Så uppdagas ännu en korruptionshärva i Göteborg, denna gång inom kommunalt ägda Göteborgs Spårvägar. En kvinnlig chef har med hjälp av två manliga kumpaner låtit Spårvägen betala byggnadsarbeten på sin privata villa, en stöld i mångmiljonklassen.
Vän av ordning undrar naturligtvis hur det står till Göteborg. Något måste väl vara ruttet i en stad som sjunker allt djupare i ett till synes bottenlöst korruptionsträsk?
Spårvägens nytillträdde styrelseordförande Endrick Schubert (S) försäkrar att så inte är fallet (GP 30/8). Det är inte staden som är rutten, utan ett antal amoraliska individer. På det följer de gamla vanliga löftena om att ”vända på alla stenar” och på att förbättra kontrollen, löften som göteborgarna nu hört så länge och så ofta att ingen längre tar dem på allvar.
Låt gå för att de kommunala tjuvarna och deras kumpaner i privat entreprenörsverksamhet är amoraliska individer, men något måste ändå vara ruttet i ett system som låter dessa brottslingar husera i det ena kommunala bolaget och den ena kommunala förvaltningen efter den andra.
Sociologerna hävdar som bekant sociala förklaringar till tjuveriet, söker den individuella amoraliteten i fattigdom och social utsatthet. Men sådana förklaringar duger inte vad gäller herrskapstjuvarna. Här handlar detom högavlönade chefer och redan penningstinna direktörer som tillsammans plundrar skattebetalarna, däribland de allra sämst ställda i samhället.
Vad driver miljonären att stjäla från fattigpensionären? Det är så frågan måste ställas och svaret måste sökas i systemet och i den amoralitet som systemet alldeles uppenbart producerar.
Låt oss direkt säga att vi inte tror att Göteborg utgör något undantag. Korruptionshärvor har avslöjats också i andra kommuner och korruption lär pågå i de flesta. Det vi hittills sett är bara toppen på ett isberg.
Men det är ändå ingen tillfällighet att just Göteborg numera framstår som Sveriges korruptionscentrum. I Göteborg är samarbetet mellan kommun och näringsliv av tradition mycket intimt och mycket kollegialt, vilket skapar ändlösa möjligheter för amoraliska individer att slå sina påsar ihop i tjuvbranschen. Lägg därtill en förvaltningstradition som låter handslaget gå före förankrade beslut och protokoll och kontrollmekanismerna är av de lättmanipulerade slaget.
Ändå tror vi inte att den sk göteborgsandan är huvudorsak, utan bara är en bidragande faktor. Amoraliteten går djupare, har sina rötter i den tjuvmoral som är ett med kapitalismen.
Att berika sig själv är kapitalismens ideal framför alla andra. Det betyder inte att kapitalismen uppmanar till tjuveri och då rakt inte till tjuveri av privat egendom, det räcker så gott med stöld av arbete. Men det betyder att gränserna mellan moral och omoral suddas ut.
Att smita från skatt betraktas inte som ett brott i de fina salongerna. Skattesmitaren betraktas snarare som en ädel försvarare av privat rätt och egendom, som Ingvar Kamprad. Varför skulle då stöld av skattepengar vara så mycket värre?
Det sägs att tillfället gör tjuven. Det gäller tveklöst korruptionshärvorna i Göteborg. Genom bolagisering av kommunala förvaltningar och genom att ersätta egna anställda med privata entreprenader har marknadsvurmande politiker skapat tusen och tillfällen för tjänstemän och direktörer att slå sina tjuvpåsar ihop, något som bland annat facken på Spårvägen upprepat varnat för.
Den bästa medicinen mot kommunal korruption är att hålla den privata profiten borta från all kommunal verksamhet.
Att kommunerna nu hamnar i korruptionsträskets mitt är inte så konstigt. Privatiseringspolitiken har bara några årtionden på nacken, vilket gör att de förslagna ännu inte lärt sig att fullt ut dölja sina brott.
Men minns för all del Skandiaskandalen, där giriga direktörer blåste såväl försäkringstagare som aktieägare på miljardbelopp. Herrskapstjuveriet kräver inte kommunal medverkan, det pågår i alla kapitalistisk verksamhet, ibland som legalt tjuveri – i form av roffande bonusar och fallskärmar – men också och inte minst som skatteflykt, momsfiffel, bokföringsbedrägerier, insideraffärer, kartellbildningar och andra ekonomiska brott.
Den registrerade brottsligheten i Sverige är de fattigas brott. Men vid sidan av den registrerade pågår en mycket större och i stort sett opåtald brottslighet, utförd av rika människor och riktad mot fattiga. Vet att bara momsbedrägerierna beräknas kosta staten 59 miljarder kronor per år, pengar som stjäls från skola, vård och omsorg.
Man kan inte annat än känna avsky för de skurkar som för girig egennytta plundrar kommunala bolag och förvaltningar, som i Göteborg, utan skrupler gentemot dem som drabbas. Vi är i allmänhet inte mycket för ropen på hårdare straff, men gentemot herrskapstjuveriet, där påföljderna är skrattretande milda (i de få fall där tjuveriet uppdagas) är rejäla straffskärpningar på sin plats.
