Varför förlorade Chávez folkomröstningen?

Valförlusten kom utan tvekan som en chock för många revolutionärer i Venezuela, men också för progressiva världen över som stödjer den venezuelanska samhällsomvandlingen. Alliansen bakom Chávez och revolutionen hade ju, fram till i söndags, vunnit varenda val och folkomröstning i nio års tid.

Det första man bör komma ihåg när man analyserar valförlusten är att revolutionen aldrig varit någon parlamentarisk, problemfri framgångssaga. Tvärtom har den hela tiden varit en hård strid mellan den fattiga folkmajoriteten och dess företrädare på den ena sidan och den tidigare härskande eliten och de privilegierade på den andra. Under dessa nio år har revolutionens anhängare stått inför en kortlivad statskupp, ekonomiskt sabotage, namninsamlingsfusk och åtskilliga försök att med våld skapa kaos.

Oppositionen enades
När folkomröstningen om konstitutionsreformen utlystes i augusti var det inte självklart att den splittrade oppositionen skulle samla sig och uppmana till en nej-röst. Våldsamma studentprotester och högljudda anklagelser om planerat fusk och diktaturfasoner gav föraningar om att en uppmaning till bojkott var att vänta. Att först bojkotta och därefter stämpla en folkomröstning eller ett val som illegitimt är en metod oppositionen använt förr.

I folkomröstningskampanjens slutskede såg nej-sidan en chans att vinna och beslöt att kraftsamla. Men de vägrade att i förväg säga att de skulle acceptera valresultatet vid en seger för ja-sidan. Tvärtom fanns detaljerade planer för våldsamma protester mot ”valfusket”. Den venezuelanska underrättelsetjänsten offentliggjorde förra veckan ett internt CIA-dokument, daterat 20 november, som beskriver hur en sådan destabilisering skulle iscensättas. I dokumentet nämns såväl USA:s ambassad i Caracas som venezuelanska oppositionspartier och studentledare som aktörer.

Med nej-sidans knappa seger kunde dessa planer åtminstone för stunden läggas på hyllas.

Vad gick fel?
Vad var det då som fick det venezuelanska folket att rösta nej till konstitutionsreformen?

Denna fråga kommer att debatteras och analyseras på djupet i Venezuela framöver, vilket vi får återkomma till. Men några tankar går att formulera redan nu.

• Massiv propaganda
Tanken på en konstitutionsreform lades fram första gången i januari i år, när Chávez installerades som president för de kommande sex åren. Den presenterades som en av ”fem motorer” i en långsiktig plan för Venezuelas omvandling från ett kapitalistiskt till ett socialistiskt land.

En huvudsida med reformen var att formalisera och stärka folkmakten via de framväxande lokala råden. Utan att lägga makten i folkets händer går det inte att bygga socialismen, menar konstitutionsreformens förespråkare.  För att diskutera och förankra reformplanerna arrangerade ja-sidan över 11.000 offentliga möten runt om i Venezuela.

Trots detta lyckades oppositionen frammana en helt annan bild av reformens syfte, mycket tack vare att man fortfarande kontrollerar merparten av medierna.

Dels påstods att Chávez främst försökte skaffa sig diktatorisk makt och göra sig till livstidspresident genom att tillåta obegränsat antal omval. Denna bild, att reformen var detsamma som en inskränkning av demokratin, spreds vidare av medier världen över.

Dels genomfördes en ren skrämselkampanj om allt otäckt ett ja till reformen skulle innebära, ofta med antikommunistiska inslag. Stort uppslagna annonser varnade för att privata hus och bilar skulle konfiskeras, att religionsfriheten skulle inskränkas samt att socialism betyder matbrist. Det sistnämnda påståendet illustrerat med en bild på tomma butikshyllor på Kuba.

Ett av de värsta exemplen var en annons i Últimas Noticias, den största dagstidningen. Trots att den är privat ses tidningen som relativt nyanserad och läses av många anhängare till revolutionen. I en annons över två sidor stod det: ”Om du är mamma kommer du att förlora! Därför att du kommer att mista ditt hus, din familj och dina barn (barnen kommer att tillhöra staten).”

Venezuelaexperten George Ciccariello, verksam vid University of California, konsterade dagen efter omröstningen att det spridits mycket desinformation kring innehållet i reformen. Till exempel har flygblad cirkulerat där innehållet i paragraferna som omröstningen gällde totalt förvanskats.

• Lågt valdeltagande
Valdeltagandet var endast 56 procent, 18 procent lägre än i presidentvalet förra året. Chávez och ja-sidan hade tidigare varnat för att ett lågt valdeltagande var det största hotet mot en ja-seger. Och mycket riktigt blev rösttappet enormt jämfört med presidentvalet. 7,3 miljoner röster för Chávez i december 2006 sjönk till 4,3 miljoner för reformen.

Oppositionen däremot lyckades mobilisera sin väljarbas inom över- och medelklassen. Nej-sidan fick 4,5 miljoner röster. Det är 200.000 fler än de som stödde Manuel Rosales i presidentvalet.

Att många av revolutionens anhängare stannade hemma lär ha många orsaker. Bristande förmåga hos ja-sidan att föra ut betydelsen av reformen och bemöta skrämselpropagandan är en. Att de tidigare valsegrarna kan ha skapat en övertro på möjligheten att vinna ännu en seger är en annan. Det finns också ett missnöje med korruption och att utlovade förändringar ännu inte genomförts. För trots att de fattigas levnadsförhållanden förbättrats dramatiskt under de senaste åren är behoven fortfarande enorma.

• Radikalisering
Konstitutionsreformen var som sades ovan en del av en större plan för att bygga socialismen. Denna radikalisering av revolutionen har fått högerflanken av alliansen bakom Chávez att byta fot.

En sådan utveckling är knappast överraskande. Att stoppa de utländska bolagens oljeplundring och stödja en progressiv reformpolitik för att lindra den värsta misären är en sak, att kraftigt inskränka kapitalets frihet och börja bryta sönder den gamla statsapparaten för att lägga makten i folkets händer är en annan.

De första att fly fältet var det socialdemokratiska Podemos. Partiet fick i senaste presidentvalet stöd av var femte av de som röstade för Chávez. Många chavister anklagar Podemos för att vara medelklassbyråkrater som med folkmaktens införande är rädda för att förlora sina nuvarande politiska poster och privilegier.

Den mest uppmärksammade och kanske mest betydelsefulla fanflyktingen är dock ex-generalen Raul Baduel, som är brett respekterad i Venezuela. Han spelade en central roll för de militära styrkor som i april 2002 vägrade lyda  kuppmakarna och såg till att Chávez återfördes till presidentpalatset. I juli i år avgick Baduel som försvarsminister och kritiserade den vision för 2000-talets socialism som regeringen lagt fram. I oktober blev han en frontfigur för oppositionen mot konstitutionsreformen, när han offentligt fördömde planerna.

Självklart påverkar Podemos och Baduels ändrade ståndpunkter de som tidigare vacklat.

Det finns också kritiker som inte träder fram öppet. Revolutionära aktivister på basplanet menar att lokala ledare, som officiellt säger sig stå bakom Chávez och socialismen, precis som Podemos företrädare är rädda för att förlora sina positioner och därför genomfört halvhjärtade eller usla kampanjer för ett ja till konstitutiuonen.

Socialismen målet
Vad händer nu? Betyder bakslaget i folkomröstningen att den venezuelanska revolutionen stannar upp?

Nej, svarade en bestämd Chávez natten mot måndag. Samtidigt som han erkände sig slagen på mållinjen och gratulerade sina motståndare slog han fast att han inte gett upp visionen om ett socialistiskt Venezuela. Chávez använde samma berömda ord som han yttrande i samband med det militärledda upproret 1992. ”Vi kunde inte göra det – för stunden.”

Han förklarade att han fortsatt tror på konstitutionsreformen och tänker kämpa vidare för att bygga socialismen under sina kvarvarande år som president, även om det nu kommer att ta längre tid. I diskussionen om varför reformen inte fick stöd konstaterade han att valet av tidpunkt kan ha varit fel, att processen gått för fort.

Ett direkt resultat av nederlaget är att Chávez inte har rätt att kandidera i presidentvalet 2012. Det är naturligtvis negativt att den som personifierar den bolivarianska revolutionen inte längre kommer att kunna leda den. Men det finns också en positiv sida i detta, då det ökar behovet av att på allvar göra upp med en av den venezuelanska revolutionens största svagheter, vilket är just fixeringen kring Chávez.

Den lösning som tidigare pekats ut är grundandet av massorganisationen Venezuelas förenade socialistparti (PSUV). Förhoppningsvis kommer partiet inför bildandet i början av nästa år att granska och dra lärdomar av varför revolutionen drabbades av detta bakslag.

PATRIK PAULOV
Proletären 49, 2007


USA-företag spred lögner om konstitutionsreformen
Att det var mycket som stod på spel i folkomröstningen om kons-titutionsreformen blir tydligt om man ser till vilka krafter som försökte påverka dess utgång.

I en artikel på venezuelanalysis.com avslöjar Michael Fox vilka som låg bakom en av de anonyma och lögnaktiga annonserna inför omröstningen. Under rubriken ”Vem vinner och förlorar” påstås att reformen bland annat innebär att 9,5 miljon venezuelaner kommer att förlora sina jobb, att små och stora företag liksom kooperativ konfiskeras, att studenter inte får välja vad de ska studera och att barnen kommer att tas från mödrarna.

Efter varje påstående hänvisas till en artikel i förslaget till konstitutionsreform, som är direkt felaktigt.

Valmyndigheten stämplade annonsen som olaglig propaganda, fast då var den redan publicerad och spridd. Det intressanta är dock att valmyndigheten via skatteregistreringen fått fram att annonsen betalats av Industriförbundet i delstaten Carabobo (CIEC).

Bland dess medlemsföretag finns de största och mäktigaste USA-företag som verkar i Venezuela, men också storförtag från andra länder. Bland dem finns Ford, General Motors, DiamlerChrysler, Goodyear, Shell, Coca-Cola, Heinz, Citibank, DHL med flera.

Avslöjande i sammanhanget är att USA:s Venezuelaambassadör, Patrick Duddy, besökte Carabobo en tid före folkomröstningen och annonspubliceringen. Ett av de möten ambassadören höll var med CIEC:s styrelse.


Valresultatet
Enligt Venezuelas valmyndighet (CNE) lades 8,9 miljoner giltiga röster i folkomröstningen om konstitutions-reformen 2 december. Totalt röstade 9,2 miljoner vilket ger ett valdeltagande på 56 procent.

Omröstningen om konstitutionsreformen var uppdelad i två block.

Block 1 (som innehöll de avgörande ändringarna om folkmakten, kortad arbetstid, riksbanken under demokratisk kontroll mm):
50,7 procent röstade nej.
49,3 procent röstade ja.

Skillnaden mellan de både var endast 125.000 röster.
Block 2 (som innehöll möjlighet att införa undantagstillstånd, demokrati på universiteten mm):
51,1 procent röstade nej
48,9 procent röstade ja.

I presidentvalet i december 2006 avlades 11,6 miljoner giltiga röster, Valdeltagandet var 74 procent.
Då segrade Chávez med 62,9 procent mot 36,9 procent för oppositionens huvudkandidat Manuel Rosales.