Mycket har genom åren skrivits om Israels brott mot det palestinska folket. I internationell såväl som i svensk press och inte minst i denna tidning har återkommande beskrivningar av israeliskt förtryck, bekrigande, mördande och fördrivning av det palestinska folket publicerats, inte en utan hundratals och tusentals gånger.

Låt vara att den internationella och svenska israellobbyn alltid gjort och gör sitt yttersta för att förvränga fakta och stötta den aggressiva sionistiska staten.

Men vem kunde ana att en artikel med 17 år gamla uppgifter skulle leda till internationella förvecklingar, en politisk storm som inte blåst över på en vecka. Inte författaren Donald Boström, som år 2003 utan uppmärksamhet publicerade samma berättelse och samma frågor i sin reportagebok Insallah, och definitivt inte Aftonbladets redaktionsledning.

Åter restes frågor om organstöld som Boström på plats på Västbanken redan 1992 hörde palestinska familjer ställa. Frågor om orsaken till att deras mördade söner återlämnats av Israels armé med uppsprättade och igensydda kroppar. Adekvata frågor som aldrig besvarats och som under sensommaren aktualiserades av organstöldshärvan i USA där rabbiner och tjänstemän i åratal sysslat med organstöld och där spåren pekar mot bland annat Israel.

Fortfarande har inte en enda fråga besvarats. Istället en indignerad och från Israel regisserad hatkampanj som riktas mot Boström personligen, Aftonbladet och särskilt dess kulturredaktör Åsa Linderborg och i förlängningen mot det fria ordet.

De ohemula censurkraven från Israels högerextrema regering framfördes först av utrikesminister Liebermans talesman Yigal Palmor:
”I ett demokratiskt land borde ingen tillåta ett sådant demoniserande resonemang om judisk människoslakt som ofrånkomligen uppmuntrar till hatbrott mot judar. Det är en skamfräck på yttrande friheten och alla svenskar borde ovillkorligen avvisa dem.”

Han fick omgående svar från Sveriges ambassadör i Tel Aviv Elisabeth Borsiin Bonnier på ambassadens officiella hemsida: ”Artikeln är lika motbjudande för oss svenskar som den är för israeler”.

Ett infamt uttalade av Sveriges officiella representant i totalt förakt mot svensk grundlagsfäst yttrandefrihet. Här räcker inte pliktskyldiga dementier från utrikesminister Carl Bild på sin blogg och från statsminister Fredrik Reinfeldt.

Elisabeth Borsiin Bonnier har förverkat allt förtroende som ambassdör i Israel eller för den del i något annat land. Det är en demokratisk och politisk skandal att Sveriges regeringen inte omgående kallade hem henne till Stockholm.

Istället har den svenska regeringen defensiva krypande för högerextremisterna i Israels regering lett till förnyade angrepp från den ultrareaktionäre utrikesministern Lieberman med krav på att svenskt officiellt ingripande mot Aftonbladet.

– Det påminner oss om Sveriges handlande under andra världskriget när de heller inte ingrep.

Flera ministrar har upprepat angreppen på Israel. Handelsminister Yuval Steinitz hotar att Bildts planerade besök i Israel ska ställas in och i söndags krävde premiärminister Benjamin Netanyahu ”ett formellt fördömande från den svenska regeringen”.

Hela soppan kryddas av otaliga framträdande från svensk Israellobby, det ena osakligare och mer odemokratiskt än det andra. Bottennappet är en artikel med rubriken ”Ingen skillnad mellan Aftonbladets och Nazitysklands hetspropaganda” publicerad på nätsajten Newsmill av moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark, tillika ordförande i samfundet Sverige – Israel.

Reaktionerna från det officiella Israel på artikeln i Aftonbladet kan ses som typexempel den perverterade demokratisyn som präglar Israel, den sionistiska stat som byggts på fördrivning och rasistiskt förtyck av det palestinska folket.

Det är inte första gången som företrädare för Israel grovt förgriper sig på den svenska demokratin. Betecknande var när Israels dåvarande Sverigeambassadör Zvi Mazel för fem år sedan förstörde ett konstverk på Historiska muséet i Stockholm som han ansåg glorifierade självmordsbombare.

Ett samhälle vars mest extrema uttryck är typer som utrikesminister Avigdor Lieberman. Den tidigare utkastaren på en nattklubb i Baku i forna Sovjet har skapat det lilla extremt ultrareaktionära partiet Yisrael Beitenu, som betyder Vårt hem Israel. I parlametsvalet i februari i år drev Lieberman kravet att alla medborgare ska svära trohet till Israel som en sionistisk och judisk stat.

Lieberman är en tvättäkta rasist vars uttalade mål är att etniskt rensa Israel från alla araber vilka utgör 20 procent av landets invånare. Den etniska rensningen begränsar sig inte till Israels nuvarande gränser, utan innefattar Gaza och större delen av Västbanken.

Betecknande är Liebermans kommentar om vårens slakt av palestinier under Israels krig mot Gaza: ”Soldaterna lyckades, men politikerna misslyckades. De lät inte armén fullborda operationen.”

Det ligger mycket mer av storpolitik bakom det officiella Israels angrepp på de sakliga och högst angelägna frågor som ställs i den i sammanhanget obetydliga svenska tidningen Aftonbladet. Högerextremisten Lieberman är katalysatorn som griper tillfället att neutralisera den växande kritiken mot Israel från landets viktiga stöttepelare, Europas stormakter och USA.

Det är väl känt att Lieberman av president Obamas administration ses som ett irritationsmoment för USA-imperialismens försök att skapa proamerikanskt alliansbyggande i Mellanöstern. Utan någon form av för arabstaterna acceptabel lösning på den palestinska frågan kan aldrig Pax Americana uppnås.

Med kriget mot Gaza och nu senast Israels upprörande fördrivning av palestinska familjer från sina hem i Västbanken som fond har flera betydande EU-länder förnyat kraven på att Israel måste medverka till en tvåstatslösning och till och med hotat med sanktioner mot Israel.

I detta läge passar det Lieberman och Netanjahu som hand i handske att neutralisera Carl Bildt i rollen som ordförande för EU:s utrikesministrar. Hur ska Bildt ens milt kunna ifrågasätta bosättarpolitiken och än mindre diskutera EU-sanktioner mot Israel när han framställs som medskyldig till demonisering av judar i allmänhet och staten Israel i synnerhet? När till och med Bildts planerade resa till Israel just i egenskap av ordförande för EU:s utrikesminstrar starkt ifrågasätts av hans värd Israels utrikesminister Lieberman?

Än är inte sista ordet sagt i affären kring artikeln i Aftonbladet. Men klart är att den svenska regeringens undfallenhet mot den extremhöger som styr staten israel är en återvändsgränd som på intet sätt främjar det palestinska folkets utsatta läge.

Situationen kan hjälpligt räddas om regeringen omgående hemkallar ambassadör Elisabeth Borsiin Bonnier från Tel Aviv som ett första steg för att tydligt markera att Israels agerande är fullständigt oacceptabelt.

Det folkliga kravet på bojkott av staten Israel är mer aktuellt än någonsin.

Ledare 25 augusti
Proletären 35 2009