EU på väg att få ett inrikesministerium
Sedan en tid har EU-kommissionen och EU-domstolen fått ökad befogenhet att faktiskt bestämma över svensk inrikespolitik, inte minst polis och domstolar. Detta är allvarligt då det handlar om frågor med stor betydelse för Sveriges arbetare och folk.
I tysthet utan massmedial bevakning trädde den 1 december Lissabonfördragets regler på det rättsliga och inrikespolitiska området i kraft. Detta betyder att EU-kommissionen och EU-domstolen får samma makt över dessa lagstiftningsområden som alla andra områden.
Detta betyder också att en ny era inleds inom fältet för rätts- och inrikespolitik eftersom de begränsningar som funnits för EU-domstolens legala kontroll och EU-kommissionens roll som ”fördragens väktare” nu har undanröjts.
Medlemsstaternas samarbete i kriminalfrågor finns inte längre kvar, vilket betyder att kommissionen får makt att inleda överträdelseprocesser om EU-lagstiftning inte har genomförts korrekt. För detta krävdes fram till 1 december enhällighet.
Kommissionen nye förste vice ordförande Franz Timmermans har förklarat vad förändringen betyder för EU-medborgarna och för polis och kriminalrätten: ”Europa är inte bara en gemensam marknad eller en ekonomisk och monetär union. Rätts- och inrikespolitiken har slutligen uppnått samma status som andra politikområden.
Från och med nu kommer alltså den juridiska övervakningen av EU-domstolen och genomförandemakten hos kommissionen också att tillämpas i åtgärder för polissamarbete och handlingar inom kriminalrätten”.
Polis- och rättssamarbete inom kriminalrätten var den sista resten av den så kallade tredje pelaren som återstod i dåvarande EU-rätten, som från början täckte hela det rättsliga området. Under de fem år som varit sedan Lissabonfördraget trädde i kraft 1 december 2009 har medlemsstaterna och kommissionen i lugn och ro kunna förbereda en övergång till ännu mera överstatlighet.
Som en följd av förändringen ingår nu polis- och kriminalrättssamarbetet i Lissabonfördragets Avdelning 5 (FEUF) och lyder under de regler som gäller där. Så från och med 1 december 2014 har EU-kommissionen enligt artikel 258 rätt att starta överträdelseprocesser mot en medlemsstat.
Fast det inte finns någon direkt referens till att sätta upp ett inrikesministerium i Lissabonfördraget, så kan inte artiklar om säkerhet, frihet och rättvisa tolkas på annat sätt än att ett ministerium är i vardande.
Operationellt samarbete inom ”inre säkerhet” skall gynnas och stärkas av en permanent kommitté. Inom EU menas normalt med inre säkerhet icke-militär krishantering, yttre gränskontroll och upprätthållandet av allmän ordning. Användandet av uttrycket ”operationell” öppnar möjligheten för att den permanenta kommittén kommer att undandras demokratisk och juridisk kontroll.
I en artikel II-5 i den förkastade EU-konstitutionen före Lissabonfördraget beskrevs den permanenta kommittén som ”en koordinerande kommitté av icke-valda erfarna tjänstemän från inrikesministerierna”, vars uppdrag var att ta hand om den inre säkerheten inklusive operationellt samarbete vid demonstrationer på Europanivå. Inget om hur beslutsfattande skulle gå till fanns i artikel II-5 utan bara att EU-parlamentet skulle hållas informerat om den permanenta kommitténs arbete.
Detta kan inte betyda annat än att den permanenta kommittén är utan parlamentarisk kontroll.
Denna koordinerande permanenta kommitté kommer att stå i centrum för allt EU-omfattande beslutsfattande och genomförande av icke-militär krishantering, yttre gränskontroll och upprätthållandet av allmän ordning. Den kommer också kunna arrangera informella och icke politikeransvariga möten på EU- och internationell nivå.
Den kommer att vara grundsten till EU-statens inrikesministerium med uppgift att på bekostnad av medlemsstaterna genomföra EU:s tvingande rätts- och kriminalpolitik.