Hoppa till huvudinnehåll

Kommunistisk majoritetsregering vill ta Nepal ur fattigdomen

Nepal styrs sedan februari av en regering ledd av landets två stora kommunistpartier. På agendan står fattigdomsbekämpning och utvecklade relationer med den privata sektorn, berättar Rabindra Adhikari, från Nepals kommunistiska parti (Förenade marxist-leninister).

Rabindra Adhikari och Pashupati Chaulagain från Nepals kommunistiska parti (Förenade marxist-leninister), som nyligen slagits samman med landets maoistparti.
August Eliasson

I ett halvår har Nepal styrts av en kommunistisk majoritetsregering som lovar stabilitet och ekonomisk utveckling i det fattiga landet inklämt mellan stormakterna Kina och Indien.

– Folket har gett oss mandat på alla nivåer, säger Rabindra Adhikari, medlem i Nepals kommunistiska partis (förenade marxist-lenininster) internationella utskott, när Proletären träffar honom och hans partikamrat Pashupati Chaulagain i Sri Lanka där de deltar i förstamajfirandet med lankesiska JVP.

I valet 2017 blev Nepals kommunistiska parti (Förenade marxist-leninister) största parti och i februari stod det klart att partiet bildar regering med det andra stora kommunistpartiet i landet, Nepals kommunistiska parti (Maoistiskt centrum). De två partierna har nu slagits samman till ett nytt parti, kort och gott Nepals kommunistiska parti, som med med stöd av några mindre partier styr med två tredjedelars majoritet.

– Nepal är ett av världens minst utvecklade länder och situationen har länge varit instabil. Vi hoppas kunna stabilisera landet, få igenom en ny konstitution och utveckla ekonomin.

Kommunisterna har historiskt sett dominerat motståndet mot kungadiktaturen som styrde landet fram till 2006. NKP (Förenade marxist-leninister) har traditionellt sett varit reformistiskt inriktat till skillnad från NKP (Maoistiskt centrum) vars föregångare bedrev gerillakrig mot kung Gyanendra. Sedan fredsuppgörelsen 2006, som innebar att monarkin ersattes med borgerlig parlamentarisk demokrati, har båda partierna både ingått i kortvariga regeringar och genomgått splittringar. Den halvår gamla vänsterregeringen kan bli den första stabila regeringen på många år.

– Regeringen prioriterar folkets grundläggande behov, som att göra något åt prisökningarna och korruptionen, säger Rabindra Adhikari som påpekar att Nepals befolkning själva måste vara en del av processen, genom fackföreningar och partiorganisationer.

Hur ser möjligheterna ut för att bygga socialism i Nepal?

– I förslaget till konstitution skriver vi att Nepal ska röra sig mot socialism. Vi har många akuta problem så det kan bara ske gradvis. Först och främst måste vi eliminera fattigdomen. Vi måste höja arbetares löner, ge bättre villkor åt bönder, öka landets export, minska handelsunderskottet med grannländerna och bekämpa korruptionen.

Kommunisternas program skulle kunna beskrivas som nationalistiskt i bemärkelsen nationsbyggande. Därför vill regeringen bibehålla goda relationer med den privata sektorn.

– Vi har ett gemensamt intresse i att bygga ekonomin starkare, så vi får inte skrämma iväg dem. Men vi kräver att de följer regeringens regler.

Den försiktigt reformistiska politiken till trots har kommunisterna skaffat sig fiender. De borgerliga partierna försöker skrämma med diktaturkortet och internationellt har regeringen anklagats för att vilja närma sig Kina, istället för Indien som traditionellt dominerat nepalesisk politik.

– Det finns kapitalistiska krafter som gör allt för att sabotera för regeringen. De provocerar genom media och sprider falska rykten som att vi vill införa diktatur. De säger också att vi är antireligösa och vill sabotera relationerna med grannländerna, säger Rabindra Adhikari och påpekar att regeringen vill ha goda relationer med båda sina grannar.

Kan det bli konfrontation med de kapitalistiska krafterna i framtiden?

– Jag tror inte att vi kan förneka den privata sektorns betydelse i framtiden heller, men de måste följa regeringens regler. Om de inte gör det, kommer vi att agera mot dem.