Välkommen till räkmackornas förlovade land

Rikspolischef Dan Eliasson presenterade förra veckan en lista på fjorton så kallade problemområden i landet som kräver ett särskilt polisiärt fokus. Av de fjorton på listan ligger nästan hälften – sex stycken – i Göteborg. Förutom Biskopsgården på Hisingen är de dessutom koncentrerade till de nordöstra delarna av staden: Bergsjön, Gårdsten, Hammarkullen, Hjällbo och Lövgärdet.

Och visst, det kan kanske behövas fler närpoliser i förorten, om det nu skulle hjälpa för att klara upp de senaste årens ideliga skjutningar och gänguppgörelser. Men framför allt är det helt andra satsningar som behövs, och har behövts länge.

Att dagens situation kräver ”ett särskilt polisiärt fokus” är ingen överraskning. Det beror på den politik som förts i många år.

En högst medveten politik som fullständigt lämnar förortens invånare i sticket medan det satsas fantasibelopp på evenemangsstaden Göteborg. Miljarder och åter miljarder går till skrytbyggen i centrala stan samtidigt som man skär ner i förorten.

Politikerna putsar upp fasaderna för stadens tillfälliga besökare och sopar skiten under mattan. Att sedan i desperation skicka polisen till utsatta områden för att ”återta kontrollen” är som att ställa sig och hoppa på knölen på mattan när den växt sig så stor att det finns risk att snubbla på den.

För hur kan det komma sig att det finns unga i Bergsjön som misstror samhället och är beredda att låta sig rekryteras till de kriminella gängen?

Kan det kanske ha något att göra med stängda fritidsgårdar, ständigt färre lärartjänster i skolorna och att de eldsjälar i föreningarna som kämpar för att ge ungdomarna möjlighet att syssla med idrott och kultur inte får minsta stöd från kommunen?

Skulle det kunna hänga ihop med det smått osannolika faktum att medellivslängden för män är hela nio år kortare i Bergsjön än i välmående Askim i sydvästra Göteborg?

Eller med det som i statistikens värld kallas för kontantmarginalen (möjligheten att inom en vecka skaffa fram 15.000 kronor till en oförutsedd utgift) och att mer än hälften av Bergsjöns invånare lever under den marginalen?

Och framför allt, kan det möjligtvis finnas ett samband mellan att Bergsjön har Göteborgs i särklass högsta långtidsarbetslöshet och att det finns ungdomar i stadsdelen som lockas in i en kriminell livsstil?

Vi lämnar Bergsjön. Samma nummer av Göteborgs-Posten som listar landets fjorton problemområden berättar också om Svenska Mässan/Gothia Towers nya satsning. Hotelltornet som färdigställdes 2014 för 1,2 miljarder är inte nog. Två nya torn ska byggas. Tanken är att tornen ska stå klara när Västlänken invigs och att besökarna då ska kunna stiga av Västlänken på Korsvägen och gå rakt in på Svenska Mässan.

Minst tre miljarder kommer kalaset gå loss på. (Tornen alltså, Västlänken är budgeterad till 20 miljarder men har alla förutsättningar att få Hallandsåstunneln att framstå som ett klokt och välplanerat projekt.)

Stiftelseägda Svenska Mässan har fortfarande inte fått svar på sin begäran om planbesked från Göteborgs Stad, men det ska nog ordna sig. Tre av stiftelsens styrelsemedlemmar tillsätts nämligen av kommunfullmäktige, och kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (S) sitter tillsammans med tidigare vice ordförande, moderaten Jan Hallberg, i styrelsen.

Stiftelsens uppdrag är att ”främja det västsvenska näringslivet”, och att främja kapitalisterna får man erkänna att kommunpolitikerna är duktiga på. Synd bara att de är så dåliga på att främja alla de göteborgare som inte vunnit på de senaste decenniernas nyliberala skifte – och som kanske inte ens har råd att köpa en King Size räksmörgås på Gothia Towers för 255 kronor.

Förra året sköts det sammanlagt 52 gånger i Göteborg. I snitt en skjutning i veckan. Men skit i det, viktigare är naturligtvis att Gothia Towers samma år krängde rekordmånga räkmackor till sina gäster: inte mindre än 142.574 exemplar av King Size räksmörgås, faktiskt.

Det är ju trots allt bara strax över en skjutning per 3000 räkmackor. Och grogrunden för kriminaliteten är säkert inget som inte går att lösa med lite polisiärt fokus. Eller?