Redan som nytillträdd biståndsminister deklarerade Gunilla Carlsson  sin och högerregeringens ambition att skära ner antalet svenska biståndsländer.

”De skall vara så många att biståndsministern kan väckas mitt i natten och rabbla namnen på de länderna”, sa hon i Dagens eko i november 2006.
Knappt ett år senare vet vi att en sömndrucken Gunilla Carlsson tror sig om att kunna rabbla namnen på 33 länder. Vilket betyder att 37 län-
der nu stryks som mottagare av svenskt bistånd.

Att skära ner antalet mottagarländer  behöver inte vara fel. Koncentration kan ge större effektivitet och bättre uppföljning, precis som Gunilla Carlsson säger.

Men det är inte heller problemfritt. Så drabbas inte bara ett antal pågående projekt i Sidas regi, utan det blir också i stort sett omöjligt för frivilligorganisationer att få stöd till projekt i ”fel” länder.

Det finns dock en tydlig linje i Gunilla Carlssons nedskärning. Hon ger gärna bistånd till lydregimerna i de ockuperade Afghanistan och Irak och lika gärna till diverse USA-vänliga regimer i Östeuropa. Men det Vietnam som fortfarande lider av sviterna från USA:s angreppskrig skall strykas som mottagarland, liksom länder som Laos, Nicaragua, Namibia och Sydafrika.

Lite anmärkningsvärt är att Gaza finns med på listan över områden som kan bli föremål för svenskt bistånd. Men det får betraktas som en mer strategisk linje. Om och när USA, Israel och EU lyckas svälta ut den folkvalda regeringen i Gaza, så skall pengar pumpas in för att rida spärr mot det förhatliga Hamas.

Nedskärningen ger en ökad koncentration på Afrika, vilket kan vara rimligt. Afrika är den allra fattigaste kontinenten. Men visst kan det synas märkligt att Östeuropa får mer än hela Asien. Men så är det inte heller fattigdomsbekämpning som styr Gunilla Carlssons politik, utan företagsintressen och utrikespolitiska överväganden.

Gunilla Carlsson påstår att nedskärningen av antalet biståndsländer inte påverkar biståndet som helhet. Vilket hon måste säga för att lugna samvetsömma kristdemokrater och folkpartister. Det är dock en sanning med modifikation. Nedskärningen minskar det omedelbara bilaterala biståndet med drygt en miljard kronor, pengar som Gunilla Carlsson givmilt pumpar in i riskkapitalbolaget Swedfund. Biståndet skall inte användas till att bekämpa fattigdom i tredje världen, utan till att bistå svenska företagsetableringar.

De svenska storföretagen är visserligen inga nya biståndsmottagare, men de är de stora vinnarna på högerregeringens politik. Det som tas från Vietnam och Nicaragua ges till Ericsson och Volvo.

Gunilla Carlssons nedskärningsplaner gäller endast det bilaterala biståndet. Vilket i sin tur omfattar endast en tredjedel av det totala biståndet. För att granska helheten i högerregeringens politik måste man alltså gå utöver denna enskildhet. Vilket gör slutresultatet än värre.

Gunilla Carlsson inledde sin ministerkarriär med att pytsa över 1,4 miljarder kronor till finansminister Borg, detta genom att för första gången bokföra skuldavskrivning till fattiga länder på biståndsbudgeten. Det handlade om ett rent bokföringstrick, då pengarna redan var betalda av Exportkreditnämnden, men Borg tackade och tog emot och använde sedan pengarna till de skattesänkningar som ligger honom och moderaterna så varmt om hjärtat.

Biståndspengar användes till att avskaffa förmögenhetsskatten.

I par med inte minst centerledaren Maud Olofsson gick Carlsson sedan vidare i omdefinieringen av svensk biståndspolitik. Detta med fattigdomsbekämpning är sedan länge inte de centrala för biståndspolitiken. Sedan åtminstone EU-inträdet är det sk demokratibistånd som gäller som högsta prioritet.

Biståndet skall användas till politiska förändringar i mottagarländerna, politiska förändringar som alltid innebär en anpassning till imperialismens krav och intressen. Demokratin har ersatt civilisationen som imperialismens påstådda mission.

Men denna imperialistiska anpassning av biståndet är inte nog för det såta paret Carlsson och Olofsson eller ens för högerregeringen som helhet. Biståndspengar skall också kunna användas till militära insatser mot misshagliga regimer eller för att understödja imperialistisk ockupation.
Det svenska krigsinsatsen i det av USA våldtagna Afghanistan är det ultimata uttrycket för högerns biståndspolitik.

Så styrs den svenska biståndspolitiken inte längre av solidaritet med jordens fattiga och förtrycka, sådant flum finns inte ens i moderaternas föreställningsvärld, utan av imperialismens politiska agenda och av de svenska storföretagens profitintressen.

Solidariteten får vi andra stå för. Genom att bekämpa den svenska imperialismen och dess regering. Och gärna genom att ge ett bidrag till Kommunistiska Partiets insamling till barn i Gaza.

28 augusti 2007
Proletären 35, 2007