Språkrören Maria Wetterstand och Peter Eriksson var övermåttan nöjda efter miljöpartiets kongress i helgen. Visserligen försökte media återuppväcka den gamla motsättningen mellan ”reales” och ”fundis”, mellan pragmatiska realister och gröna fundamentalister, men det var utan särskild framgång. I dagens miljöparti är fundamentalisterna mest lustiga krumelurer i marginalen.
Det är pragmatikernas maktambitioner som styr dagens miljöparti, inte gröna visioner.
Inför kongressen gick Maria Wetterstrand till frontalattack mot miljöpartiets hittillsvarande EU-motstånd, ivrigt understödd av Peter Eriksson med flera. På kongressen bedyrade Wetterstrand att hon är fortsatt EU-kritisk, vilket lär vara nödvändigt för att få med sig en majoritet i den medlemsomröstning som nu stundar. För att i nästa andetag hävda att EU är den sammanslutning som står till buds i den överordnade kampen mot klimathotet.
Det är en märklig argumentation, dels för att klimathotet är globalt och därför kräver ett globalt agerande, typ
Kyotoprotokollet, dels för att det marknadsliberala EU sannerligen inte gjort några himlastormande insatser för att minska utsläppen av växthusgaser, något som stillsamt påpekas av miljöpartiets egen EU-parlamentariker Carl Schlyter.
Men sådant finlir bekommer inte Wetterstrand & Co. Klimathotet används bara som en förevändning för att göra sig av med EU-motståndet och då framförallt med kravet på att Sverige skall lämna EU, som utgör ett hinder för miljöpartiets maktpolitiska ambitioner. Att kräva utträde passar sig inte för ett parti med regeringsambitioner och med ambition att träda in i Bryssels finaste salonger.
För närvarande har miljöpartiet siktet inställt på regeringssamarbete med socialdemokratin, ett sikte som delas av Mona Sahlin. I vart fall för den socialdemokratiska partitoppen kontinuerliga diskussioner med ledningarna för miljöpartiet och vänsterpartiet om ett närmare samarbete inför valet 2010, med en koalitionsregering som tänkbart resultat. Men då under socialdemokratisk förutsättning att de tilltänkta allianspartierna lämnar EU-motståndet. Varvid Sahlin givetvis välkomnar den omprövning som nu är på gång i miljöpartiet. Hon vet att socialdemokratin i längden inte kan uppträda som om man vore ett majoritetsparti.
Medlemsomröstningen om utträdeskravet skall hållas i september, så än är resultatet inte givet. Men Maria Wetterstrand lär sova lugnt på nätterna. Det var kongressen som utgjorde hindret för omprövningen. Vilket var poängen med att föreslå en medlemsomröstning. Nu fanns en majoritet för att stryka utträdeskravet redan på kongressen, varvid medlemsomröstningen lär bli en expeditionsaffär.
Det skall noteras att inte bara Mona Sahlin är nöjd med utvecklingen inom miljöpartiet. Utan också Dagens Nyheters ultraliberala ledarsida. Vilket kan synas lite underligt. Varför är DN-liberalerna tillfreds med att miljöpartiet uppträder som ett regeringsdugligt parti på motståndarsidan?
Svaret lär vara att miljöpartiets nya regeringsduglighet utgör ett tydligt steg åt höger, varvid det faktiskt inte är utskrivet att miljöpartiet för alltid kommer att söka samarbete med socialdemokratin.
Miljöpartiet kallar sig ett grönt parti, vilket påstås ge en alldeles egen ideologisk dimension. Men miljöpartiet är också och i grunden ett borgerligt parti, utan beröringspunkter med arbetarrörelsens traditionella värderingar, vilket gett samarbete med den borgerliga alliansens partier i en lång rad frågor, som i försämringarna av arbetsrätten och som nu senast i gemensamt förslag till grundlagsreformer.
Kom ihåg efterspelet till valet 2002, då miljöpartiet förhandlade med borgarpartierna om ett eventuellt regeringssamarbete. För miljöpartiet är steget från Mona Sahlin till Fredrik Reinfeldt alls inte långt, vilket gör partiet till en illojal samarbetspartner.
För närvarande satsar Wetterstrand & Co på socialdemokratin. För att det inte är realistiskt att slå sig in i den redan etablerade högeralliansen. Men också för att partiet har en stark samhörighet med den högerlinje som Mona Sahlin representerar. Sahlins vurmande för småföretagsamheten ligger nära miljöpartiets småborgerliga plattform.
Oavsett vad som händer i och efter valet 2010, så driver miljöpartiets ”nya realism” på högerutvecklingen i svensk politik, vilket gör DN-liberalernas glada tillrop fullt förståeliga.
Vi beklagar att miljöpartiet är på väg att ge upp EU-motståndet. Kampen mot EU har sin bas i arbetarklassen, men det har varit en styrka att motståndet också haft säte i riksdagen. Men vi förtvivlar ej. När andra sviker står vi kommunister upp för kravet på att Sverige skall lämna EU.
För övrigt undrar vi hur den nyutkomna EU-vännen Maria Wetterstrand ställer sig till Lissabonfördraget. Vill hon lamslå den föregivna klimatkampens EU genom att fälla detta fördrag? Eller måste vi rösta ja till Lissabonfördraget för att rädda klimatet?
Vi väntar nyfiket på miljöpartiets svar.
27 maj, 2008
Proletären 22, 2008
