Proletären i Panama: ”Vi har en regering som hatar arbetarklassen”
Donald Trumps hot om att ta tillbaka Panamakanalen från Panama har gjort att det karibiska landet hamnat på nyheterna världen över. Men det är klasskamp snarare än geopolitik som är på tapeten när Proletären anländer till Panama City, där högerpresidenten Mulino slår ner hårt på arbetarprotester mot att privatisera socialförsäkringssystemet.
– Poliserna fortsatte slå fast jag var på knä med händerna i luften och bad dem sluta, och jag höll på att svimma av blodförlusten. Men jag litade på Gud när det svartnade för ögonen.
Byggnadsarbetaren Jonatan Vega får stundtals tårar i ögonen när han pratar om vad som hände två dagar tidigare, då han misshandlades svårt och fick armen sönderskjuten av en gummikula, när kravallpolis stormade sjukhusbygget i centrala Panama City där han jobbar.
Han är nyss släppt från sjukhuset där han fått armen opererad och sydd med femton stygn, när han i byggfacket Suntracs lokaler berättar om de där timmarna på onsdagsmorgonen.
Tillsammans med drygt 500 andra arbetare på det stora bygget hade Jonatan efter en timmes jobb på morgonen gått ut på gatan, för att protestera mot högerregeringens planer på att privatisera socialförsäkringssystemet och höja pensionsåldern.
Den timslånga protesten var utlyst av facket, och genomfördes fredligt i resten av landet utan incidenter. Precis som många andra demonstrationer mot lagförslaget de senaste månaderna, berättar Suntracs pressekreterare Irving Pinzón, när han kör oss från den banktäta stadskärnan i skatteparadisets huvudstad, till högkvarteret i den mer blygsamma stadsdelen Veranillo där Jonatan finns.
Men det var tydligt att polisen och regeringen var förberedda på konfrontation vid det 20 våningar höga sjukhusbygget, säger Irving, vilket bekräftas av Jonatan som berättar om hur kravallpolis tog sig in på bygget när arbetarna skulle gå tillbaka till jobbet.
– Vi försvarade oss så gott vi kunde, men fick retirera upp på bygget våning för våning när poliserna attackerade med tårgas och gummikulor. Från nittonde våningen där vi tagit skydd tittade jag ner och såg hur poliserna slog med batonger på compañeros som redan var handbojade.
Stenarna och byggmaterialet som arbetarna försvarade sig med mot de framryckande kravallpoliserna skadade ett dussintal poliser som fick föras till sjukhus. Det är också polisens ursäkt för att de grep samtliga drygt 500 arbetare på bygget, och åtalar 83 av dem för olika brott.
Kanske något överraskande var många av de gripna kvinnor. Men det är inte så konstigt, säger Luz Patiño från cementindustrifacket Siticedpa.
– Nuförtiden är det många fler kvinnor än tidigare som jobbar i industrin, i byggbranschen, och som kör taxi och buss till exempel. För att de måste försörja sin familj, berättar Luz som själv jobbar med fakturering åt det colombianska cementföretaget Argos.
Polisen slog även kvinnorna när de gick in på bygget.
– Många kvinnor misshandlades, och det sägs att några våldtogs. Om det sistnämnda stämmer kan jag inte intyga säkert, men i vilket fall är det illa.
– Vi har all rätt att kämpa, protestera och kräva våra rättigheter, det är vår enda möjlighet att vinna segrar. Det var en fredlig protest och det var polisen som attackerade, säger Luz Patiño.
Landets president José Raúl Mulino kallar de gripna arbetarna för terrorister. Byggfacket består bara av mafiosos och andra kriminella, om man ska tro den konservative presidenten – som omedelbart samma dag gick på offensiven i media och dundrade om att han inte kommer att ”tillåta anarki” i landet.
Suntracs har också fått sina bankkonton frysta, i vad som framstår som en uppenbar attack på hela fackföreningsrörelsen, där det stridbara byggfacket får statuera exempel för vad som kan hända.
– Självklart är det ett budskap till alla fackföreningar, säger Irving Pinzón.
Det är inte heller första gången presidenten ger sig på facken och protesterande arbetare, påpekar han. Innan Mulino blev president var han för 15 år sedan säkerhetsminister i den nu korruptionsdömde Ricardo Martinellis regering.
– Han var ansvarig för massakern i Bocas del Toro, där många fick ögon och andra kroppsdelar sönderskjutna.
Protesterna i Bocas del Toro i juli 2010, där minst två av demonstranterna dödades, var mot ett lagförslag för att bland annat kraftigt inskränka inskränka strejkrätten – som bromsades. Nu handlar demonstrationerna om att stoppa att privata fondbolag ska få lägga beslag på tillgångarna i det fortfarande helt statliga pensionssystemet.
För två år sedan var det för att stänga den giftiga koppargruvan Cobre Panama – som det kanadensiska bolaget First Quantum Minerals plockade hem både malmen och vinsterna från – som tiotusentals människor tog till gatan, i de största protesterna på decennier. Landets högsta domstol dömde i december 2023 att koncessionen till First Quantum var i strid med konstitutionen, och det enorma dagbrottet står idag tomt.
– Politikerna och media pratar om ”bra” och ”dåliga” demonstrationer, och så fort en väg stängs av för trafik så är det automatiskt en ”dålig” manifestation, som demoniseras i media. Men här, och jag antar att det är likadant i resten av världen, är det ingen som lyssnar om vi inte tar plats på gatan, säger Irving Pinzón.
– Varje dag i Panama går folk ut i sina bostadsområden och protesterar mot att det inte finns vatten, att det inte finns ordentliga vägar, att det inte finns skolor och så vidare. Det är enda sättet att göra sig hörda, men tyvärr är svaret från de styrande bara mer repression.
Egentligen är jag här för att göra reportage om Donald Trumps hot om att ta tillbaka Panamakanalen, vilket får komma i andra hand när högerregeringen och polisen precis genomfört den våldsammaste attacken på Panamas arbetarrörelse på flera år.
Men geopolitiken och klasskampen är inte heller två helt olika spår i det långsmala karibiska landet – vars strategiska läge mellan Atlanten och Stilla havet gjorde att framsynta börshajar på Wall Street för drygt 120 år sedan såg till att landet skiljdes från Colombia, som Panama då var en del av. För att USA skulle få kontroll över det påbörjade kanalbygget.
– Vi måste se hur allt hänger ihop och försöka förena striderna. Kampen för sociala rättigheter är kopplad till kampen för kanalen och nationell självständighet, säger ekonomen Juan Jované, professor emeritus vid Universidad de Panamá.
Redan vid niotiden på morgonen visar den digitala skylten utanför en av Panama Citys många skyskrapor 32 grader i skuggan, och jag är tacksam för luftkonditioneringen i rummet när jag svettig efter promenaden slår mig ner för att höra vad den tidigare chefen för motsvarande Försäkringskassan har att säga om turerna runt kanalen, både nu och förr.
Juan Jované, som också varit oberoende presidentkandidat, uppbackad av flera mindre vänsterpartier och fackföreningar, börjar med att karakterisera regeringen i Vita huset som nyfascistisk.
– Och den är där av en anledning. Den nordamerikanska krisen och maktförlusten i världen är så stor, både ekonomiskt, teknologiskt och vad gäller diplomatiskt inflytande. Trumps regering vill återta hegemonin, och koncentrerar sig i första hand på vad de fortfarande ser som sin bakgård, vilket dessvärre innebär oss.
– Jag är bekymrad, för det har inte gått så bra för honom varken med Kanada eller Mexiko. Jag tror att Washington ser oss som den svaga länken, med en undflyende och tillåtande regering.
Panamas strategi för att försvara sig mot Trumps hot borde vara intern mobilisering och en adekvat extern diplomati, säger Juan Jované.
– Det var så vi fick rättigheterna till kanalen. Men vår nuvarande regering gör tvärtom. De demobiliserar folket, säger att det finns inget problem och att vi är vänner med USA.
Trumps utrikesminister Marco Rubio besökte Panama bara några dagar tidigare, i sitt första utlandsbesök som minister. Under visiten lovade president Mulino bort ett flygfält i den lilla staden Meteti, i Darienregionen i djungelområdet mot gränsen till Colombia.
Där har sedan dess det första planet från USA landat med deporterade migranter (med olika nationaliteter, inklusive kineser och pakistanier), som en del av Trumps hårda invandringspolitik. Men Juan Jované misstänker att det kan finnas andra intentioner bakom överenskommelsen.
– Risken finns att det bara är en ursäkt för USA att få en militärbas där. Som med Guantánamo på Kuba, dit USA också ska börja skicka migranter och därför har skickat fler soldater dit.
– President Mulino säger att det är helt civilt, men vem ska kontrollera det? De kommer att förvandla det till ett koncentrationsläger, under militär kontroll.
Trump och Rubio har också redan fått Mulinos regering att bryta avtalet om att ingå i det enorma kinesiska globala infrastrukturprojeketet BRI, den nya sidenvägen. Panama blir därmed det första samarbetslandet att skrota avtalet med Kinas regering, som skrevs under 2017.
Anledningen är Trumps påståenden om att kanalen kontrolleras av Kina. ”Vi gav kanalen till Panama, vi gav den inte till Kina”, som Trump sade i sitt invigningstal när han svors in som president.
– Det är oroväckande att en del republikanska senatorer i USA nu föreslår en gemensam militär med Panama för att försvara kanalen mot Kina. Trots att Panama i teorin inte har någon armé, eftersom det låg i USA:s intresse då att avveckla den efter invasionen 1989, säger Juan Jované.
Han tror att Trump också kan vara ute efter flygplatsen Howard intill kanalen, som tidigare var en amerikansk militärbas och som användes vid USA:s invasion när diktatorn Manuel Noriega störtades 1989.
Av utrymmesskäl är det tyvärr omöjligt att återge alla intressanta utvikningar som den historiskt bevandrade ekonomen bjuder på. Han rättar mig när vi, efter närmare en timmes intervju, kommit hela vägen tillbaka till vad jag slarvigt kallar för Panamas självständighet från Colombia 1903.
– Bueno, så skulle jag inte uttrycka det. Självständigheten var från Spanien 1821.
Därefter var Panama en del av den sydamerikanske befrielsehjälten Simón Bolívars Gran Colombia (som också innefattade Venezuela och Ecuador), och var senare ett av Colombias departement, när Gran Colombia splittrats.
– Separationen från Colombia är ett verk av herrar som Philippe Bunau-Varilla och bankiren JP Morgan, konstaterar Juan Jované.
Bunau-Varilla var fransmannen som investerat i kanalbygget under sent 1800-tal, och som, efter att Colombias senat tackat nej, tillsammans med USA:s president Theodore Roosevelt såg till att understödja ett projekt för att bryta loss området där kanalen byggdes. Krigsfartygen som USA skickade dit snabbade på processen.
Den 3 november 1903 avskiljdes Panama från Colombia. Då hade redan fler än 20.000 arbetare dött i samband med kanalbygget, och omkring 12.000 vid järnvägsbygget. Bara två veckor senare undertecknades Hay-Bunau-Varilla-avtalet, som gav USA rättigheterna till att färdigställa kanalen – och till en tio kilometer bred kanalzon genom landet.
Bunau-Varilla undertecknade avtalet för Panamas räkning, Roosevelts utrikesminister John Hay för USA:s. För det betalade USA tio miljoner dollar plus 250.000 dollar om året, samma summa som Colombia nobbat för att sälja rättigheterna till kanalen.
Men vi ska inte uppehålla oss så långt tillbaka i historien, utan hoppar fram till ett av det moderna Panamas viktigaste datum: den så kallade martyrernas dag, den 9 januari 1964.
Den idag 79-årige Jované var nybliven universitetsstudent när missnöjet med kolonisatörerna – de privilegierade USA-medborgare som lokalbefolkningen kallade för ”zonians”, som levde åtskilt i den av USA helt kontrollerade kanalzonen – till slut fick bägaren att rinna över.
– De var en egen kast som hade de högsta lönerna, med egna affärer och bensinstationer och så vidare.
Den utlösande faktorn var att eleverna vid Balboa High School i kanalzonen hissade USA:s flagga, utan att ha Panamas flagga bredvid. Ett år tidigare hade USA:s president John F Kennedy gått med på att Panamas flagga skulle hissas bredvid USA:s vid alla ickemilitära institutioner – vilket fick det lokala styret i kanalzonen att i protest beordra att ingen av flaggorna skulle hissas.
– Då gick våra pojkar till skolan med en panamansk flagga, för att kräva att den hissades bredvid USA:s. Kanalpolisen konfronterade dem och förstörde flaggan. När de kom tillbaka och berättade vad som hänt började det.
Dagen därpå tog sig en uppretad folksamling in i kanalzonen och satte bland annat fyr på flygbolaget Pan Ams kontor, berättar Juan Jované.
– Alla var där. Men ingen var beväpnad. När USA:s militär plötsligt började skjuta mot folkmassan som försökte ta sig fram tog alla skydd så gott vi kunde.
USA:s kanalpolis och militär sköt ihjäl sammanlagt ett 20-tal demonstranter under protesterna, vilket gjorde att Panama bröt de diplomatiska relationerna med USA.
I förlängningen ledde den mer självständiga hållningen från Panamas sida till avtalen som USA:s president Jimmy Carter skrev under 1977, och som gjorde att Panama fick full kontroll över kanalen 1999.
– Samtidigt säger vi att inte fått total kontroll över den, eftersom inkomsterna från kanalen fortfarande inte används för befolkningens bästa.
De senaste 25 åren har Panamas kanalmyndighet ACP varit ansvarig för driften av kanalen. Men strax före den hundraårige Carters död i december förra året började Trump prata om att ta tillbaka kanalen, under förevändning av den påstådda kinesiska kontrollen över kanalen och hamnarna. Som bland annat ska bestå i att en av världens största hamnoperatörer, Hutchison Port Holdings, driver två av fem stora hamnar i anslutning till kanalen.
– Mira. Hutchison är till största delen ett Hongkongägt bolag, som driver hamnar i många länder, och som helt enkelt vann upphandlingen. Jag tror att det finns en enda kinesisk bank i Panama. Att påstå att kineserna skulle kontrollera kanalen, eller det finansiella systemet i Panama, är absurt. Lika löjligt som när Trump påstår att 70 procent av vägskyltarna i Panama är på kinesiska.
– Det är sant att det finns många chinos här, men de är tredje eller fjärde generationens invandrare. Faktum är att det till stor del var kinesisk arbetskraft som byggde kanaljärnvägen. De fick delvis betalt i opium för att stå ut, och när järnvägsbolaget tog opiumet ifrån dem för att det var för dyrt tog många av dem livet av sig, men det är en annan historia…
Utomhustemperaturen är inte mindre påtaglig när vi anländer till den fackliga centralorganisationen FAT:s lokaler, bara ett stenkast från Avenida Balboa där polisen gick till attack mot byggnadsarbetarna.
FAT står för Federación Auténtica de Trabajadores, och federationen är ansluten till den klasskampsorienterade Fackliga världsfederationen, WFTU. Här tar FAT:s generalsekreterare Alberto Reyes emot, tillsammans med bland andra organisationens studieansvarige Fernando Falcón.
De båda är inte heller imponerade av den panamanska regeringens hantering av situationen runt kanalen, och att president Mulino gått med på USA:s krav att bryta infrastruktursamarbetet med Kina runt den nya sidenvägen.
– De lämnar ett viktigt samarbete för Panama, som innebär många kommersiella fördelar, för att istället närma sig USA:s handelspolitik, som inte erbjuder Panama någonting, säger Alberto Reyes.
– Los gringos säger bara att de kan hjälpa till med migration, militär och säkerhet, men de säger inget om att utveckla landet. De säger inget om vad Panama får från USA för att bryta avtalet med Kina. Jag ser i alla fall inga fördelar, om det finns några borde de presenteras för medborgarna.
Panama har ett frihandelsavtal med USA sedan 2012, som gör de flesta produkter tullfria mellan länderna. Alberto Reyes säger att Panamas dåvarande president Juan Carlos Varela och hans regering rimligtvis såg till att täcka förlusterna i det avtalet när de förhandlade med Kina 2017.
– Vi känner inte till de exakta detaljerna i överenskommelsen med Kina runt den nya sidenvägen, men vad vi vet är att frihandelsavtalet med USA inte har gett oss några fördelar. Panama kan aldrig konkurrera med USA, och Panamas regering kan inte ge de subventioner som USA kan ge sina företag.
– Vi ser inte heller att USA:s regering gjort något för att stödja vår nationella ekonomi, vilket reflekteras i de höga priser som vi har här och i importföretagens monopol. De är de enda som tjänat på frihandelsavtalet. Varuimporten till Panama är i händerna på två-tre företag, där det största är expresidenten Martinellis, säger Alberto Reyes.
– Glöm inte att Mulino bara är president för att Martinelli stöttade honom som sin vicepresidentkandidat, när han själv inte kunde ställa upp på grund av korruptionsåtalet.
Fernando Falcón pekar på hur många av samma politiker och kapitalister som nu stödjer Mulinos vägval själva tidigare inte var ointresserade av det kinesiska kapitalet. Och att Mulinos försök att distansera sig från avtalet med Peking som något bara Varela ville ha är falskt.
– När Varela åkte till Kina för att förhandla avtalet var han inte ensam. De var 52 personer på resan, varav många nu backar Mulino. Inklusive Mulinos egna rådgivare.
– Vilka som tjänade på det? Samma företagsledare som idag stödjer Mulino, till exempel en av Panamas och Centralamerikas rikaste män, Stanley Motta.
FAT består av nio fackförbund i Panama. Bland annat cementfacket Siticedpa som Luz Patiño tillhör, men inte det stora byggfacket Suntracs. Men även för FAT är frågan högst upp på dagordningen för närvarande lagförslaget om att privatisera socialförsäkringssystemet, och regeringens antifackliga attacker.
– Vi har en regering som hatar arbetarklassen. Det framgår tydligt när presidenten talar om arbetare som terrorister, vilket också är farligt då vi har fått antiterrorlagstiftning från USA efter den 11 september 2001, säger Alberto Reyes och förtydligar:
– Politiken är egentligen inte heller ens regeringens politik, det är den panamanska oligarkins politik för att hålla nere arbetarna.
Byggnadsarbetaren Jonatan Vega, som inte vet när han kommer att kunna jobba igen med sin skadade arm, använder inte lika avancerad terminologi, men får fram sitt budskap ändå:
– Jag skulle vilja säga till presidenten att vi är människor, att det är orättvist att vi ska arbeta längre innan vi kan gå i pension och att det är fel att kalla arbetare för terrorister. Vi är bara anspråkslösa människor som går upp varje morgon för att sätta bröd på bordet till våra familjer, precis som alla andra, utan att göra någon illa.