Det brinner under fötterna på utbildningsminister Jan Björklund. Den svenska skolan befinner sig i kris och tappar stadigt i resultat i jämförelse med andra länder. Björklund skuttar vilt och skyller i falsett på den ”flumskola” han fick i arv. Men inför döva öron.

Efter drygt sex år som misslyckad skolgeneral tror allt färre på Björklunds förklaringsmodeller. Verkligheten har hunnit ifatt katederpedagogikens sentida riddare.

Många kastar ris på elden under Björklunds fötter, också lite överraskande luntare, bland dem liberala Expressens politiske redaktör Anna Dahlberg, som i en ledarkrönika (17/3) pekar ut vinstintresset som den stora elefanten i den svenska skolkrisen.

”Vinstintresset förstör skolan medan politikerna tittar på”, dundrar Dahlberg i ett anfall av lika plötslig som välkommen insikt.

Det verkliga dråpslaget mot Björklunds överhettade fötter kom dock i förra veckan, då Kungliga Vetenskapsakademien tog till orda om den svenska skolan, detta efter ett internationellt symposium om marnadens förgörande roll. Domen är inte nådig. Vetenskapsakademien dömer ut det svenska skolsystemet som ett extremt och misslyckat experiment.

”Det svenska skolsystemet är i ett avseende närmast unikt och extremt i ett internationellt perspektiv”, skriver företrädare för akademien i Svenska Dagbladet (27/3). ”Med undantag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre, finns inget annat allmänt skolväsende som tillåter att skolor drivs av vinstdrivande bolag. En engelsk forskare betecknade under symposiet det svenska systemet som ’till höger om högern’ och ur brittisk synvinkel så radikalt att det inte ens diskuterades under Margaret Thatchers tid som premiärminister.”

Friskolesystemet och dess marknadsanpassade ”fria skolval” är en stor bov i dramat. Utan några som helst konsekvensanalyser införde regeringen Bildt 1992 ett system som 20 år senare innebär att en femtedel av alla grundskolor och hälften av alla gymnasieskolor är ”fristående”. Av dem drivs 64 procent som privata aktiebolag med maximal vinst som enda drivkraft, som trend av allt större skolkoncerner.

Då går det som det går. Om någon av koncernens skolor inte är tillräckligt lönsam, som i det uppmärksammade fallet med Karlstads idrottsgymnasium, så fixar och trixar ägarna för att rädda vinsten undan nedläggningskostnaden. Notan får kommunen och ”friställda” elever stå för.

Vinstintresset skapar ett uppsplittrat skolsystem, där marknadens aktörer konkurrerar med nischade utbildningar och bra betyg, oavsett studieresultat, och där vinsten hämtas ur pressade kostnader för lärare, lokaler och material. Vinstintresset ger bevisligen en skola i förfall.

Ändå är friskolesystemet och dess öppna dörr för vinstkåta kapitalister inte den enda boven. För friskolesystemets kapitalistiska genomslag hade inte varit möjligt, åtminstone inte i nuvarande utsträckning, utan den kommunalisering av skolan som skolminister Göran Persson drev igenom 1989, med stöd av Vänsterpartiet. Utan statligt huvudmannaskap gick den enhetliga skolan upp i atomer, utlämnad åt budgetslavande kommunpolitikers godtyckliga sparnit.

Jan Björklund talar ofta och gärna om Finland, som numera ligger i topp i alla internationella jämförelser av skolresultat. Det gör också Kungliga Vetenskapsakademien. Men i andra banor. För vad är det som skiljer skolan i Finland från den i Sverige. Jo, fram till slutet av 1980-talet for finska skoldelegationer till Sverige för att studera vår enhetsskola, som ett efterföljansvärt exempel. Men efter kommunaliseringen och det därpå följande friskolesystemet slog finnarna bakut i pur förskräckelse. Så oansvariga experiment ville inte ens finska liberaler veta av. Så Finland fortsatte på enhetsskolans väg. Med erkänt goda resultat.

En skola lika för alla, med ambition att ge alla elever en god utbildning, oavsett social bakgrund och studiefallenhet, kan helt enkelt inte lämnas till marknadens splittrande konkurrens, utan måste ingå i ett enhetligt statligt system. Utbildningens kvalitet skall inte bero på i vilken kommun man bor eller på vem som äger skolan.

Vinstintresset måste visas ut från skolan, som från all annan offentligt finansierad verksamhet. Det förra är också Vetenskapsakademiens slutsats. Det fria skolvalet har inte gett några tydliga positiva effekter, bara ökad segregation och minskad likvärdighet, konstaterar akademien.

Men det räcker inte. För om fria skolval fortsatt skall ske på en marknad, så spelar det föga roll om vinstjagande aktiebolag ersätts av sk SVB-bolag (aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning), som Vänsterpartiet propagerar för (SVD 1/4). Marknaden segregerar och gör skolan ojämlik i alla fall.

Det är noterbart. I frågan om skolan står det anpassliga Vänsterpartiet till höger om Kungliga Vetenskapsakademien! Det är kapitalismen och dess marknadstänkande som måste visas ut från skolan, som från vård och om-sorg. Det är behoven som måste styra skolan utifrån likvärdighetens princip, garanterad av samma huvudman (staten). Marknadens ordning ger ojämlikhet.

Vi tittar gärna på Finland. Den enhetsskola Finland importerade från Sverige är något att ta efter.