Hoppa till huvudinnehåll
Av
alexandra.nylund@proletaren.se

Krönika: Sämre villkor lockar ingen

Restaurangbranschen lider av personalbrist. Krögaren Johan Jureskogs lösning? Sänk lönerna och försämra villkoren.


Det råder akut personalbrist i restaurangbranschen. Detta delvis för att många som blev tvungna att lämna branschen under pandemin väljer att inte komma tillbaka. Tråkigt, men knappast förvånande. Det var brist på kockar i Sverige redan före pandemin och nu saknas inte bara kockar utan all personal inom den sargade bransch som en gång i tiden var min egen.

På Platsbanken finns över 11.000 restaurangjobb utannonserade men det är få som söker dem. Något krögaren och entreprenören Johan Jureskog ondgör sig över. Till Aftonbladet säger han att ”facket har satt en så sjuk minimilön” att det är svårt att anställa tillräckligt med personal.

Han menar också att personalbristen handlar om att dagens ungdomar har andra (läs högre) förväntningar på arbetsgivare än tidigare generationer: ”När jag utbildade mig var det arbetsgivarens marknad”.

Så, Johan Jureskog tycker att minimilönen ska sänkas och att arbetare inom restaurang inte ska ställa så höga krav på arbetsgivarna. Sämre villkor och lägre löner ska alltså locka fler in i en bransch känd för låga löner och dåliga villkor?

Logiken i detta resonemang lyser med sin frånvaro, lika starkt som en värmelampa över en fullbelamrad servicelucka.

Jag har själv knegat krog i drygt 13 år. Jag har jobbat som diskplockare, servitris, barback, bartender, hovmästarinna, barchef, kallskänka och kock. Vad har alla dessa yrken gemensamt? Slit, stress och åter slit. Oftast på mycket obekväma arbetstider med arbetsmarknadens sämsta OB-tillägg, ibland utan rast.

Något annat de har gemensamt är att de är relativt lågavlönade och flera av dem har väldigt låg status. Du förväntas jobba ofta och länge, du förväntas kunna trolla och du kommer med stor sannolikhet känna dig tvungen att jobba trots att du är sjuk – man vill inte sätta sina arbetskamrater i skiten.

Men, något annat dessa yrken har gemensamt är att de är oerhört utvecklande och roliga. I restaurangbranschen finns så mycket kunskap och kompetens som riskerar att gå förlorad då många väljer att byta bana. Missförstå mig rätt, jag älskar de restaurangyrken jag har haft, jag har bara inget till övers för en bransch som på ett så effektivt sätt suger musten ur dem som arbetar i den.

Det finns också en toxisk jargong inom branschen som måste vara krögarnas bästa vän, jag brukar likna den vid Stockholmssyndromet. ”Jag jobbade långpanna med 40 graders feber”, ”jag har jobbat 16 dagar i sträck”, ”igår jobbade jag 18 timmar”.

Detta är exempel på saker man som restaurangare ska vara stolt över. Att vara den som slitit hårdast är respektingivande. Det är också ett exempel på de många problemen med branschen – att som arbetare förväntas skryta med hur mycket man låtit sig utnyttjas.

Det är dessutom inte ovanligt att bli lurad på timmar och pengar, att skada sig eller att bli hemskickad utan lön när det är lite att göra.

Så, är det sämre villkor vi behöver för att locka folk att stanna i branschen? Knappast.

När jag läser Jureskogs ord om att det minsann var ”arbetsgivarnas marknad” förr kan jag bara ställa mig frågan, vilken arbetsmarknad är det dessa arbetsgivare har skapat? Jo, den som drabbar dem själva nu.