EU-vännerna grymtar upprört sedan Irland åter sagt nej till ett EU-fördrag. Irländarna är okunniga och otacksamma, heter det. De vet inte vad de röstat på och om de eventuellt vet, så spelar det ingen roll. Fördraget skall drivas igenom i alla fall.
Reaktionen är på samma gång förvriden och EU-logisk.

EU-vännerna framställer irländarna som en tjurig minoritet, som försöker stoppa en process som alla andra i EU-Europa är överens om. Det är medveten lögn. Må vara att irländarna bara utgör ynka 1 procent av EU-Europas befolkning, men de irländare som nu röstat nej är ändå många, många gånger fler än de politiker som i alla andra EU-länder röstar ja i öppet trots mot sina respektive folks viljor.

För så är det. Irländarnas nej är givetvis deras. Men det är representativt för de folkliga stämningarna i många andra  EU-länder. Glöm för all del inte att också de franska och holländska folken röstade nej till det fördrag som irländarna nu sagt nej till, då kallat konstitution.

Det är inte särskilt djärvt att utgå från att många andra folk, kanske de flesta, hade följt irländarnas exempel, om de fått chansen att säga sitt. Men det får inga andra folk. I alla andra EU-länder fattar politikerna beslut i sina folks ställe. För att de vet, eller åtminstone starkt befarar, att folkomröstningar skulle ge ”fel” resultat, precis som på Irland.
 
Detta ger EU i ett nötskal. EU är från första stund ett projekt som påtvingats folken ovanifrån, av storföretag och politiker i förening. Folken har inte frågat efter det nyliberala stormaktsprojekt som EU utgör, vilket alls inte handlar om konservatism, vilket EU-vännerna försöker ge sken av, utan om en demokratisk skepsis mot en maktutövning som flyttas allt längre bort från folkligt inflytande.
 
Folken värnar den nationella suveränitet som borgerligheten numera övergivit och därmed demokratin, som urholkas i och genom det byråkratstyrda och teknokratiska EU.

De mer blåögda EU-vännerna talar om att demokratisera EU. Men det går inte. För att ett projekt som styrs av de europeiska storföretagens imperialistiska ambitioner inte kan demokratiseras. EU kan genomföra kosmetiska reformer. Men skall EU bli den ekonomiska, politiska och militära stormakt som storföretagen kräver och vill ha, så måste folken stängas ute från de avgörande besluten.

Godkännandet av Lissabonfördraget bär syn för sägen. Inte ens de franska och holländska folken får säga sitt om ett fördrag som är förvillande likt den konstitution de sa nej till för tre år sedan. För att det finns risk för att de skulle säga nej en gång till. Bara Irland folkomröstar, vilket alls inte beror på någon demokratisk välvilja, utan uteslutande på att den irländska konstitutionen tvingar den irländska regeringen att gå till folkomröstning. Utan den skyddsmekanismen hade den politiska eliten på Irland sagt ett lika rungande ja som eliterna i andra EU-länder och lika mycket mot sitt folks vilja.

Irlands nej representerar folkviljan – på Irland, men också i andra EU-länder. Just därför kan EU inte respektera utslaget, särskilt inte när det levereras av ett litet och i EU-sammanhang obetydligt land som Irland.   

Detta utgör ett övergrepp mot EU:s grundstatuter, som säger att alla länder måste godkänna ett nytt fördrag, annars faller det. Men i förhållande till små länder gäller inte ens grundstatuterna. Så nu fortsätter godkännandeprocessen som om Irland inte redan fällt Lissabonfördraget. Med tanken att de irländska folket skall ställas i utpressningssituation när 26 av 27 medlemsländer godkänt ett fördrag som sedan i fredags borde legat i papperskorgen.

Här hemma säger statsminister Reinfeldt att irländarnas nej är en sak för irländarna att hantera. Enligt Reinfeldt  påverkar det överhuvudtaget inte processen i Sverige. Oppositionsledaren Mona Sahlin   är som sig bör lite mer hovsam, men budskapet är ändå detsamma.   Ge irländarna några undantag, så att de röstar rätt nästa gång och så att vi som vet bäst i lugn och ro och utan att lyssna på svenska folket kan säga ja, om än med viss fördröjning.

Längst går i vanlig ordning Dagens Nyheters ledarsida, som avslutar sin kommentar i ämnet (16/5) med följande belysande mening: ”Om alla övriga länder godkänner fördraget bör Irland tvingas ompröva sitt nej eller övergå till att bli associerad medlem.”

Se där EU-etablissemangets osminkade hållning.

Det hela är fullständigt otillbörligt. Med Irlands nej har Lissabonfördraget fallit, varvid respekten för den mellanstatliga rätten, som svenska EU-vänner alltid hänvisar till när de försöker framställa EU som demokratiskt, kräver att Sveriges regering kräver en omförhandling av fördraget.

Att hoppas på en sådan lär vara att hoppas på för mycket. Men hur det än går, så skall vi vara tacksamma mot det irländska folket.

Droppen urholkar stenen. EU-etablissemanget kan köra över folkviljan både en och två och åtta gånger, om folken i Europa tillåter det, men för varje gång framstår EU i alltmer odemokratisk och elitistisk dager. Till sist nås gränsen då några folk fått nog.

Det är något att stå efter och arbeta för. Nu har vi fått nog av lag-stiftad högerpolitik och maktfullkomlighet, nu lämnar vi EU!

17 juni 2008
Proletären 25, 2008