Hoppa till huvudinnehåll
Av

En frihetsledare har för alltid tystnat

Nelson Mandela är död. Hans sörjs över hela världen, men alldeles särskilt i Sydafrika, som ledare, inspiratör och symbol för miljonmassornas frihetskamp. Teddy-John Frank som var Kommunistiska Partiets internationella sekreterare under kampen mot apartheid gör en personligt färgat minnesteckning över Kommunisternas långvariga solidaritetsarbete för ANC.


Mandela har tveklöst redan blivit inskriven i historien som en av 1900-talets stora frihetsledare. Nu hyllas han av alla politiska ledare och regeringar över hela världen. Ibland blir ärebetygelserna så uppblåsta att de blir omöjliga. Mandela upplevde för övrigt själv detta under sina sista levnadsår, och protesterade mot att bli framställd som ett slags helgon eller jesusgestalt. ”Jag är en vanlig människa, med en vanlig människas både fel och förtjänster”, förklarade han.

Det finns naturligtvis också en fara i detta. Vad sker nu, efter hans bortgång? Vem eller vilka krafter kommer att försöka tillskriva sig rätten till hans politiska arv? Den ideologiska maktkampen har knappt ens börjat.

Låt oss hoppas att Mandelas namn och minnet av honom inte kommer att smutsas ner.

Sina första uppväxtår hade Nelson Mandela i Transkei. Genom släktskap och vänskap stod hans familj nära den tidens hövdingar och infödda ledare i regionen, vilket möjliggjorde att han kunde få förutsättningar att studera vid universitet Fort Hare. Där hörde han för första gången talas om ANC (African National Congress) en relativt nybildad organisation och dess program.

När han så småningom ägnade sig åt juridikstudier i Johannesburg mötte han Gaur Radele, som var medlem i både ANC och kommunistpartiet. På den juristbyrå där han praktiserade, varnades Mandela: ”Se upp för Gaur och hans kollega Walter (Sisulu), de är bråkmakare och orosstiftare.”

”Jag började nu bli medveten om rasförtrycket och dess historia i vårt land”, konstaterade Mandela. ”Men kommunistpartiet såg Sydafrikas problem också genom sina klasskampslinser”. Den första större politiska manifestationem blev en bussbojkott i stadsdelen Alexandra 1943. Mandela var med och demonstrerade, mötte polisbrutaliteten. För att avlägga en jurist-examen skrev Mandela in sig vid Witwaterstranduniversitet 1943, där han också mötte ett antal radikala vita studenter, bla Joe Slovo, Bram Fischer och Ruth Fischer, alla medlemmar i kommunistpartiet.

”Jag kände osäkerhet vid denna tid till kommunistpartiet”, skrev Mandela. ”De flesta där verkade vara vita, och jag såg fortfarande den nationella frågan som en fråga om svarta eller vita. Men jag lärde mig mycket av dem”. Året därefter – 1944 – var Mandela med och skrev grunddokumenten för ANC:s ungdomsförbund (Youth League) som bildades samma år. Tillsammans med bla Walter Sisulu och Oliver Tambo.

Det var kanske den stora gruvstrejken i Witwaterstrand 1946 som på allvar öppnade ögonen för Mandela att kampen för frihet också var en klassfråga. 70.000 gruvarbetare strejkade, inte enbart för lönerna utan för rätten att bo, resa utan rasrestriktioner – ja få vara fullvärdig människa. En av strejkledarna var J.B. Marks, aktiv i kommunistpartiet, som bildat fackförbundet AMWU (African Mineworkers Union).

Polisens brutalitet mot de strejkande, arresteringar och bannlysningar av deras ledare, betydde mycket för Mandelas växande insikt att det krävdes grundläggande förändringar av hela samhällsstrukturen.

Valet 1948 och dess resultat kom sedan att för alltid förändra Mandelas framtid. Det var i det valet som de vitas Nationalistparti, under ledning av Malan segrade (svarta och färgade hade inte rösträtt). Ett parti som under det andra världskriget öppet stött Hitler och Nazityskland och som kraftfullt bekämpat general Smuts och dåvarande regeringspartiet United Party som ställt Sydafrika på de allierades sida!

Det var Nationalistpartiet som i denna valrörelse introducerade begreppet apartheid som politisk modell för Sydafrika. Och som efter valsegern såg till att omsätta detta fruktansvärda omänskliga synsätt till konkret och praktisk politik!

Några år senare fick Nelson Mandela lära känna vad detta betydde för alla svarta, vare sig de var välutbildade (som han själv med egen advokatfirma tillsammans med bla Walter Sisulu) eller fattiga, outbildade lantarbetare. Han bannlystes för att under den så kallade lagtrotskampanjen 1952 ha brutit mot 1950 års lag om ”undertryckande av kommunismen” och istället ha verkat för ”främjandet av kommunismens mål”. Bannlysning var både yrkesförbud och reseförbud.

Nationalistpartiet genomförde dessa år all den lagstiftning för rasseparation, diskriminering och förtryck som kännetecknade Sydafrika fram till apartheidsystemets slutliga juridiska nederlag 1994.

1955. ANC antar på sin kongress sitt Frihetsmanifest (Freedom Charter). Det utgör ett dokument för grundläggande mänskliga rättigheter, verklig demokrati och folkmakt. Några korta citat:

”Endast en demokratisk stat, grundad på folkets vilja, kan tillförsäkra alla deras födslorätt utan åtskillnad på grund av färg, ras, kön eller religion.[…] Hela folket skall ha rätt att delta i administrationen av landet”.

Och vidare:
”Vårt lands rikedomar, alla sydafrikaners arvedel skall lämnas tillbaka till folket. Mineraltillgångarna, bankerna och monopolindustrin skall övergå i hela folkets ägo.[…] All mark omfördelas bland dem som brukar den, för att utplåna svält och markbrist.”

Frihetsmanifestet var det grundläggande ANC-dokument som samlade den svarta folkmajoriteten under hela den hårda kampen. Det är därför en stor tragedi att just den tid som dess förverkligande kunde ha uppnåtts – efter apartheidsregimens nederlag i början av 1990-talet – kraven från omvärldens kapitalistiska och imperialistiska makteuforiska krafter slog till och såg till att förhindra detta med förödande kraft.

Nyligen lämnades en kommissionsrapport som visar att fattigdomen bland majoriteten av de svarta i Sydafrika idag är större än för 20 år sedan! Vad blev det av löftena om att rikedomarna skulle återlämnas till folket? Att gruvor, banker och monopolindustrin, ekonomins ryggrad i landet, skulle nationaliseras? Marknadsliberalismens och den så kallade globaliseringens profeter satte in alla krafter för att förhindra detta.

Tänk om ANC och Sydafrika istället gått i spetsen och genomfört sin politiska och ekonomiska frihetsprogram som folket kämpat för, offrat så mycket för, dött för. Grannlandet Zimbabwe visar för övrigt på hur dessa reaktionära, folkfientliga element agerar: det var först när president Robert Mugabes regering i början av 2000-talet omsatte sina löften om jordfördelning och avskaffandet av kolonialtidens maktstrukturer till konkret handling, som han utmålades i Västvärlden som skurk och diktator.

1960. Sharpevillemassakern 21 mars där apartheidpolisen mördade över 69 civila, många kvinnor, under en demonstration och proteströrelse mot de så kallade passlagarna. En vecka senare gick ANC:s ledare med Albert Luthuli i spetsen ut och brände sina pass, vilket ledde till en landsomfattande kampanj.

Svaret lät inte vänta på sig. Mandela och andra arresterades och förräderianklagelserna ledde till den dom som sedan spärrade in honom och andra i 26 år. Det var med denna rättegång Mandela fick hedersbeteckningen ”Den svarta nejlikan” från de som kämpade för frihet.

Men denna massaker, dessa mord på oskyldiga, obeväpnade människor, fick Mandela och många andra att också dra viktiga slutsatser. Hittills hade kampen mot apartheid förts med verbala medel, med ohörsamhetsaktioner, med bojkotter. Nu insåg man att det också krävs en väpnad kamp för seger.

På Mandelas initiativ bildades ANC:s väpnade gren Umkhonto we Sizwe (Nationens spjut). Inte utan intern debatt. En del av de äldre inom ANC-ledningen hävdade att det var för tidigt, tiden var inte mogen. Mandela skrev:

”Jag använde ett gammalt afrikanskt talesätt: Sebatana ha se bokwe ka diatla (Anfallen från de vilda djuren kan man inte avvärja med bara händerna). Och ett som jag fann på själv: Castro väntade inte, han handlade – och han vann”.

12 juni 1964 dömdes Mandela till livstid för sammansvärjning för att störta regeringen. Resten är som det brukar heta historia. Han spärrades in på fängelseön Robben Island utanför Kap från 1964 till1982; där-efter på Pollsmoor Prison som ligger i Cape Town.

Några år före sitt frisläppande inträffade en episod som Mandela själv berättat. Regimen hade redan försiktigt börjat sondera terrängen, fört något enstaka samtal i tysthet med honom (inte någon förhandling, enbart samtal, det var de mycket noga att understryka, log Mandela). En dag fördes han av några säkerhetspoliser i bil från fängelset. Plötsligt stannade bilen mitt inne i Cape Town och bägge polismännen sade att de bara skall utträda ett kort ärende.

”Där satt jag ensam i bilen. Mitt i staden, utan handbojor. Jag kunde enkelt öppna bildörren och försvinna ut i gatuvimlet. ’Vad är detta’, tänkte jag. Dumhet? Slarv? Eller en fälla? Ett försök att bli av med mig ’under flyktförsök’? Jag satt kvar. När polismännen strax efteråt återvände, log den ene och sa: jaså du valde att sitta kvar…”

Det berättas för övrigt att apartheidregimen i början av 80-talet ville vinna några extra good-willpoäng från västvärlden genom att spela ut det anti-kommunistiska kortet. Det hade ju börjat bli litet besvärande ibland i de internationella relationerna även där med den öppna rasdiskrimineringen och våldet. Till och med USA hade ju vid den här tiden officiellt avskaffat sin segregeringspolitik i Sydstaterna. Och Reagan talade ju om ’ondskans imperium’. Så för att visa att man stod på samma sida som Väst i den kampen, alltså mot Sovjet-unionen och kommunismen, startades en anti-kommunistisk förtalskampanj av det mer vulgära slaget, speciellt riktad till den svarta befolkningen i kåkstäderna. ”ANC är kommunistiskt fick man veta där.

Kommunister är de ondaste människorna som finns. Lenin och Stalin var massmördare. Fidel Castro på Kuba spärrar in folket där… osv.”

Resultatet blev dock inte det önskade. Plötsligt döptes gator och platser i Soweto och andra kåkstäder till Leningatan och Castroparken. För som folk sa: ”jag vet inte så mycket om Lenin och kommunismen, men om regimen här är emot det, då måste det vara något bra.” Så den kampanjen fick snabbt läggas ned.

Mandela frisläpptes 11 februari 1990.

Denna den första dagen höll Mandela ett av sina magnifika tal. (Proletären publicerade det in extenso ett par dagar senare, nr 7 1990.) Talet är en hyllning till alla som deltagit i kampen: ANC, Umkhonto we Sizwe, Sydafrikas kommunistparti, fackföreningar, andra demokratiska krafter. Han understryker vikten av att bekämpa diskriminering och alla former av rasism. Och han betonar framförallt att ”kampen är ännu inte över”. Samhällsstrukturerna har slagits sönder, fattigdomen är utbredd och måste hävas, utplundringen av folkmajoriteten måste brytas.

Han tackade också alla de som alla de svåra åren stött ANC och kampen mot apartheidregimen. ”Vi glömmer inte våra vänner, de som stod på vår sida, när vi stämplades som landsförrädare, ondskans hantlangare, terrorister och mördare.”

Utanför fängelseportarna stod stora folkskaror. Och den kommande tiden var Nelson Mandela i centrum, inte bara i Sydafrika utan över hela världen. Ett av de första länder han besökte var Libyen och dess ledare Muammar Gadaffi. I USA och bland västkapitalismens ledare blev det en sur karamell att suga på. Ghadaffi var ju just en av ’de där’. En av terroristerna, skurkarna. ”Men vi glömmer inte vilka som hjälpte oss när andra svek”, svarade Mandela de som kritiserade.

Vi kan ju glädja oss åt att Sverige också var ett av de första länder som hedrades av Mandela.

En månad senare fick jag själv uppleva Mandelas oerhörda position. Det var på kvällen den 21 mars 1990. På idrottsstadium i Windhoek, Namibia, den historiska kväll när den sydafrikanska apartheidregimens kolonialflagga halades för sista gången och det självständiga Namibias vackra flagga hissades upp. 25.000 människor var där för att deltaga i självständighetsceremonin. Med FN:s utsedde emissarie, finländaren Ahtisaari, med apartheidregimens siste regeringschef de Klerk och FN:s generalsekreterare de Cuellar…

På hedersläktaren satt en rad afrikanska statschefer och regeringsföreträdare. Ambassadörer och andra diplomater från en rad länder. Där satt också vi, inbjudna av befrielserörelsen SWAPO.

Det var ju Sam Nujomas kväll, SWAPO:s ledare och Namibias blivande president. Men flera gånger under kvällstimmarna rusade plötsligt pressuppbådet på närmare 1000 personer först åt högra in-gången, sedan till den vänstra: Mandela kommer, ljöd viskningarna. Fel. Det var när samtliga ceremonier avklarats, alla statschefer och regeringsrepresentanter en efter en gått fram till Nujoma som stod på ett podium mitt på planen och gratulerat, som folkmassans röster steg till ett crescendo och det kändes som om vi alla, bokstavligt, lyftes upp fram marken: Fram till Sam Nujoma kommer – Nelson Mandela. De omfamnar varandra, kindpussar varandra. Vapenbröder. Folkhjältar.

Vårt parti, Kommunistiska Partiet, samarbetade under flera decennier med ANC. Som parti, självständigt, med vårt villkorslösa stöd till befrielsekampen. Våra partiorganisationer och vårt ungdomsförbund samlade in flera miljoner kronor genom åren. Vi stödde ANC:s illegala fackföreningsrörelse SACTU i dess arbete. Vi tryckte och betalade dess tidning som spreds till fackföreningar i Skandinavien.

Genom vår idrottsförening Proletären FF och Fredsloppet, som under dessa år hade stödet till ANC som huvudparoll, gavs möjligheter för ANC att under litet diskreta former kunna samla sydafrikanska studerande som fanns i Sverige och grannländerna.
Som mest var dett över 100 unga aktivister som kunde träffas och få och ge information utan att riskera att Sydafrikas säkerhetstjänst avlyssnade dem. Proletären FF har för övrigt Nelson Mandela som hedersordförande! En position som inte bara PFF givit honom, utan som han själv har tackat ja till att få!

Partiets sommarläger i Tiveden gästades dessa år varje gång av först Lindiwe Mabusa och sedan Billy Modise, ANC:s chefsrepresentanter i Sverige under 80-talet. Vi lärde oss mycket. Förhoppningsvis kunde också vi förmedla litet kunskap om Sverige och politiken här hos de styrande. Om självständighet i politiken och vikten av att inte låta sig styras av andra. Vilket naturligtvis inte utesluter samarbete och gemensamma aktioner för gemensamma mål, när det är möjligt.

Vårt parti var bland de första som deltog i ISAK (Isolera Sydafrikakommittén) och dess arbete som bildades 1979.

Vårt parti ordnade under dessa år långt över 200 arbetsplatsmöten genom våra partiorganisationer på större arbetsplatser. I mitten av 80-talet hade vi besök av Bonisile Norushe, ledande talesman för ANC:s fackföreningsrörelse SACTU. Han kom till Sverige för att få, som han uttryckte första kvällen i Sverige, ”stöd för bojkott av Sydafrika från våra klassbröder i LO”.

När vi försökte beskriva att det kunde nog bli svårt, eftersom Metall och andra förbund inte var för bojkott, såg han med viss skepsis på oss. Men sa inget. Efter en fjortondagars rundresa kom han tillbaka till Göteborg och talade på ett offentligt möte partiet ordnade. ”Dom är inga arbetartalesmän”, morrade han. ”Kan du tänka dig: jag kommer därför att jag förväntar mig solidaritet och ovillkorligt stöd. Och dom, dom talar om för mig att dom vet bättre hur kampen skall föras i Sydafrika än jag! Att vi skall samarbeta med kapitalisterna, att vi inte skall begära för mycket!”

Det var en besviken Norushe som återvände, besviken men med en ny lärdom. Vad hade han trott? Från ett land där en ledande lokal socialdemokratisk politiker några få år tidigare kunde avfärda ANC med orden: ”Det är ju en kommunistledd studentorganisation med bas i London.”

Nelson Mandela är död. Men arvet från honom får inte, kan inte dö. Nelson Mandela hör till kretsen av de ledare, som under olika förutsättningar och epoker, blivit ett med sitt folk. Dit hör namn som Kim Il Sung för Koreas folk, Ho Chi Minh för Vietnams folk, Fidel Castro för Kubas folk. Nelson Mandela för Sydafrikas folk.

Det har inte blivit i Sydafrika som löftena och förhoppningarna var för 20 år sedan. Det går inte att blunda för att många drömmar som de sydafrikanska arbetarna, lantarbetarna hoppades skulle förverkligas när apartheidregimen försvann, när Mandela blev president, när ANC segrat, inte uppfyllts. Just nu är det imperialismen, kapitalisterna och reaktionens marknadsliberala draksådd som har ordet. Men sista ordet är inte sagt.
Teddy-John Frank