Mot segern, för alltid kamrat Fidel!

Jag var 19 när jag första gången hörde Fidel Castro tala. Jag bodde på Kuba, lärde mig spanska och tränade boxning i de hundra eldarnas stad - Cienfuegos. Det var den 1 maj 2001, arbetarnas och socialismens dag i "den segrande revolutionens första år i det nya millenniet".

Han stod inför ett miljonhövdat myller av människor, landsmän och kvinnor som älskade honom. Som en 1,91 meter lång stämgaffel vibrerade han på podiet och folket; vita, svarta och mulatter, som en massa, rörde sig i takt till hans stämma. Med historien ständigt närvarande påminde han om revolutionens utmaningar vid skiftet till 2000-tal:

"En ny era av kamp hade börjat. Imperiet (USA, min anm), starkare än tidigare, hade uppnått ensam supermaktstatus; men vårt folk, som nyss lämnat nykolonialismen bakom sig, trötta på lögner och välsignad propaganda, dåligt förberedda och på gränsen till politiska analfabeter, hade tagit ett jättesprång framåt i historien, hade eradikerat analfabetismen och låtit utbilda hundratusentals studenter som ägde en politisk kultur överlägsen sin historiska motståndare, ett folk som uppnått den högsta graden av enighet någonsin, som nu samlade en enorm politisk erfarenhet och kolossal moralisk styrka, patriotisk och internationalistisk, ett folk som utan att låta sig rubbas övervunnit Grisbuktsinvasionen, Oktoberkrisen, det smutsiga kriget och en allt hårdare ekonomisk blockad, Sovjetunionens och det socialistiska blockets fall, som överlevt mot alla odds."

Ja, innan revolutionen var Kuba, Karibiens pärla, fullständigt dominerat ekonomiskt och politiskt av USA. Bankerna, hamnarna, sockerbruken, oljeraffinaderierna och fabrikerna var kontrollerade av USA bolag som United fruit company och landets diktator, den hatade Fulgencio Batista hade tagit makten i en USA-stödd statskupp och var imperiets korrupte nickedocka. Fattigdom, prostitution och rasdiskriminering bredde ut sig och nordamerikanska maffiabossar ägde Havannas kasinon för överklassen att roa sig i.

Fackliga kämpar, som Jesús Menéndez, framgångsrik ledare för sockerarbetarna, stod i vägen för nordamerikanska intressen och mördades med ett skott i ryggen 1948. Samtidigt plågades en majoritet av det kubanska folket av fel- eller undernäring, barnen på landsbygden led av parasitsjukdomar och bara en tredjedel gick i skola. Hälso- och sjukvård var för det fåtal, boendes i koloniala överklassvillor med sina barn i privatskolor, som kunde betala.

Den unge advokaten Fidel Castro stämde Fulgencio Batista inför Högsta Domstolen för brott mot grundlagen men utan framgång. Mot regimens polis och militär, uppbackade av USA såg han ingen annan utväg än att inleda en väpnad revolution, precis som förebilden, författaren och frihetshjälten José Martí (1853-1895), hade gjort mot det spanska kolonialväldet. Den 26 juli 1953, idag Kubas nationaldag, anföll Fidel, hans bror Raúl Castro och deras sammansvurna militärförläggningen Moncada i Santiago de Cuba. Attacken misslyckades den gången men motståndets fackla var tänt.

Stödet för 26-julirörelsen spreds över hela landet. Fidel fängslades och i sitt legendariska försvarstal "Historien skall frikänna mig" fann han stöd i upproret bland de miljoner kubaner som hade allt att vinna och enbart arbetslöshetens och förtryckets bojor att förlora.

Sex år senare, efter ett gerillakrig från bergen i Sierra Maestra och med understöd från folket i städer och byar, kunde de skäggiga soldaterna – los barbudos – under massornas jubel paradera in i Havanna. Den brittiska ambassadören skrev vid Fidels ankomst till Havanna den 8 januari 1959:

”Han är som en blandning av José Martí, Robin Hood, Garibaldi och Jesus.”

New York Times journalist skrev: ”När jag betraktade Castro förstod jag det magiska i hans personlighet…Han nystar ett hypnotiskt nät runt sina åhörare och får dem att tro på sitt koncept av Kubas framtid och hur landet ska styras.”

Men mitt starkaste minne av Kuba från 2001 är inte Fidels tal. En stekhet sommardag i juni, uppe i bergen Escambray, på ett skumpande lastbilsflak på väg mot ett vattenfall för att bada skymtar jag i den täta grönskan en liten träbyggnad. Något blänker på taket. Inne sitter tre barn, propert klädda i skoluniformer i Kubas färger och tittar på tv. Det är en skola, mitt ute i ingenstans, vars TV och video drivs av solcellerna på taket och lärarinnan, några år äldre än jag, lär dem att läsa. De ser oss turister rulla förbi, vinkar och ler.

"Endast genom utbildning kan vi rädda världen och utan kultur är frihet inte möjlig" sade Fidel vid UNESCO:s möte i Havanna 2002. Hans arv lever vidare i en nation där inget av Latinamerikas 40 miljoner gatubarn finns, där alla barn går i skola, där Universitet och högskola är gratis, med en världsledande hälso- och sjukvård tillgänglig för alla. Han lämnar efter sig Kuba, ett land i tredje världen, som trots USA:s handelsblockad har bland de högsta medellivslängderna i världen och en spädbarnsdödlighet som är lägre än grannens i norr, världens rikaste land.

Så är socialismens Kuba inte ett hot, som utsugningens och de imperialistiska krigens försvarare säger, utan ett hopp och ett bevis för att en bättre värld är möjlig. Med Sverigeaktuella Aleida Guevara, dotter till Che, säger vi: Hasta la victoria siempre comandante Fidel! Mot segern, för alltid, kamrat!