Hoppa till huvudinnehåll
Av

”Ingen kamrer”

”Han är ingen kamrer”, säger Göran Johansson från valberedningen om den lite oväntade lanseringen av Håkan Juholt till ny socialdemokratisk partiledare. Den som lever får se, säger vi. Visst ger Juholt ett mer folkligt intryck än kamrersarketypen Thomas Östros. Juholt skämtar och svär och tar sig säkert en blecka på fredag. Men hur vara folklig i ett politiskt rum som bara är möblerat med kamrerspulpeter?


”Han är ingen kamrer”, säger Göran Johansson från valberedningen om den lite oväntade lanseringen av Håkan Juholt till ny socialdemokratisk partiledare. Den som lever får se, säger vi. Visst ger Juholt ett mer folkligt intryck än kamrersarketypen Thomas Östros. Juholt skämtar och svär och tar sig säkert en blecka på fredag. Men hur vara folklig i ett politiskt rum som bara är möblerat med kamrerspulpeter?

Detta är utmaningen för Juholt och för dem inom socialdemokratin som längtar tillbaka till en tid då politiken byggde samhället och då visionen var viktigare än miniräknaren.

Nu är det budgettak och marknadsanpassning som gäller, vilket gjort politiken till en arena för allsköns kamrerstyper. Allt handlar om att få en krympande budget att gå ihop, om att räkna istället för att drömma.

Politiken har satt sig själv på demokratisk svältkost, utan vilja och utan tillåtelse att opponera mot budgetslaveri och köp- och säljsystem. Inte undra på då att kamrererna tar över och att miniräknaren blir viktigare än partiboken.

Huruvida Håkan Juholt är mannen att bryta sig loss ur denna kamerala tvångströja, om så bara verbalt, låter vi vara osagt. Föratt han är lika okänd för oss som för de flesta andra och för att han ännu inte deklarerat vad han vill med sitt tilltänkta ordförandeskap. Vi skall läsa installationstalet på extrakongressen och lovar att
återkomma.

Till dess vill vi säga att Juholt utifrån ett snävt sosseperspektiv är ett bra val, just för att han är okänd och därmed inte belastad av Mona Sahlins ledarskap, vars inre krets han inte tillhörde. Därmed är han inte heller belastad av Sahlins självtillverkade valnederlag. Det är rentav så att Juholt fockades av Sahlin, som parti
sekreterare in spe, vilket säkert är en fjäder i hatten inom ett parti som helst vill glömma att de haft Sahlin som ledare.

Det sägs att Juholt representerar en slags vänster inom socialdemokratin, vilket blir smått komiskt med tanke på att han nåddes av valberedningens kallelse på väg hem från Afghanistan, där han besökt de svenska trupper vars insats han fullt ut stöder. Själv kallar sig Juholt gråsosse och placerar sig själv i mitten av ett parti som han i sin tur vill se som mittenparti, vilket är en mer tillförlitlig varudeklaration.

Det nya med Juholt är inte att han representerar en ny politik, utan bara att han är ett nytt ansikte och representerar ett nygammalt sätt att uttrycka sig.

I en just utkommen bok av vänstersossen Ingemar Göransson säger Juholt att ”jag är så satans trött på dessa närmast religiösa utrop på förnyelse”, ett uttalande som i sitt sammanhang känns uppfriskande. För visst har Juholt rätt i att förnyelsens förkunnare sällan beskriver vad de vill och varthän de strävar. ”Förnyelse” är bara ett positivt kodord för högeranpassning.

Men vad vill då Juholt?

”Socialdemokratins konstitutionella uppgift skall bryta ny mark där ingen gått förut. Upprätthålla ett värn och stärka vårt gemensamma beslutsfattande på områden som berör oss i vår vardag.

Socialdemokratin skall vara ett verktyg för samhällsförändring, annars har den inget existensberättigande”, säger Juholt i boken. Visst låter det storslaget. Men vad med innehållet?

Vill Juholt stärka det gemensamma beslutsfattandet genom ett EU-utträde? Nej. Vill han återerövra makten över områden som berör oss i vår vardag genom att återföra skola, vård och omsorg till offentlig sektor? Nej. Vill han lägga det privata näringslivet under demokratisk kontroll. Nej.

Faktum är att Juholt i denna intervju är lika innehållslös som de förnyare han är ”så satans trött på”. Hans prat om ”visioner” och ”konstitutionell uppgift” är bara ord.

Frågan är om det finns en väg tillbaka för socialdemokratin, vilket Juholt ger sken av. Vårt svar är nej. De politiska förutsättningarna för folkhemsbygget – klassamarbetets ömsesidiga kompromisser – föreligger inte längre. Det reformistiska projektet har nått vägs ände.

Men det finns en väg framåt för arbetarrörelsen. Att i klasskamp bygga ett nytt och bättre samhälle.
Utan klasskamp finns ingen lösning på den konstitutionella uppgift som Håkan Juholt tillskriver sitt parti. Det betyder inte nödvändigtvis att socialdemokratin förlorar sitt existensberättigande, även om Juholt anser det.

Uppgiften är redan omformulerad. Men det betyder att socialdemokratins kris består.