Uselt, Reinfeldt – regeringen låter kapitalet styra
Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring bjöd inte på några överraskningar. Högeralliansen gick till val på den politik man satte på plats under den förra mandatperioden och nu är planen att låta denna politik verka fullt ut, förstärkt genom ytterligare skattesänkningar, mest till de rika, och genom en forcering av privatiseringarna av offentliga verksamheter.
I denna del utgör regeringsförklaringen en lovsång till kapitalismen och dess mytomspunna entreprenörer, som enligt Reinfeldt redan lyft oss ur krisen och som skall skänka oss både full sysselsättning och välstånd – om vi bara arbetar flitigare och längre upp i åldrarna och utan krav på annan kompensation än lägre skatter.
De som skrattar högst åt denna lovsång är de direktörer och aktieägare som så sent som igår kunde glädja sig över Medlingsinstitutets rapport om historiskt låga löneökningar. Se där syftet med jobbskatteavdraget. Sänkta skatter ger låga lönelyft och högre vinster. Notan får välfärden stå för.
Efter valsegern 2006 rivstartade regeringen Reinfeldt genom attackerna mot a-kassan och sjukförsäkringen. Några motsvarande dråpslag annonseras inte denna gång och är heller inte att vänta i den budgetproposition som läggs om några veckor. Men klassklyftorna är redan på plats och med lägre statsbidrag till kommunerna 2011, jämfört med i år, så lär effekterna inte dröja länge.
Det finns därför all anledning att redan nu rusta till försvar av välfärden och motstånd mot privatiseringar och nedskärningar i det offentliga.
Till skillnad från 2006 leder Reinfeldt nu en minoritetsregering. Det är inte ett bekymmer som genomsyrar regeringsförklaringen, som mest är en vämjelig uppvisning i självbelåtenhet, men det märks i enskilda formuleringar, som när Reinfeldt friar till Miljöpartiet och i viss mån till Socialdemokraterna.
Ingen skall tro att Reinfeldt drar sig för uppgörelser med Sverigedemokraterna om och när sådana krävs och är möjliga, såsom Carl Bildt på sin tid gjorde upp med Ny Demokrati. Men Reinfeldt vill helst undvika ett beroende och försöker därför slå in en kil i det rödgröna sam-arbetet. Huruvida han lyckas återstår att se.
Men finns det någon heder hos Mona Sahlin och Wetterstrand/Eriksson bör de avvisa inviterna med ilsken skärpa, såsom Miljöpartiet lite överraskande gjorde direkt efter valet. Inte är det väl Reinfeldt som skall styra över det rödgröna samarbetet.
Ministerlistan innehåller sju nya namn. Nykomlingarna är med något undantag när mer etablerade är de nyliberala charlataner som orsakade Reinfeldt bekymmer efter valet 2006, så någon upprepning av det pinsamma debaclet är inte att vänta. Men osvuret är bäst. Alla moderater lär ha någon hund begraven.
Det mest utmärkande för regeringsbildningen är att Moderaterna nu tar full kontroll över det allt mäktigare Finansdepartementet, detta genom att Mats Odell kastas ut och ersätts av moderaten Peter Norman, tidigare verkställande direktör för Sjunde AP-fonden. Var skall sleven vara om inte i grytan.
Peter Norman känner vi inte, men vi känner Anders Borg och det är nog och mer än nog. Detta bådar inte gott för en ekonomi som behöver offensiva jobbsatsningar.
5 oktober 2010
Proletären nr 40