”Solidariteten var stark i Cloettastrid”

Wellington Ikuobase möter upp på trappan utanför Folkets hus i Gävle. Han är socialdemokrat och fackordförande på den anrika Läkerolfabriken. En gång var Läkerol en symbol för staden Gävle. Idag heter ägaren Cloetta och fabriken är på väg att läggas ner.

Socialdemokrat, ja, men en annorlunda och stridbar sådan. Kanske har det att göra med att Wellington Ikuobase kommer från Nigeria, ett land med andra traditioner. Kanske har det att göra med att Joe Hill kom från Gävle, en symbol för en annan slags svensk arbetarrörelse.

Den här historien började egentligen för tio år sedan. 2002 hade Läkerolfabriken i Gävle 250 anställda. Ägarna klagade på lönsamheten och ville sälja fabriken. Den lokala fackklubben ställdes i praktiken inför ett ultimatum för att undvika nerläggning.

– Vi tog ett beslut att vi måste skärpa till oss för att kunna behålla jobben här i Gävle, förklarar Wellington Ikuobase. Vi började jobba stenhårt. Det var jättetuffa beslut om uppsägningar av såväl arbetare och tjänstemän. De som var över 60 år köptes ut med avgångsvederlag.

2011 var antalet anställda nere på 114 personer. Dessa levererade både större volym och mer pengar till ägarna än ett decennium tidigare. Men trots detta förefaller det som att facklubben stärkt sitt förtroende bland arbetarna.

– När jag började som fackordförande hade vi en anslutningsgrad på 60-70 procent, fortsätter Wellington Ikuobase. Idag är över 90 procent av arbetarna medlemmar. Det har givit oss en stärkt position gentemot arbetsgivaren.

En anledning kan vara att Wellington Ikuobase konsekvent har hållit på kollek-tivavtal och LAS. Nära 80 procent av de anställda har jobbat uppemot 30 år på fabriken. De som ändå har fått sluta har facket hjälpt med utbildning och andra jobb.

– Företaget säger att de som är 55 år inte hinner med, berättar han. Då svarar jag att det skiter jag i, det är ni som har anställt oss. Jag följer bara det som är skrivet, det som vi har kommit överens om. LAS är det enda vi har kvar, det håller jag stenhårt på.

Wellington Ikuobase deltar i det internationella fackliga arbetet. För något år sedan stod det klart att den dåvarande ägaren Leaf ville lägga ner fabriker i flera länder. Samtidigt satsade företaget på en ny anläggning i Slovakien där lönerna var lägre och statsbidragen högre.

– Vi fick signaler om att de ville göra nya nerdragningar, säger Wellington Ikuobase. På andra ställen lades fabrikerna ner för att maximera vinsten. Men vore det inte bättre att istället försöka att expandera i nya länder? Nej, ägarna ville ha vinst nu, inte i framtiden.

Då visade det sig att Cloetta ville köpa Leaf. Köparen hade förvisso inga pengar men olika riskkapitalbolag spökade i bakgrunden. Fackklubben gick med på affären mot löfte om att fabriken i Gävle inte skulle läggas ner.

Men redan efter tre veckor kom chockbeskedet. Företaget kallade till möte med de anställda. Genom att lägga ner fabrikerna i Gävle, Alingsås och Finland skulle Cloetta spara in 350 miljoner kronor. Lagom till att betala lånet som företaget tagit för att köpa Leaf.

– Vi kan omöjligt acceptera att de lägger ner vår fabrik, slår Wellinton Ikuobase fast. Den är en del av oss. Vi har snålat på energi, vatten och till och med gått över till egna strumpor bara för att kunna behålla den. De är bara pengarna som de har varit ute efter. Vi har blivit lurade.

Fackstyrelsen kallade genast till ett möte med medlemmarna för att diskutera hur de skulle agera. Viktigt för att få alla arbetskamrater med sig. Arbetsuppgifter fördelades. Det fanns en stark enighet om att något måste göras.

– Det finns en svensk tradition att facket förhandlar då de ska lägga ner, menar Wellington Ikuobase. Sen går alla hem och gråter. Så är det klart. Vi strider inte för någonting trots att vi ska ha det starkaste facket i världen. Men om inte facket lyssnar är det dags att lägga ner det.

Dagen efter nerläggningsbeskedet demonstrerade de anställda utanför fabriken i Gävle. Över 300 personer slöt upp, också många utifrån. Arbetarna vägrade jobba, produktionen gick ner och företaget kunde inte leverera.

– Som facklig förtroendeman får jag inte direkt stödja en vild strejk, argumenterar Wellington Ikuobase. Men vi sa till våra medlemmar att de inte skulle jobba om de mådde dåligt. I så fall var det bättre att de gick in till sjuksköterskan. Och det var precis vad som hände.

Fackklubben såg till att skaffa sig stöd från samhället Gävle. Media kontaktades och de skickade brev över hela Sverige. Snart ordnades en ny demonstration för att behålla fabriken. Genom detta blev ägarna tvungna att lyssna och samtala med arbetarna.

– Folk ville inte jobba övertid, fortsätter Wellington Ikuobase. Vi har ställt upp och kämpat sen 2002 för att bygga upp den här fabriken och så vill de lägga ner. Varför ska vi jobba övertid? Enligt avtal har företaget rätt att beordra oss, men vi har också rätt att tacka nej.

Frågan togs upp till omröstning på ett välbesökt medlemsmöte med över 100 närvarande. Det rådde stor enighet om att arbetarna skulle neka övertid. Wellington Ikuobase lovade att respektera arbetskamraternas beslut även om han själv formellt sett inte kunde stödja det.

– Jag blev uppkallad till företagsledningen som frågade vad vi beslutat på mötet, berättar han. Men jag berättade inget. De har inte med det att göra. Jag lägger mig inte i deras interna möten. Vi får ha våra.

Dagen efter medlemsmötet hamnade Wellington Ikuobase i diskussion med två arbetare som varit på mötet men som i efterhand ifrågasatte dess beslut. De hade sagt ja till att inte arbeta övertid på mötet, men dagen efter ville de ändra sig.

Samtalet hettade till. En av arbetarna gick till chefen och sa att han kände sig hotad. Därefter blev Wellington Ikuobase själv inkallad till företagsledningen som ville veta vad som hänt. Det hela slutade med att han ombads lämna in sina nycklar och gå hem.

– Du, jag började här 1997, du började 2002, återger Wellington Ikuobase samtalet. Enligt LAS är det du som ska gå först. Det är två som håller igång fabriken. Det är facket och det är arbetsgivaren. Om jag går hem får du all makt ensam.

Oenigheten var total. Wellington Ikuobase vägrade lämna sin arbetsplats. I stället gick han ut ur rummet och in på Livsmedelesarbetarnas fackexpeditionen.

En av cheferna följde efter och dispyten fortsatte.

– Jag sa åt honom att lämna vår expedition, berättar Wellington Ikuobase vidare. Den tillhör Livs och inte företaget. Jag förklarade tydligt att ska du vara här måste du boka tid. Till slut var han tvungen att ge med sig och gå ut.

Wellington Ikuobase kontaktade Livsmedelsarbetarförbundet centralt. De tog över ärendet och uppmanade honom att gå hem för dagen. Men när han kom tillbaka dagen därpå och skulle gå igenom grindarna upptäckte han att hans kort var spärrat. Portad av företaget.

– Jag kom inte in, fortsätter han. Då ringde jag mina kompisar inne på fabriken. Ryktet spred sig snabbt. När de förstod vad som hade hänt var det ingen som ville jobba längre. Alla kom ut och mötte mig utanför grindarna. Då kände jag verkligen arbetarsolidaritetens styrka.

Arbetarnas enighet och uppslutning bakom Wellington Ikuobase tvingade företaget att backa. Efter några dagar ringde de upp och bad honom att komma tillbaka till jobbet. Det går inte att avskeda en stridbar arbetare och fackordförande hur som helst.

Efter många om och men är det dock klart att Cloetta kommer lägga ner Läkerolfabriken i Gävle. Arbetarna åkte ner till Stockholm för att demonstrera men det var ändå inte tillräckligt. Men Wellington Ikuobase tycker ändå att kampen för jobben har varit en positiv erfarenhet.

– Vi ville lära dom en läxa, säger han. Häromåret la de ner Ericsson i Gävle. Då var det ingen som protesterade. Om det är så lätt är det klart att dom fortsätter. Men vi kan inte tillåta att företag som går med vinst lägger ner och flyttar från Sverige.

Men Wellington Ikuobase tycker samtidigt att fackföreningsrörelsen gör alldeles för lite eller ingenting. För att det ska hända någonting måste det till ett tryck underifrån. Annars kommer det som tidigare generationer har skapat att gå förlorat.

– Facket har blivit en kompisgrej, avslutar Wellington Ikuobase. Men jag har ingen gudfader, jag är inte född i Sverige. Det är inte längre vad du gör som är det viktiga. Tyvärr, det är därför som facket håller på att dö ut.

Ingen kan säga annat än att arbetarna på Läkerolfabriken och deras fackföreningsordförande gjorde ett ärligt och tappert försök att rädda sina jobb. Det är i sig värt all respekt. På Wellington Ikuobases hemsida står skrivet ett ordspråk som manar till eftertanke:

”Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap …”