Från oss som bygger landet: Borgerliga feminister tiger om Gaza

Aldrig någonsin har det varit så tydligt att den ”feministiska” rörelsen i Sverige är en borgerlig rörelse. Samtidigt backar många arbetarkvinnorna sina borgerliga systrar i vått och torrt. Man vill väl vara en god syster!

Vi klappar händerna när det gullas med välfärdsslaktaren Annie Lööf, liksom när vi ombeds att säkra vår framtid genom att spara i Avanza. Vi väntar tålmodigt på när frågor om ett fungerande välfärdssamhälle får ta plats i lika stor utsträckning som ”krossade glastak”.

Det är en ensidig väntan, där arbetarkvinnorna backar de borgerliga men aldrig tvärt om. Men hoppet är det sista som lämnar en kvinna.

Vissa kvinnor reagerar på ensidigheten och talar om ”vit feminism”. Även om jag personligen anser att det är mer rimligt att kalla det för borgerlig feminism, så kan jag förstå var frustrationen kommer ifrån. Kalla det för vad ni vill: vit feminism, borgerlig feminism eller varför inte icke intersektionell feminism. Huvudsaken är att det finns en viktig substans här att ta vara på.

När kriget i Ukraina bröt ut sörjde vi tillsammans de drabbade kvinnorna. Liksom när kvinnorna i Iran började sitt uppror mot den Iranska regimen. Eller när talibanerna tog över i Afghanistan. Sveriges kvinnoorganisationer är en paraplyförening som ofta gör uttalanden om dessa exempel. Men idag, när Israel genomför en etnisk rensning i Palestina, är det anmärkningsvärt tyst.

Organisationen ”Kvinna till kvinna” har uttalat sig om läget i Gaza på ett politiskt korrekt sätt. De nämner inte förövaren (israeliska armén) och fördömer duktigt Hamas. Det är något, även om det är mjäkigt. Men moderorganisationen Sveriges kvinnoorganisationer är tyst. Inte ens efter att självaste Ulf Kristersson uttalat sig som bestört över läget i Gaza bryts tystnaden.

Vi vet om att kvinnor i Gaza tvingas genomgå kejsarsnitt utan bedövning, föder barn för tidigt av dödsångesten och förlorar sina döttrar eller dör själva i det konstanta bombregnet. På Västbanken har de illegala Israeliska bosättarna blivit allt med våldsamma och beväpnats av israeliska armén. Hundratals familjer fördrivs från sina hem. Många kvinnor och flickor hamnar i flyktingläger som sedan bombas av israeliska armén, eller lever i vidriga förhållanden som otroligt utsatta.

Sveriges kvinnoorganisationer skriver gärna om de ukrainska kvinnorna som hamnat i flyktingläger och utsätts för bland annat sexuellt våld. Om de till antalet långt fler palestinska kvinnor som drabbas av terrorstaten Israel är det tyst.

Kanske har Sveriges kvinnoorganisationer påverkats av den pågående avhumaniseringskampanjen som pågår i medierna? Kanske beror det på att en av de anslutna organisationerna är en högerreaktionär och nationalistisk organisation kallad ”Womens International Zionist Organisation”?

En sak är säker, nu är det tydligare än någonsin vems intressen deras ”kvinnokamp” främst verkar för, och det är inte arbetarkvinnors. Men vi står här, viftar med händerna som de goda medsystrar vi är. För än finns hoppet kvar.

Matilda Storbacka

Förskollärare