Pär Nuders ofrivilliga sorti ur den inre kretsen kring Mona Sahlin har skapat rubriker, särskilt som Nuder själv uppenbart togs på sängen av entledigandet.
Frågan är varför Sahlin prompt ville göra sig av med Pär Nuder som talesman i ekonomiska frågor. En näraliggande förklaring är naturligtvis att Nuder mer än någon annan är förknippad med Göran Perssons maktfullkomlighet och därmed med det fögderi som orsakade socialdemokratins hittills mest svidande valförlust.
Det ligger i Sahlins uppdrag att representera en förnyelse i förhållande till detta fögderi och då utgör Nuder en uppenbar belast-
ning. Med Nuder som ekonomisk talesman klipps inga band till Persson.
Till detta kommer att Nuder inte bara var en megafon för Perssons politik, utan också för hans arrogans. När ordförande Persson fälldesina nedsättande omdömen om Sahlin fördes de vidare av Nuder, som tog tillfället i akt att baktala en konkurrent om partiledarposten. Sådant intrigmakeri skapar inte någon särskilt bra grund för ett förtroendefullt samarbete.
Utifrån detta scenario skulle man kunna se fockandet av Nuder som en ren personrockad, där Sahlin gör sig av med en person som utgör en belastning för hennes ledarskap och som hon därtill tycker hjärtligt illa om.
Den rena personrockaden är säkert också huvudförklaringen. Ändå kan vi inte komma från misstanken att det ligger något mer i potten, ännu fördolt i offentligheten.
I borgerliga massmedia har det spekulerats i att Sahlin inlett en uppgörelse med en påstådd partivänster, med Nuder som första offer och Marita Ulvskog näst på tur. Dessa spekulationer syns oss alltför vilda. Må vara att Ulvskog är tänkt som ett ljummet vänsteralibi, men Nuder är en högersosse av renaste slag och kan därför inte representera någon partivänster, om någon sådan överhuvudtaget finna annat än på gräsrotsnivån i partiet. En politisk motsättning mellan högersossarna Sahlin och Nuder kan helt enkelt inte handla om höger mot vänster.
Men utesluter detta konstaterande en politisk dimension, om så bara en liten en? Vi tror inte det.
Så här långt har Sahlin surfat fram på missnöjet med högerregeringen utan att komma ut med vad hon själv vill. Hon har gjort vissa antydningar, som när hon höll sitt installationstal utan att ta ordet socialism i sin mun och som när hon i höstas utnämnde socialdemokratin till ”det nya företagarpartiet”. Men i det stora hela har hon hittills bara pratat om förnyelse. Det har varit väldigt lite verkstad.
Förr eller senare måste Sahlin komma ut och då lär det handla om en ”ny socialdemokrati”, om en socialdemokrati som blir än mer tydligt liberal i sin ideologiska framtoning. Vi tror inte att svensk socialdemokrati ännu är mogen för en Tony Blair, för en fullständig och proklamerad övergång till liberalismen, men att Sahlin sneglar på Blair är uppenbart. Hennes förnyelse är liberal.
I en sådan förnyelse passar Pär Nuder inte in, så högersosse han är. Nuder är en produkt av den traditionella högersocialdemokratin och dess maktapparat och han kan trots sin relativa ungdom aldrig bära fram någon förnyelse, inte ens en liberal, vilket är ytterligare ett skäl till att han måste bort.
Man kan tycka att efterträdaren Thomas Östros inte skiljer sig nämnvärt från Nuder. Men bakom skål och vägg är Östros en av socialdemokratins ledande liberaler och han är därtill ytterligt profillös, trots många år i regeringen. Det oskrivna kortet Östros kan göra sig som förnyare.
Mest en misstanke, som sagt. Men finns det politik i fockandet av Pär Nuder, så består den i att den traditionelle högersossen Nuder är obrukbar som liberal förnyare.
29 januari 2008
Proletären 5, 2008
