Månglarna ut ur kulturen!

Bokmässan i Göteborg är överväldigande. En störtflod av synintryck och budskap som sköljer över besökaren under några få dagar. Somligt passerar obemärkt förbi, somligt dröjer sig kvar.

Bokmässan är allt på samma gång. Här finns de litterära giganterna som solar sig i glansen av varandra och i tusentals beundrande blickar från läsare som tålmodigt köar i en halvtimme för att få en bok signerad.

Här finns de små förlagens och de litterära sällskapens montrar som tappert försöker stjäla en bit av uppmärksamheten från Norstedts och Aftonbladet.

Här finns seminarier med publikmagneter som Sofi Oksanen sida vid sida med samtal om hemslöjd och konsten att fotografera fåglar.

I mässans kulturpolitiska debatt deltog i år Stina Oscarson, radikal chef för Radioteatern och 2009 en av initiativtagarna till den skuggutredning som ifrågasatte högerregeringens nyliberala omvandling av kulturpolitiken.

Oscarson är kritisk till hur kulturen i högerns Sverige bara ses som ett redskap för att uppnå andra värden som hälsa eller tillväxt. ”Vi talar inte längre om kulturens värde med andra ord än ekonomisk nytta.” Hon tar exemplet att skriva ut kultur på recept som bara är ”spackel på en havererad välfärdspolitik”.

Oscarson är också kritisk till hur vi skiljer mellan skol- och kulturpolitik. I grunden handlar det om allas rätt till bildning, och frågan är högaktuell nu när högern har infört rut-avdrag för läxhjälp samtidigt som det blir allt mindre humaniora i undervisningen.

Grundproblemet enligt Stina Oscarson är att alla uttrycker sitt stöd för tanken att kulturen har ett egenvärde, samtidigt som samhällets övergripande mål är tillväxt. Tillväxt står till och med högre i kurs än demokrati och yttrandefrihet och därför blir det svårt att försvara saker som inte är lönsamma. Hon menar att det finns en absolut målkonflikt mellan kulturens egenvärde och tillväxtmålet.

Därför ska inte kulturpolitiken ägna sig åt kreativa näringar, de sköter sig själva. Om kulturen ska vara en motståndskraft måste den följa en annan logik än näringslivets. Om näringslivets värderingar får råda blir det en vurm för storskaligheten och stora saker skapar likriktning. ”Ska vi ha mångfald eller masspsykos?”

I debatten deltar också Gustaf Hoffstedt, moderat ledamot i kulturutskottet och följaktligen den som ska försvara regeringens kulturpolitik. Han menar att vi har höga välfärdsambitioner i Sverige och drar till med att det kommunala skatteuttaget är tre gånger så högt idag som på 1970-talet (vilket är en lögn) och att medan andra europeiska länders kulturbudgetar minskar så ökar den i Sverige.

”För 200 år sedan fanns bara Bibeln i våra hem. Idag måste man inte jobba särskilt länge för att kunna köpa en pocketbok.”

Gustaf Hoffstedts mått på en lyckad kulturpolitik är alltså att vi lägger mer pengar på kultur än krisdrabbade euroländer och att vi läser andra böcker än Bibeln.

Hoffstedt är ändå intressant att lyssna på just för att han i likhet med Stina Oscarson har en ideologisk kompass. Konstnärslönerna och En bok för alla var ”lågt hängande frukter” som regeringen gjorde rätt i att plocka just för att det i en liberal världsbild är fel att störa den fria konkurrensen och att låta människor ta emot pengar när de inte jobbar.

Att det senare är etablerat som livsstil bland Hoffstedts systrar och bröder får tillskrivas nyliberalismens symptomatiska dubbelmoral.

Avsaknaden av ideologisk kompass blir desto tydligare när Gunilla Carlsson (S), ordförande i kulturutskottet, lägger sig i samtalet. Allt vi hör är ”delaktighet…bla, bla…tillgänglighet”.

Carlsson har inte ett enda konkret förslag att komma med och det får väl tillskrivas socialdemokratins symptomatiska brist på visioner.

I mässhallen trängs litteraturens entusiaster och nördar med opinionsbildare och månglare. Kläd- och inredningskedjan Indiska har helt omotiverat letat sig in på Bokmässan för att sälja kuddar och lyktor och mitt i bruset blir en debutant intervjuad om temat i sin bok.

Vem ska försvara kulturen på månglarnas marknad när regeringen vill förvandla varenda kulturarbetare till egenföretagare och entreprenör? Hur ska de små viktiga rösterna höras när allt är show och glitter och underhållning?

Vid Korsvägen utanför mässan står poeten och konstnären Mauritz Tistelö och läser sina dikter för de förbipasserande. Som en alternativ enmansbokmässa där orden och tankarna är fria.

Tistelö har en gedigen utbildning vid Valand konsthögskola och är dessutom en ovanligt begåvad poet. Ändå är det svårt att försörja sig. Han får dåligt betalt för sina utställningar och diktsamlingarna ger han ut själv.

Samtidigt har han så oändligt mycket mer att säga oss än Camilla Läckberg eller Swedish House Mafia.

Att skapa stor konst på kapitalets villkor är snudd på omöjligt och vi behöver inte fler kreativa näringar som ger oss en stunds förströelse på fredagskvällen. Vi behöver samtal och tankar och visioner och därför måste månglarna ut ur kulturen.