I det franska presidentvalet försökte Nicolas Sarkozy vända usla opinionssiffror genom fiske i Nationella Frontens främlingsfientliga vatten. Det gick åt skogen. Föremålet för frieriet föredrog originalet framför kopian. Marine Le Pen tackade och tog emot.

Huruvida Jan Björklund reflekterat över Sarkozys tilltag och öde låter vi vara osagt. Förmodligen tänker han mer på företrädaren Lars Leijonborg, som i valet 2002 mer än fördubblade Folkpartiets väljarstöd genom lån från Sverigedemokraterna. I vart fall traskar Björklund i Sarkozys och Leijonborgs fotspår när han och Folkpartiet nu presenterar ett nytt integrationspolitiskt program.

Eller snarare nygammalt. För programmet innehåller inget nytt, utan bara det gamla vanliga hopkoket av tuffare tag mot invandrare. De som inte frivilligt låter sig integreras skall tvingas till det, anser Björklund.

Det råder ingen tvekan om att svensk integrationspolitik är ett fiasko, om den alls existerar. Framförallt nyanlända flyktingar hålls i arbetslöshet i åratal och tvingas tränga ihop sig i för små lägenheter i segregerade områden, med allt vad det innebär av sociala problem.

Kärnfrågan är vad arbetslösheten beror på. Är den självvald eller påtvingad?

Björklund har sitt svar klart. Arbetslösa invandrare har sig själva att skylla, som alla arbetslösa, de saknar tillräckliga incitament för arbete och måste därför få smaka piskan för att bli mer arbetsvilliga.

Förslagen är därefter. Folkpartiet vill inför aktivitetskrav som villkor för socialbidrag, motsvarande ett heltidsarbete; vill slopa etableringsersättning för den som nekar ett endaste jobb, om så 100 mil hemifrån; vill avskaffa den retroaktiva föräldrapenningen, för att tvinga invandrarmammor ur hemmet; och vill naturligtvis införa språktest som villkor för medborgarskap, fattas bara annat. Man skall inte överge ett vinnande koncept.

Genom att trycka ner de arbetslösa invandrarna ännu djupare ner i misären skall de göras mer arbetsvilliga. Det är det hela. Huruvida det finns några arbeten att få ingår inte i konceptet. Arbetslösheten beror inte på för få jobb, utan på för kräsna arbetare, som vad gäller den så kallade arbetslinjen.

Nu hör det till pjäsen att invandrarna alls inte är kräsna. Tvärtom visar en stor undersökning från Stockholms universitet att hela 70 procent av de utrikes födda är överkvalificerade för de jobb de lyckats få.

De utrikes födda är i genomsnitt bättre utbildade än de inrikes födda, framförallt de från fjärran länder, men de får sällan jobb inom de yrken de är utbildade till. Istället får läkare jobba som taxichaufförer och ingenjörer som städare. Det handlar om en utbildningsresurs värd 30 miljarder kronor, som den svenska arbetsmarknaden inte använder. Men om detta slöseri har Jan Björklund inget att säga. För givetvis kan det inte vara fel på den svenska (kapitalistiska) arbetsmarknaden.

Vi håller med Jan Björklund om att arbete är nyckeln till integration. Men se då till att skaffa fram fler arbeten och angrip de förhållanden som gör att människor inte får jobb i sina yrken för att de har fel namn. Att genom ekonomiskt tvång inrätta en extrem låglönesektor bara för invandrare är segregation, inte integration.

Vi håller också med om svenska språkets betydelse. Arbetare måste kunna tala med varandra för att kunna arbeta och agera tillsammans. Men inte för medborgarskap. Demokratiska rättigheter skall inte villkoras via tester av något slag.

Folkpartiets integrationspolitiska program har inte stöd i alliansen, utan är ett politiskt utspel från ett parti som ligger risigt till i opinionen. Björklund fiskar i grumligt vatten, som på sin tid Lars Leijonborg.

Men det som gick 2002 går knappast 2014. När Björklund ger sanktion åt Sverigedemokraternas problemformuleringar är det Jimmie Åkesson som sitter i vinnarstolen. För att den adresserade väljargruppen som regel föredrar originalet framför kopian.

Vi kan bara hoppas att det går för Björklund som för Sarkozy. Kampen mot främlingsfientligheten får andra krafter ta hand om.