Så har krigslarmet tystnat i Gaza, åtminstone tillfälligt. De israeliska stridsvagnarna rullar hemåt, lämnande Gaza som en rykande ruinhög. Förödelsen är ofattbar, de mänskliga skadorna vidriga. Detta krig har  inte bara dödat och lemlästat, det lämnar ärr i själarna hos alla som   överlevt, inte minst hos barnen.

Inför förödelsen gråter den liberala pressen krokodiltårar. Det talas om krigets vansinne och om ett krig utan vinnare.

”För Hamasledarna räcker det med att kliva ut ur ruinerna och se sig omkring för att inse att deras segerrop är minst sagt ihåliga”, skriver  Göteborgs-Posten (18/1).

Alla människor som värnar livet och humaniteten kan lockas att hålla med. Var rätten att göra motstånd värd detta fruktansvärda pris?

Vi sörjer med de döda och deras efterlevande, men vi svarar ändå ja på frågan. Priset var värt att betala. För att befolkningen på Gaza och med den hela det palestinska folket stod inför ett ännu mer fruktansvärt öde, stod inför förintelsen, inte i fysisk mening, men väl i nationell. Israels mål var att förinta det palestinska motståndet och med det drömmen om ett fritt Palestina; krigets syfte var att återbörda det palestinska folket till det nationella icke-tillstånd som rådde före 1967, till den nationella förintelsens totala hopplöshet.

Israel misslyckades med detta syfte. Vilket utgör en seger, inte i första hand för Hamas och de andra motståndsorganisationer som kämpat sida vid sida med Hamas, som PFLP, utan för det palestinska folket som helhet, precis som Hamasledaren Ismail Haniyah sa i det uttalande som den liberala pressen  förfasar sig över.

Genom att uthärda terrorkrigets fasor räddade befolkningen i Gaza det palestinska folkets dröm om ett fritt Palestina; segrade befolkningen i Gaza över Israels förintelsestrategi.

Vi brinner för den seger som en dag skall skänka det palestinska folket tryggheten i ett fritt och suveränt Palestina. Men tyvärr är det ännu långt till denna seger. Varför det gäller att bygga solidariteten med Palestina än starkare. För att försvara det som vunnits och för att tvinga Israel på reträtt.

Om detta skall det inte råda några tvivel. Det finns ingen lösning på denna konflikt, det finns inte ens någon varaktig vapenvila, utan att Israel tvingas på reträtt.

För att en varaktig vapenvila skall vara möjlig måste Israel tvingas att häva blockaden av Gaza, fullt ut och reservationslöst. Så länge Israel håller Gaza som ett hermetiskt tillslutet koncentrationsläger, så finns inget alternativ till väpnat motstånd. Koncentrationslägerfångarna måste göra uppror. För sina liv. 

Talet om att det samtidigt är nödvändigt att stoppa ”vapensmugglingen”  till Gaza är hyckleri. Se på bilderna från Gazas ruiner! Vems vapen är  det som demolerar? Vems vapen utgör ett hinder för fred?

Den som vill demilitarisera denna konflikt måste först kräva ett totalt vapenembargo mot och en avväpning av Israel. För hur skall två parter kunna mötas på lika villkor, om den ene är avväpnad och den andre rustad till tänderna?

I detta sammanhang anser vi det självklart att FN ställer Ehud Olmert och det israeliska ledarskapet till ansvar för de uppenbara krigsbrott  som Israel begått i Gaza. För vem kan begära att det palestinska folkets representanter skall förhandla med krigsförbrytare?

De flesta är idag överens om att lösningen av konflikten ligger i en palestinsk stat vid sidan av Israel. Vi är alls inte övertygade om att detta är den bästa och bestående lösningen. Men i nuläget är en självständig palestinsk stat ändå nödvändig. För att ge det palestinska folket det liv och det skydd som förnekats palestinier i över 60 år.

Men för att denna lösning skall bli möjlig måste Israel först erkänna Palestinas rätt att existera, inte som en av Israel kont-rollerad låtsasstat, utan som en fri och suverän stat med samma rättigheter som alla andra fria stater, inklusive rätten att bygga upp en militär kapacitet till frihetens försvar.

Israel måste därtill tvingas att följa FN:s resolutioner och beslut, som kräver att Israel drar sig tillbaka från allt territorium som ockuperades i kriget 1967, som kräver att alla israeliska bosättningar på ockuperad mark upplöses, att apartheidmuren rivs och som garanterar palestinska flyktingar rätten att återvända till det land som Israel berövat dem.

I en situation då Israel konsekvent vägrar att uppfylla ett enda av dess ålägganden anser vi det otillbörligt att ställa några som helst krav på palestinierna. Man måste börja i rätt ända. 

Som sagt: Själva förutsättningen för en lösning av denna konflikt är att Israel tvingas på reträtt. Vilket kallar på fortsatt och förstärkt solidaritet. Redan nu på lördag, om och där möjligheterna finns.

USA och EU har inte minsta tanke på att skapa en rättvis lösning på denna konflikt. En rättvis lösning måste tvingas fram av den internationella opinionen.

För övrigt säger vi: Stoppa matchen!

Bara tanken på att Sverige skall spela Davis Cup-tennis mot Israel i Malmö 6-8 mars är en skam för Sverige och svensk idrottsrörelse.  

20 januari 2009
Proletären nr 4