Semesterplaner?

Äntligen! Snart börjar semestern. Nu väntar välbehövlig vila och trevligt umgänge med familj och vänner. Sol, bad, fiske och annat som man gärna förknippar med vår korta sommar finns inom räckhåll. Åtminstone för oss som har jobb och riskfritt kan ta ledigt utan att riskera att bli av med det.

Själv har jag alltid uppskattat tiden innan semestern nästan lika mycket som själva semestern. Försommaren kan vara härlig för oss som alltid jobbar utomhus. Visst ökar jäkt och stress veckorna innan ledigheten. Men på något vis känns det lättare att hålla det ifrån sig när man vet att ett avbrott är nära.

I år är det tyvärr med blandade känslor jag går på semester.

Orsaken är Tuve Bygg, eller egentligen hela situationen som den håller på att utvecklas i byggbranschen.

Tuve Bygg är företaget som driver bygget där vi gör plåtjobben. Nu har de sagt upp över hälften av sina anställda. Beskedet kom veckorna innan semestern. Först varslades alla yrkesarbetare under 35 år. I veckan som gick sades även alla lärlingar upp.

Då hade företaget dessutom helt fräckt själva kryssat i på uppsägningspappret att de uppsagda inte åberopade sin rätt till återanställning! Den frågan måste ställas till var och en enligt reglerna. Det är en rätt man alltid åberopar, även om man helst önskar företaget åt helvete.

Företaget hävdar att man har arbetsbrist. Men det kan diskuteras. Nya och stora objekt väntar runt hörnet. Även om de inte kuggar i pågående objekt helt perfekt borde det kunna lösas utan uppsägningar. Om man ville. Men mycket talar för att Tuve tänker följa andra stora byggbolags exempel och sälja ut sina jobb. Ett företag som planerar att fungera normalt gör sig väl inte av med alla sina yngre yrkesarbetare?

Med liten egen bemanning och genom att istället använda inhyrd arbetskraft tror man sig kunna pressa löner och anställningsvillkor och tjäna mer pengar. En kuslig strategi som innebär nya och stora försämringar i hela branschen och ökad makt åt byggmästarna.

Nu tickar uppsägningstiden. Redan under semestermånaden blir några arbetslösa. En del har uppsägningstid kvar efter semestern. Det är lätt att förstå att deras ledighet fylls av ångest istället för av glädje och ro.

Ingen byggfirma i Göteborg söker folk. Av tio lediga byggjobb på Arbetsförmedlingen är tio på bemanningsföretag. Det innebär osäkerhet och är därför inget som lockar. Men det verkar snart vara enda alternativet om man drabbas av arbetslöshet.

Med a-kassa får en fullbetald byggnadsarbetare ut cirka 11000 kr/månad. Mindre än hälften av den vanliga lönen.

Jag tänker på Isabell som nyligen fått sitt första egna hyreskontrakt och en egen lägenhet. Hennes hyra är närmare 8000 kronor i månaden. Eller Thomas. Hans sambo är arbetslös men går just nu hemma med halv föräldrapenning. För ett litet tag sedan tog de lån för att köpa insatslägenhet eftersom de behövde en större bostad.

Mikael, Daniel, Christian; alla med ett vuxenliv som precis har börjat. Några har familjer och skulder. Men framförallt hade alla, alldeles nyss, hopp och framtidsplaner.

Bakom varje arbetslös i statistiken finns en människa som drabbats av ett hårt slag. Men det är också en kollektiv tragedi som rör oss alla.

Stämningen på bygget är olustig. Var och en hoppas att det skall lösa sig för just dem på något vis. Man håller oron ifrån sig genom att antingen låtsas att allt är som vanligt eller genom att försöka skämta om det.

De äldre som ”klarat” sig verkar bittra. Pressen och oron inför vad som skall hända härnäst påverkar även dem.

En arbetsplats som drabbats av uppsägningar är skändad.

Känslan av vanmakt är påtaglig. Från facket påstår man att inget kan göras. Men organisationen är bara så tandlös som den gör sig själv. Nu om någonsin är det nödvändigt att ta politisk strid mot EU och arbetslöshetsimporten från andra länder såväl som bemanningsföretagens existens.

Vi är inte maktlösa. Just nu driver företaget upp tempot på bygget. De sätter in mer folk för att hålla datum för inflyttningar och parera personalminskningarna fram i augusti.

Nu skulle en markering, en gemensam aktion där kollektivet visar att man står upp för varandra istället för att gå med gamnacke vara på sin plats. Det skulle sätta press på företaget och arbetslaget kunde se varandra i ögonen med stolthet, också i framtiden.