan också ett lagbrott.
En bostadspolitik värd namnet kräver kamp på många plan. Men de som förnekas en bostad eller tvingas till trångboddhet på grund av bostadsbristen gör klokt i att börja underifrån. Som det nu är har kommunala bostadsföretag förvandlats till vinstmaskiner, som skrupelfria politiker dränerar på pengar för annan verksamhet.
Det bostadssökandes första krav bör vara att kommunerna tar sitt ansvar för bostadsförsörjningen, istället för att förskingra bostadsföretagens pengar. Bygg bra och billiga hyresrätter!
