Resultatet av det belgiska parlamentsvalet i mitten av juni förstärker spänningarna mellan den norra flamländskspråkiga Flandern och det sydliga franskspråkiga Vallonien.
Även om det socialdemokratiska socialistpartiets flamländska och vallonska delar tillsammans är störst i parlamentet, så är separatistiska Nya Flamländska Alliansen (N-VA) enskilt största parti och därmed större än Kristdemokraterna. De flamländska separatisterna vann 27 platser av belgiska parlamentets 150 och har en plats mer än vallonska socialistpartiet, som gick framåt i Vallonien på liberalernas bekostnad.
Kristdemokraten Yves Leterme som lämnar premiärministerposten erkände förlusten och gratulerade N-VA. Men Leterme varnade för ”en ofrånkomlig radikalisering” av separatistdebatten i Flandern och för att det kommer bli omöjligt att regera utan separatisternas stöd.
Så medan separatister gick fram i det rikare Flandern så gick partier som vill hålla ihop den belgiska statsbildningen fram i Vallonien. Belgiens nuvarande status är federal.
I de flesta länder i Europa med federal status, som exempelvis Tyskland och Schweiz, finns det mekanismer på federal nivå som reglerar finansiella överföringar från rikare till fattigare regioner och delstater. Så fördes ganska mycket skattepengar över från det rikare södra Tyskland till norra Tyskland under efterkrigstiden samt till Västberlin. Efter murens fall gick strömmarna i östlig riktning, medan de regionala transfereringarna från södra före detta Västtyskland till norra minskade och i vissa fall helt upphörde.
Dessa överföringar är en del av nationalstatens åtgärder för att förhindra allt för stora spänningar inom ett land. De finansiella överföringarna från rikare delar till fattigare har i praktiken en fördelningspolitisk funktion utöver det regionalpolitiska syftet. Ett faktum som inte alltid gillas av de borgerliga skikten i de rikare delarna, men som man tvingas acceptera då det håller samman nationalstaten.
Samtidigt leder högervindar i olika länder till framgångar för partier som inte vill vara med om just dessa fördelningspolitiska och regionalpolitiska överföringar.
Till exempel finns i Italien partiet Lega Nord (Nordförbundet) som anser att det förs över för mycket pengar till det fattigare södra Italien.
Ofta står de borgerliga skikten som åsnan mellan två hötappar i denna fråga. Dels finns det snäva klassintresset som säger att regionala överföringar skall minska, dels finns det övergripande intresset att hålla samman statsbildningen som sådan för att gynna affärerna på längre sikt.
Nya flamländska alliansen (N-VA) i Belgien representerar just de borgerliga skikt i Flandern som uteslutande ser till Flanderns bästa (eller rättare sagt till det bästa för de rikare skikten) och vill lämna övriga Belgien bakom sig. De vill ersätta den federala statsbildningen med ett mera lösligt konfederativt statsförbund, vars logiska slutstation är belgiska statens upplösning.
Ifall planerna på en konfederation genomförs kommer två viktiga delar av det federala Belgiens verktyg för att hålla samman landet gå upp i rök: Skatte- och socialförsäkringssystemet.
En regionalisering av skattesystemet skulle betyda slutet för den belgiska statens sammanhållning. Den största delen av skatteinkomsterna skulle då hamna i Flandern på bekostnad av Vallonien och Brysselområdet.
Samtidigt finns det en fara i de borgerliga separatisternas agenda, som andra borgerliga partier i Flandern är väl medvetna om: Ett fattigare Vallonien kan inte handla och skulle inte kunna göra affärer med det rikare Flandern såsom förr. Vallonien är, trots att det är den fattigare delen av Belgien, Flanderns viktigaste handelspartner.
Kritikerna av de separatistiska tendenserna varnar dessutom för att försämrade sociala förmåner för de arbetslösa i Vallonien riskerar att dumpa arbetsmarknaden i Flandern genom att arbetslösa kommer att vara villiga att sälja sin arbetskraft till en lägre nivå.
I nuläget förs det över 790 miljoner euro från Flandern till Vallonien på årsbasis, i huvudsak genom arbetslöshetsförsäkringarna. I fall skatte- och socialförsäkringssystemet regionaliseras så kommer villkoren för de arbetslösa i södra delen av landet att försämras.
Det motsatta förhållandet kommer att äga rum gentemot de äldre i norra delen av landet om pensionssystemet regionaliseras, eftersom det är proportionellt fler äldre i norr.
Detta är den belgiska separatismens andra agenda, nämligen att slå mot alla sociala förmåner oavsett landsdel. Genom att löner och a-kassa försämras i Vallonien sätter det press även på arbetarklassen i Flandern. Likaså kommer försämrade pensionsvillkor i Flandern ha en negativ inverkan på pensionerna i Vallonien.
Ett konfederativt Belgien skulle förstärka de ändlösa regionala motsättningarna inom landet, samtidigt som de rikaste skikten kommer undan alla krav på en annorlunda fördelningspolitik.
Belgiska arbetarpartiet, som är landets kommunistparti, vill att man riktar blickarna på de enormt rika skikten i landet.
”I tider av kris, så är det fel att det sociala skyddsnätet avvecklas. De borde istället stärkas. Istället för att flamländska och vallonska grannar hela tiden sneglar på varandra så tittar vi uppåt, mot multimiljonärerna”, skriver man i partiets veckotidning ”Solidaire” .
”Social trygghet, rättigheter i anställning, och kollektivavtal bör därför även fortsättningsvis vara federala. Var och en har rätt till en rimlig lön för samma arbete, vilket språk de än talar. Den som förlorar sitt jobb skall ha rätt till samma stöd och hjälp, oavsett vilken region han eller hon bor i. Eller en pensionär som bor i Bryssel, Flandern eller Vallonien måste ha samma rätt till en värdig pension”, fortsätter man i Solidaire och avslutar med att kräva brådskande åtgärder som istället stärker Belgiens sammanhållning.
I nuläget försvarar PTB federalismen mot de separatistiska tendenserna. Men partiet ser samtidigt problem i den federala uppdelningen i språkområden som endast lägger grunden för ständiga gräl mellan olika landsdelar, vilket i sin tur gynnar den borgerliga separatismen och slår mot arbetarklassens enhet.
Erik Anderson
Proletären 26, 2010
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
